Annons:

Bild: Erik Johnsson

ST försvarar en stor stat

DEBATT: STATSFÖRVALTNING2026-03-27

Statistik från Statskontoret visar att den statliga tillväxten inte är begränsad till försvaret och rättsväsendet, skriver Adam Danieli, idéchef på Timbro, i en replik till Britta Lejon i debatten om statsförvaltningens utveckling. Han menar att ST företräder intresset av ett stort statligt åtagande och fler kollegor för de egna medlemmarna.

Det sägs att osanning kommer i tre former: lögn, förbannad lögn och statistik. Jag hoppas att det är den sistnämnda Britta Lejon använder när hon än en gång försöker blanda bort korten i debatten om den svällande svenska staten. I stället för att bemöta mina invändningar om att hon missförstått åtminstone tre centrala aspekter ångar hon på med ny – men tyvärr lika missvisande – statistik.

Att hon nu åberopar Arbetsgivarverkets siffror är ingen slump. De redovisar nämligen fel mått. Det adekvata måttet på den statliga arbetskraften är årsarbetskrafter, vilket också är vad jag har räknat på. Arbetsgivarverket redovisar antalet anställningar, som av naturliga skäl är högre.

Varför då inte använda det som Britta Lejon själv hänvisar till som en rättvisande källa – Statskontorets myndighetsförteckning – och som faktiskt mäter rätt sak? Jag tar gärna med de exakta siffrorna.

Mellan 2010 och 2024 ökade Försvarsmaktens arbetskraft från 14 863,7 till 24 535,7 årsarbetskrafter. För Polismyndigheten – i dag en myndighet, men då ett antal myndigheter under Rikspolisstyrelsen – är motsvarande utveckling från 25 331,5 till 35 620,9. För Kriminalvården är ökningen från 9 111,4 år 2010 till 15 328,4 år 2024.

Det summerar till omkring 26 000 årsarbetskrafter – en betydande, men inte överväldigande, del av den statliga tillväxten. Därtill bör visserligen Säkerhetspolisen läggas, som i dag är en egen myndighet under regeringen, men det förändrar inte mönstret i stort. Det mesta av svällandet har skett på andra håll.

Det ligger också helt i linje med Statskontorets egen slutsats: de verksamhetsområden som vuxit snabbast under ungefär samma period är naturskydd och sociala myndigheter, snarare än försvar och samhällsskydd.

Jag vet inte varför detta är så viktigt för Britta Lejon. Att staten växer är vi överens om. Administration försvinner inte för att det sker inne på Polismyndigheten eller i rättsväsendet i stort. Att försöka blanda bort korten döljer bara den viktigare diskussionen om den oklara medborgarnytta som denna tillväxt ofta innebär.

Det distraherar också från de många goda exempel som faktiskt finns. Att myndigheter växer är ingen naturlag. Många statliga myndigheter har ett stabilt kärnuppdrag som inte växer med befolkningen, eller som kan utföras betydligt effektivare med ny teknik och bättre arbetssätt. Skatteverket, en del av statens verkliga kärna, har exempelvis minskat sin personalstyrka från drygt 10 200 årsarbetskrafter 2008 till drygt 9 300 i dag. Kronofogdemyndigheten är också mindre i dag, liksom Statistiska centralbyrån, Patent- och registreringsverket och Skogsstyrelsen.

Vidare menar Britta Lejon att det är att misskreditera henne att påpeka att hon har varit socialdemokratisk minister, riksdagsledamot och tjänsteman. Jag förstår inte alls vad hon menar. Att vi har två olika synsätt på statens roll – ett liberalt och ett socialdemokratiskt – är väl inget att smussla med? Jag tror tvärtom att människors bakgrund ofta är högst relevant, vilket förstås inte förändrar att STs medlemmar har gett henne ett tydligt mandat att företräda dem.

Lika förbryllad blir jag av påståendet att ST, med Britta Lejon i spetsen, stolt företräder omkring 100 000 medlemmar, men ändå inte har någon uppfattning om hur stor staten bör vara. Det är ungefär lika trovärdigt som att påstå att en anställd inte har något intresse av att behålla sitt jobb. Än märkligare blir det när Britta Lejon påstår att Timbro – som är en fristående stiftelse och inte har några medlemmar – företräder näringslivet och därmed ett vinstintresse, samtidigt som Fackförbundet ST – som har 100 000 betalande medlemmar – inte skulle företräda intresset av ett stort statligt åtagande och fler kollegor för de egna medlemmarna. Det resonemanget håller helt enkelt inte.

Menar Britta Lejon på allvar att ST skulle inta en neutral hållning till en bantning av staten i linje med vad jag förespråkar, om den väl blev verklighet? Det tror jag när jag ser det.

Adam Danieli
Idéchef på Timbro och författare till rapporten 22 byråkrater om dagen

Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.