Fack och arbetsgivare laddar för avtalsrörelse

Inom ST pågår intensiva förberedelser inför nästa års avtalsrörelse. Flera av förbundets avtal inom privat sektor löper ut under våren 2025. Lagom till midsommar ska yrkanden växlas på myndighetsområdet, där avtalet löper ut 30 september.

– Förbundsstyrelsen har beslutat om en avtalsplattform, och vi har skickat ut insamlingsenkäter för att få veta vad medlemmar och förtroendevalda vill att vi ska prioritera, säger STs förhandlingschef Åsa Erba Stenhammar.

I avtalsplattformen skriver ST att medlemmarna har rätt till reallöneutveckling. Men när det gäller nivån på lönekravet avvaktar både ST och andra fackförbund tills det så kallade märket är satt. Märket är den nivå för löneökningar som fack och arbetsgivare inom den internationellt konkurrensutsatta industrin kommer överens om. Den brukar sedan andra fack och arbetsgivare rätta sig efter.

Så har det varit ända sedan slutet av 1990-talet, då industriavtalet slöts med målet att skapa stabilitet i lönebildningen. Då hade Sverige under lång tid präglats av en inflationsspiral där höga löneökningar ätits upp av inflationen. Med industriavtalet som grund för hela arbetsmarknaden minskade inflationen, och reallönerna ökade med i genomsnitt ungefär två procent per år.

Direkt efter att facken inom industrin offentliggjort sitt krav på löneökningar på 4,2 procent uttalade LOs styrelse att den rekommenderar LO-förbunden att ansluta sig till yrkandet – som också inkluderar särskilda satsningar på lågavlönade och deltidsarbetande. Men det råder inte enighet inom centralorganisationen. Transport har aviserat att förbundet – liksom i den förra avtalsrörelsen – ställer sig utanför LO-samordningen och kommer att lägga ett högre yrkande.

Arbetsgivare i industrin har dömt ut fackens krav på 4,2 procent som ”fullkomligt orealistiskt”, och hävdar att löneökningar på den nivån skulle hota både sysselsättning och ekonomisk tillväxt.

Tobias Brännemo, chefsekonom på Unionen, betonar att gedigna ekonomiska genomgångar ligger bakom det fackliga yrkandet. Han pekar på att den svenska industrin är stark och har en bättre utveckling än i andra länder, samtidigt som löneökningstakten i Europa väntas öka.

– Vi ska hela tiden sträva efter bästa möjliga löneökningstakt, så att medlemmarna får ut sin del av det produktionsvärde de är med och skapar. Men också att det sker på klokt och långsiktigt sätt, säger Tobias Brännemo.

Medlingsinstitutet har jämfört fackens yrkanden i avtalsrörelserna under 2000-talet med utfallen i form av märkets nivå. I avtalet 2023 fick facken ett av de högsta utfallen, 87 procent av yrkandet. Genomsnittet har varit 75 procent. Om förhandlingarna nästa år resulterar i att överenskommelsen landar på snittsiffran blir avtalet värt 3,2 procent.

Det är i så fall något under den nivå som Konjunkturinstitutet, KI, i sin senaste lönebildningsrapport anser vara långsiktigt hållbar – 3,5 procent.

Grunden för industriavtalet är enbart exportindustrins konkurrenskraft, men KI har tagit hänsyn till fler faktorer: ökande produktivitet, minskande inflation och höga vinstandelar i många branscher i näringslivet.

Det avtal som slöts inom industrin 2020 – och som i vanlig ordning blev normgivande för hela arbetsmarknaden – innebar stora reallönesänkningar, och reallönerna ligger nu på 2015 års nivå, visar KI-rapporten. I Sverige har fallet varit större än i euroområdet som helhet.

I rapporten betonar KI att 3,5 procent inte ska ses som en rekommendation inför kommande avtalsrörelse. Förutsättningarna skiljer sig också åt år från år – ibland djup lågkonjunktur, ibland höga vinster i företagen – vilket kräver kloka avvägningar från parterna, menar KIs generaldirektör Albin Kainelainen.

– Så när vi säger 3,5 ska man mer tolka det som ett långt genomsnitt än att det bör ske varje år, säger han.

Johan Löf, prognosansvarig på Handelsbanken, berättar att banken i sin senaste makroprognos antar att ett tvåårigt avtal 2025–2026 kan komma att ligga på omkring 3,3 procent per år. Det är samma nivå som gäller för det andra året i det nuvarande tvååriga industriavtalet.

– Och om man lägger på en viss lokal löneglidning så landar vi på 3,6 till 3,7 procents timlönetillväxt totalt. Det innebär fortsatta tydliga reallöneökningar, om vi antar att inflationen kommer att ligga på inflationsmålet 2 procent, säger Johan Löf.

I den kalkylen ligger bland annat ett antagande om att företagen får en viss minskning av de för närvarande höga vinstmarginalerna.

Den stora urholkningen av reallönerna under de senaste årens höga inflation kommer dock att ta tid att fylla upp, bedömer banken.

– Vi påbörjade resan med ökande reallöner 2024, men det kan ta fem till tio år innan köpkraften är tillbaka till vad den var innan inflationen tog fart, säger Johan Löf.

Och hur rak den resan blir beror på flera faktorer, såsom sysselsättning och arbetslöshet, skattenivåer och global inflation, framhåller han.

– Vi kan inte helt avskriva risken för hög inflation, även om det ser bra ut just nu. Det finns fortfarande en ökad känslighet i vår ekonomi, och vi ser exempelvis signaler från den blivande presidenten i USA som tyder på inflationsdrivande tullar och en ansvarslös finanspolitik. Det kommer i så fall att spilla över till Sverige och världen.

Nyligen fattade Arbetsgivarverkets högsta beslutande organ, arbetsgivarkollegiet, beslut om de statliga arbetsgivarnas inriktning i avtalsrörelsen 2025. Förhandlingschefen Andreas Nyström konstaterar att det återstår mycket arbete innan parterna i den statliga sektorn ska växla yrkanden i juni. Nivån på industrifackens krav vill han inte kommentera.

– Vi förhåller oss till vad parterna i industrin kommer överens om i avtalet mot slutet av mars, säger han.

STs Åsa Erba Stenhammar anser att industrifackens krav på 4,2 procent är en rimlig nivå.

– Mestadels har löneökningarna legat runt inflationsmålet på två procent. Nu är det bra med ett krav som ligger över det. Det ger en möjlighet att ta igen en del av det som gått förlorat under åren med hög inflation, samtidigt som man inte blåser på så mycket att det skadar Sveriges konkurrenskraft, säger hon.

För ST innebär industrins märkessättning att avtalsrörelserna i huvudsak handlar om andra frågor än lönenivån. ST har exempelvis alltid krävt att nivån för löneökningarna ska slås fast med siffror i avtalen, medan arbetsgivarna vill ha så kallade sifferlösa avtal.

Ett annat krav ST har fört fram i flera avtalsrörelser är förkortad arbetstid.

– Med digitaliseringen kanske effektivitetsvinsterna ska delas på det sättet. Men vi har inte fått gehör än, säger Åsa Erba Stenhammar.

Förkortad arbetstid betyder dock inte nödvändigtvis kortare veckoarbetstid, utan kan handla om andra förändringar som minskar den totala arbetstiden, menar hon.

– Vi tar små steg framåt i varje avtalsrörelse. Vi vet vart vi ska, och vi kommer att följa andra sektorer noggrant.

Ett sätt att minska arbetstiden är att gå ned till deltid i slutet av arbetslivet med hjälp av så kallad flexpension. Det är avsättningar i avtalen som antingen kan förstärka tjänstepensionen eller ersätta minskad inkomst vid delpension. I många avtal på den privata sidan avsätts 2 procent av lönen, medan STs medlemmar i staten har 1,5 procent och de bolagsanställda 1,3 procent.

– Man kan inte ha för stora skillnader i pensionsvillkoren, och vi kan inte nöja oss med att ha så mycket lägre än andra. Det har vi mycket diskussioner om, för frågan är om medlemmarna kommer att vilja avstå från en del av löneökningen för att få både högre flexpension och kortare arbetstid, säger Åsa Erba Stenhammar.