Britta Lejon duckar för de relevanta frågorna
ST ser det som sin uppgift att försvara byråkratin, men de 97 procent av svenskarna som inte arbetar i staten ser ett offentligt uppdrag som blir allt dyrare samtidigt som det sköts allt sämre, skriver Adam Danieli, idéchef på Timbro. I sitt svar på Britta Lejons replik på hans debattartikel om den växande statsförvaltningen kritiserar han STs förbundsordförande för att ducka för de relevanta frågorna och ställer också frågan vilka källor hon har för sina siffror.
I sin replik på min artikel i Publikt den 27 februari går Fackförbundet STs ordförande Britta Lejon till angrepp mot min rapport 22 byråkrater om dagen och den kritik jag riktar mot femton år av snabb expansion i staten. Ömsom bortförklarar hon utvecklingen, ömsom tycks hon indignerad över att någon ens har mage att ställa frågan om staten verkligen behöver växa med 22 tjänstemän om dagen. Oavsett illustrerar hon vad forskningen återkommande pekar på: offentliga fackförbund fungerar som stridbara försvarare av byråkratin.
Inledningsvis behöver jag dock reda ut några av de halmgubbar som Lejon ställt upp. Hon menar exempelvis att det är felaktigt att säga att staten aldrig varit större än i dag, eftersom den var betydligt större på 1980-talet. Det är helt riktigt – men jag har aldrig påstått något annat, vare sig i rapporten eller i andra sammanhang. Tvärtom är 1990-talets uppstramning något jag menar att vi borde inspireras av även i dag.
Jag har heller aldrig hävdat att expansionen skulle vara ”en hemlighet” eller ha ”skett i det fördolda”. Det jag pekat på är att den är underdiskuterad, och att en 40 procent större stat inte stämmer särskilt väl överens med den bild många svenskar har av det offentligas utveckling – inte minst inom Britta Lejons eget parti. Det förklarar också varför min sammanställning väckt viss uppmärksamhet.
På samma sätt har jag aldrig påstått att utvecklingen skett ”utan inverkan från politiken eller omvärlden”. Mitt argument är det motsatta. Varför skulle jag annars tala om politikens ovana att starta PR-vänliga myndigheter eller föreslå mer avskalade regleringsbrev? Ett centralt tema i min rapport är just att politiker har starka incitament att starta och bygga ut verksamheter.
Därför vore det klädsamt om Britta Lejon läste lite noggrannare innan hon efterlyser en diskussion som ”utgår från fakta” och inte från ”grundlösa teser”.
Min främsta invändning mot Britta Lejons replik gäller dock inte hennes fultolkningar, utan att hon duckar för de frågor som faktiskt är relevanta. Anser hon till exempel att 50 miljarder kronor i ökade lönekostnader i staten är väl använda pengar? Eller menar hon rentav att ökningen borde vara ännu större?
SNS konstaterar exempelvis, i rak motsats till Britta Lejons bergfasta påstående, att ökade anslag till lärosätena inte alls har lett till fler forskartjänster, utan att det framför allt är administrationen – inte forskningen – som vuxit.
Man får heller inte veta varför hon tycks anse att byråkratin inte vuxit lika snabbt på kommunal och regional nivå, eller för den delen i våra grannländer. Inte heller om hon och ST i grunden tycker att det är rimligt att statsförvaltningen växer tre gånger så snabbt som befolkningen.
Att binda upp knappt sex i stället för drygt fyra procent av arbetskraften i statlig förvaltning kan låta marginellt i procent, men får stora effekter över tid. Allt fler högutbildade människor hamnar i myndighetsstrukturer i stället för att bidra till produktivitet och värdeskapande i resten av ekonomin.
Vad gäller Britta Lejons påstående att närmare 60 procent av statens expansion de senaste åren – motsvarande runt 45 000 nya anställda – skulle ha skett inom Polismyndigheten, Försvarsmakten och Kriminalvården, är det svårt att bemöta resonemanget när hon inte redovisar några källor. Av dessa myndigheters årsredovisningar för åren 2010 till 2024 framgår att runt 25 000 nya anställda kan hänföras till just dessa tre verksamheter.
Den som inte nöjer sig med det kan vända sig till Statskontoret, som också redovisar att den samlade tillväxten inom myndighetskategorierna försvar och samhällsskydd uppgår till drygt 20 000 under det snävare tidsspannet 2011–2023. Det rör sig alltså om en betydande, men klart mindre, andel än Britta Lejon påstår. Har hon andra uppgifter är jag – och förmodligen även Statskontoret – idel öra.
Avslutningsvis vill jag ändå säga att jag i grunden förstår ST. Facket företräder tjänstemän och ser som sin uppgift att försvara byråkratin. I Britta Lejons värld skulle min rapport lika gärna kunna heta 22 potentiella medlemmar om dagen. Att kritiken dessutom framförs av en liberal gör den förstås extra provocerande för en socialdemokrat.
Men för de 97 procent av svenskarna som inte arbetar i staten ser verkligheten annorlunda ut. De ser ett offentligt uppdrag som blir allt dyrare – men som sköts allt sämre. För dem är effektivitetsfrågan central.
Jag vill därför besvara Britta Lejons inbjudan med en uppmaning: Besök ett företag, vars kaka inte är lika säker som statens, och fråga om man där någonsin känner press att bli mer effektiv. Träffa en försäkringsutredare i privat sektor – det är trots allt där de flesta arbetar – och jämför hur länge de sitter kvar efter tre.
Och får Britta Lejon mot förmodan en stund över rekommenderar jag också att läsa vad andra faktiskt skriver. Då slipper hon nämligen att gå till storms mot luftslott.
Adam Danieli
Idéchef på Timbro och författare till rapporten 22 byråkrater om dagen
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
