Alla tjänar på att statens medarbetare har rimliga löner

LEDARE2020-02-07

Staten ska inte vara löneledande, slår den statliga arbetsgivarpolitiken fast. Men även om myndigheterna inte ska bjuda över andra branscher kan det inte betyda att deras anställda ska ha sämre betalt än andra. Om statsförvaltningen ska kunna attrahera rätt kompetens och upplevas som ett föredöme som arbetsgivare får den inte vara en låglönesektor.

Tyvärr har många medarbetare hos statliga arbetsgivare löner som inte motsvarar deras krävande arbetsuppgifter och deras stora ansvar. Det gäller en rad olika yrkesgrupper – ett exempel är de som möter och ska vårda ungdomar och vuxna som begått brott.

Detta är inte bara en fråga om rättvisa, utan också om effektivitet. För om lönerna är för låga flyr medarbetarna och tar sin yrkes­kunskap med sig. Kvar står arbetsgivarna med stora kostnader för att rekrytera och lära upp ny personal.

Problemet är påtagligt. Trots att konjunkturen mattats av anser en tredjedel av de statliga myndigheterna att de har svårt att behålla personal, enligt Arbetsgivarverkets senaste konjunkturbarometer. En av de tre arbetsområden där svårigheten att behålla medarbetarna är störst är kriminalvård.

I Kriminalvårdens årsredovisning för 2018 skriver myndigheten att man varje år tappar cirka 500 tillsvidareanställda och grund­utbildade kriminalvårdare, och konstaterar att det innebär kostsamma rekryteringar och utbildningar. Därför läggs stora resurser på att locka människor att söka sig till myndigheten – bland annat genom att åka landet runt med en trailer för att öka intresset för Kriminalvårdens lediga tjänster.

Samtidigt visar Publikts kartläggning att mer än var tionde medarbetare inom Kriminalvården har en heltidslön under 25 000 kronor i månaden. Det är ingen gåta varför personalomsättningen är stor. Sannolikt skulle det vara en minst lika effektiv åtgärd att se över löneläget för dem som redan valt att jobba inom myndigheten.

Företrädare för såväl fack som arbetsgivare konstaterar – helt riktigt – att detta är problem som är svåra att lösa i en avtalsrörelse. De centrala avtal som ska slutas i år kommer med största säkerhet att följa industrins märke, och det finns goda samhällsekonomiska skäl för det.

Men för att de statliga verksamheterna ska ha förutsättningar att klara sitt uppdrag krävs en långsiktig satsning på att få upp löneläget för många yrkesgrupper. För att det ska bli möjligt behöver myndigheterna en klok politisk styrning och tillräckliga ekonomiska resurser.

Alla som arbetar på statligt uppdrag gör en betydelsefull insats för samhället och förtjänar en rimlig lön i förhållande till de krav de möter i jobbet och det ansvar de har.

Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.

ÄMNEN:

Löner
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.