Vikariernas varierande vara

KRÖNIKA2007-02-06

Jag förstår nu hur snäv världsbild jag haft – byggen och sådana ställen, det är verkligen en helt annan värld.

Han hade ett stort ärr på låret och ett på armen.
Han visade dem för mig i omklädningsrummet efter boxningen och berättade att han fått dem när han en gång försökt ta hand om en ungdomspraktikant på bygget där han jobbar. Praktikanten hade mixat piller med sprit och tre vuxna män hade krävts för att hålla fast honom och ta honom till sjukhus.

För mig var det en helt ny sorts historia, något liknande har aldrig inträffat på något av de ställen där jag jobbat. Där har det alltid varit vikarierna och praktikanterna som tagit hand om de fast anställda. Jag har jobbat på kanske fem, sex olika tidningsredaktioner och på allihop har det varit samma sak.

Vikarierna jobbar oavbrutet och tar ansvar för att något ska hända medan de fast anställda sitter i tre timmar långa möten där de behandlar frågor som vilket typsnitt det ska vara på utskicket om personalfest.

De går på lunch vid halv tolv och sitter sen framför sina datorer och rapar brunsås med så låg pulsnivå att de kliniskt sett är medvetslösa. Den mest energiska av dem knackar kanske ner något argt massmejl om att fruktkorgen varit försenad vid fyra tillfällen senaste månaden och att sportreportrarna ska ge fan i lokalredaktionens apelsiner. Klockan tre kommer något skyddsombud och ger dem ergonomiska råd och under de timmar som är kvar av arbetsdagen går de runt och konspirerar om hur förjävligt det är att de ännu inte fått höj- och sänkbara skrivbord eller allergianpassade musmattor.

                                         •l•

Tills jag fick se ärren i omklädningsrummet trodde jag det var så fast anställda uppträdde på alla arbetsplatser. Men jag förstår nu hur snäv världsbild jag har haft – byggen och sådana ställen, det är verkligen en helt annan värld.

De enda som tar något ansvar på den typen av jobb är de fast anställda.

Där är det vikarierna som är hopplösa, de kommer direkt från gymnasiet och är mest intresserade av att ta det lugnt, köpa nya mobiltelefoner och sniffa i sig så mycket bygglim som möjligt.

Nu när jag tänker på det är det samma sak med de kompisar jag har som vikarierar i vården.

Det enda de gör på sina jobb är att läsa kvällstidningarnas söndagsbilagor och tävla med varandra om vem som lyckas kryssa för flest ob-pass. Om det inte vore för de fast anställda inom vården skulle gamla människor endast tas hand om på juldagen och midsommarafton.

                                           •l•

När jag tidigare sett tv-inslag där någon moderat med religiös blick talat om hur det måste bli lättare att sparka folk och i nästa sekvens någon torr LO-utredare flyga upp från sitt skrivbord och säga att alla såna förslag innebär mord på den svenska modellen, har jag alltid trott att det legat djupa ideologiska överväganden bakom deras ståndpunkter.

Nu förstår jag att det är mycket enklare än så. De är bara vana vid olika typer av arbetsplatser.

Stephan Mendel-Enk är journalist och författare. Han har gett ut boken Med uppenbar känsla för stil: ett reportage om manlighet. Hans roman Jerusalem Slim kommer under 2007.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA