Timbro sprider felaktigheter om statsförvaltningens tillväxt
Timbros Adam Danieli sprider en bild av att de statliga myndigheterna sväller utan förklaring, men i själva verket är tillväxten främst ett resultat av politiska satsningar på försvar, polis och rättsväsende, skriver STs förbundsordförande Britta Lejon i en replik. Det behövs en diskussion om hur statsförvaltningen ska organiseras, men den kan inte utgå från premissen att staten är en mörk massa som växer av sig själv, menar hon.
I en debattartikel i Publikt målar Adam Danieli, idéchef på Timbro, en bild av en statsförvaltning i skenande tillväxt. Hans budskap till politiken är att det behövs anställningsstopp och besparingar – nu! Annars är det en tidsfråga innan de makthungriga byråkraterna tar tyglarna och breder ut myndigheterna än mer.
Vid lanseringen av rapporten 22 byråkrater om dagen fick Adam Danieli frågan ”Vad överraskade dig mest?” Svaret: att staten växt så mycket, med ett följdresonemang som antydde att det var en statshemlighet. Han har förstås rätt i att staten har växt de senaste åren, och det går att tycka att tillväxten varit för stor. Det är däremot direkt missledande att påstå att den skett i det fördolda och utan inverkan från politik eller omvärld. Det är också felaktigt att påstå att staten aldrig varit större. 1990 fanns över 300 000 anställda i staten.
Timbro påstår att de politiskt prioriterade myndigheterna Polismyndigheten, Kriminalvården och Försvarsmakten bara står för en liten del av tillväxten. Det stämmer inte, vare sig man tittar på antalet anställda eller årsarbetskrafter. Under perioden 2008–2025 tillkom drygt 60 procent av de nya anställda till just dessa myndigheter. Adderar vi övriga myndigheter i rättsväsendet och försvaret närmar vi oss 70 procent. Redan här har Timbro byggt ett luftslott.
Bevisföringen består vidare i att vissa myndigheter sägs ha växt utan förklaring. I själva verket finns gott om anledningar, som utökad EU-reglering och ökat fokus på beredskapsarbete. Ekonomiska satsningar, både offentliga och privata, har möjliggjort fler forskartjänster på lärosätena. Skolverkets tillväxt beror till stor del på ökad statlig styrning av kommunerna. Dessa och fler förklaringar som gör ned Timbros grundlösa teser framgår tydligt i Statskontorets rapport Ännu färre, ännu större. En rapport som tankesmedjan själv, dock ytterst selektivt, hänvisar till i rapporten.
En annan faktor som förbises är att det inte krävs helt nya statliga uppdrag för att det ska behövas ökade resurser och fler anställda i verksamheterna. Ett högaktuellt exempel är förslaget att omvandla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga. Blir det verklighet uppskattar Migrationsverket att det kommer att krävas åtta års arbete och fyra miljarder kronor att verkställa.
Det är synd att näringslivets tankesmedja förenklar det komplexa förhållandet mellan myndigheterna, vår omvärld och de politiska besluten som styr. Det bidrar inte till en nyanserad diskussion om hur det offentliga bäst organiseras. Är det något vi vet från ett arbetstagarperspektiv är det att statsförvaltningens organisation behöver utvecklas. I synnerhet vill vi diskutera de brister som gör att många statligt anställda varken har de förutsättningar som krävs för att utföra sitt uppdrag eller för att må bra på jobbet. Staten behöver också ha bästa möjliga organisation och kompetensförsörjning för att kunna möta alla de utmaningar som Sverige står inför. Vi diskuterar för all del också gärna den administrativa tillväxt som skett i spåren av ökad politisk detaljstyrning av myndigheterna, och välkomnar en förvaltningspolitisk utredning.
Den fortsatta diskussionen behöver dock utgå från fakta. Den kan inte utgå från premissen att staten är en mörk massa som växer av sig själv. Den uppenbart osanna och populistiska förklaringsmodellen gagnar inte debatten.
Den gagnar inte heller de statsanställda, som i Timbros värld i bästa fall är överflödiga. Byråkrati är ett läckage av engagemang och produktivitet, sägs det. Den aldrig utdöende myten om den närande och tärande sektorn torgförs kanske allra tydligast i en krönika där rapportförfattaren raljerande ställer frågan ”Vad gör de egentligen i staten efter tre?”.
Nu erbjuder vi Adam Danieli chansen att se hur de statsanställdas vardag faktiskt ser ut efter klockan tre. Han är välkommen att ta rygg på en hängiven kriminalvårdare under ett nattpass på en av landets överbelagda anstalter, eller göra sällskap med en produktiv försäkringsutredare, som med sina insatser under ett övertidspass en lördag i vabruari får välfärdssystemen och därmed samhället att fungera. Jag tror att det skulle vara ett bra tillfälle för honom att få kunskap om statsförvaltningen och bli positivt överraskad av hur statens anställda faktiskt arbetar.
Britta Lejon
Förbundsordförande för Fackförbundet ST
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
