Använd upphandlingar i jobbpolitiken
Ställ krav på de offentliga arbetsgivarna och använd offentliga upphandlingar som verktyg för att skapa arbete åt personer med funktionsnedsättning, skriver Tiina Nuurmi-Södergren.
Vi som lever med en funktionsnedsättning är inte förvånade över att retoriken om utanförskapet inte biter på det faktiska utanförskapet. Det är en omöjlighet så länge politiker och myndigheter blundar för sin egen makt. De är i dag med och skapar utanförskap genom att inte använda de ekonomiska styrmedel som finns.
Regeringen har nyligen lanserat en strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken 2011–2016. Ett prioriterat område är arbetsmarknadspolitiken. Där menar regeringen att offentliga arbetsgivare bör gå i bräschen för att anställa människor med funktionsnedsättning på alla nivåer. Hur personer med funktionsnedsättningar ska bli en del i mångfalden är nu den stora utmaningen.
Synskadades Riksförbund vill peka på två verktyg, som i dag knappast används alls.
Ett mäktigt instrument är offentliga upphandlingar, som borde användas mer offensivt och bli en del i jobbpolitiken. Ett annat är tydligare krav på
offentliga arbetsgivare att deras personal ska motsvara befolkningen i stort. Det skulle innebära tusentals jobb åt personer med funktionsnedsättningar.
Statistiska Centralbyråns undersökningar talar sitt tydliga språk. Drygt en halv miljon svenskar mellan 16 och 64 år uppger att de har någon form av funktionsnedsättning som leder till nedsatt arbetsförmåga. I denna grupp är arbetslösheten 50 procent och den har ökat under de senaste tio åren. Även under förra högkonjunkturen 2004–2006, då arbetsmarknaden förbättrades för de flesta, minskade sysselsättningsgraden i denna grupp.
Svenskt Näringsliv ger i rapporten »Det livslånga utanförskapet«, maj 2011, följande dystra bild av utvecklingen:
»Sysselsättningen bland personer med nedsatt arbetsförmåga har sjunkit sedan 1998, trots partiernas överbudspolitik om antalet platser i lönebidrag och på Samhall. Gapet i sysselsättningen mellan personer med nedsatt arbetsförmåga och dem utan funktionsnedsättning har ökat från
18 till 27 procentenheter.«
Vi delar uppfattningen att de stödprogram som hittills lanserats inte
har lyckats stärka våra gruppers ställning på arbetsmarknaden. Svenskt Näringslivs lösning på problemet är att förbättra företagsklimatet i kommunerna och att luckra upp anställningsskyddet. Sådana generella förändringar kan möjligen öka utbudet av jobb, men vi tvivlar på att det skulle hjälpa de som har svårast att komma in på arbetsmarknaden. Vi anser att det behövs mer specifika åtgärder för att öppna arbetslivet för fler.
Upphandlingar har fått allt större betydelse i takt med att fler sektorer i samhället konkurrensutsätts. Förra året gjordes offentliga upphandlingar i Sverige till ett värde av mellan 510 och 608 miljarder kronor, enligt Konkurrensverkets beräkningar. Det motsvarar mellan 15,5 och 18,5 procent av BNP. Vi talar med andra ord om ett mäktigt ekonomiskt instrument som omfattar en stor del av våra gemensamma resurser.
Men det betyder inte nödvändigtvis att det används till vårt gemensamma bästa. Det kortsiktiga målet att pressa priserna hamnar nästan alltid i förgrunden. I viss mån kan miljöintressen vägas in; Konkurrensverket har särskilda råd om hur det ska gå till. Men mänskliga hänsyn, som till exempel goda arbetsvillkor hos anbudsgivaren, värderas inte vid upphandlingarna.
Effekten är att klimatet hårdnar på arbetsmarknaden. Upphandlingarna, såsom de nu praktiseras, bidrar till utslagning av personer med funktionsnedsättning.
Låt oss ta ett konkret exempel som rör en av Sveriges största upphandlare, Stockholms läns landsting.
En av landstingets entreprenörer, ett taxibolag som kör mycket färdtjänst, har beslutat att sparka ut sin fasta växelpersonal, för att i stället hyra in bemanningsföretag. Effekten är att anställda med funktionsnedsättning förlorar jobben, bland andra synskadade växeloperatörer med mångårig yrkeserfarenhet.
Landstinget, som med sina uppdrag står för huvuddelen av bolagets omsättning, gör ingenting. Detta trots att uppsägningarna går stick i stäv med det uttalade politiska målet att skapa fler jobb för personer med funktionsnedsättning. Men några krav på att landstingets entreprenörer också ska bidra till detta mål har inte ställts vid upphandlingen.
Det är uppenbart att den offentliga beställarrollen behöver uppdateras. Upphandlingar måste användas offensivt, så att de bidrar till en arbetsmarknad där fler får plats. Dagens passiva hållning från stat, landsting och kommuner leder till ökad utslagning och utanförskap.
Tyvärr är det nästan lika illa i fråga om de verksamheter där politikerna har ett direkt inflytande, det vill säga där stat, kommuner och landsting själva är arbetsgivare. Under många år har det rått full politisk enighet om att de ska agera som föredöme inom handikapppolitiken. Men sanningen är att vi fortfarande har svårt att hitta offentliga arbetsgivare som aktivt jobbar för att anställa fler personer med funktionsnedsättning.
De offentliga arbetsgivarna måste ges ett mycket tydligare uppdrag. De behöver bland annat kvantitativa mål för hur många personer med funktionsnedsättning de förväntas anställa.
Om vi går till statistiken blir det tydligt vad som behöver göras. Enligt SCB har ungefär var tionde person i arbetsför ålder någon form av funktionsnedsättning, som leder till nedsatt arbetsförmåga. Ett rimligt krav är att de sektorer som betalas av oss gemensamt ska återspegla befolkningen i stort. Målet på lite sikt bör alltså vara att tio procent av jobben går till personer med nedsatt arbetsförmåga.
Vi har skisserat två handfasta förslag. Det offentliga Sverige måste börja agera som föredöme, både som arbetsgivare och som beställare av samhällstjänster.
Tiina Nummi-Södergren
Förbundsordförande Synskadades Riksförbund
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
