Lagprövningen är ett verktyg för att värna rättsstaten
I en rättsstat ska de politiska besluten inte följas blint, skriver Tormod Johansen, docent i offentlig rätt. Han lyfter fram att statsförvaltningen har en skyldighet att pröva om beslut och lagar lever upp till konstitutionella krav och menar att varje tjänsteperson har ansvar för att skydda rättstaten och de demokratiska värdena.
I dessa dagar möts vi av oroande nyheter både från utlandet och från Sverige. Respekten för lagar och regler, skyddet för individers fri- och rättigheter och upprätthållandet av rättsstaten befinner sig i en allvarlig kris. Den senaste demokratirapporten från V-dem-institutet visar att demokratin är på tillbakagång både globalt och i västvärlden. Det är inte längre en fjärran möjlighet att regeringar driver igenom lagstiftning som kränker individens fri- och rättigheter eller direkt beordrar sina myndigheter att genomföra rättsstridiga beslut. På andra sidan Atlanten ser vi utlysningar av nödlägen och inblandning i de federala myndigheternas verksamhet i en tidigare inte skådad omfattning.
Vad ska man som tjänsteperson göra när man får order uppifrån som man anser står i strid med grundlagen?
I Sverige är det inte bara domstolarna som har rätt att pröva föreskrifter mot grundlagen och andra högre författningar. Även förvaltningsmyndigheter har sedan länge en sådan rätt till lagprövning. Den etablerades under 1900-talet, kodifierades 1974 och bekräftades 2010 i den senaste reformen av regeringsformen.
I en rättsstat ska order uppifrån alltså inte följas blint. Förvaltningens lagprövning ska utgöra en kontroll av att beslut och lagar lever upp till konstitutionella krav.
Vi såg nyligen exempel på hur Lagrådet riktade allvarlig kritik mot brister på just detta område. Domarna kritiserade skarpt de föreslagna reformerna för unga lagöverträdare för att de inte uppfyllde grundlagens krav på noggrann beredning. Redan det är skäl för att en sådan lag inte ska tillämpas.
Men det fanns också brister i lagarnas materiella innehåll – bestämmelserna i lagförslaget överensstämde inte med grundlag och konventioner. Lagrådet skrev bland mycket annat att förslaget att sänka straffbarhetsåldern inte var ”förenligt med barnkonventionens krav på att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid, att barn har rätt till en barnanpassad kriminalvård och att den ska tillgodose barnets rätt till utbildning”.
Om de aktuella förslagen blir svensk lag i sin nuvarande form bör vi vänta oss att både domstolar och förvaltningsmyndigheter vägrar att tillämpa bestämmelserna.
Henrik Wenander, professor i offentlig rätt i Lund, diskuterar i en artikel i Förvaltningsrättslig tidskrift från 2015 utförligt den speciella möjligheten för offentliga organ att pröva om lagar och regler stämmer överens med högre regler. Han påpekar att förvaltningen ”ska vara lojal, men den ska också vid behov kunna utgöra en motmakt”.
Hittills är exemplen på att den svenska förvaltningen har använt sig av möjligheten – och skyldigheten – att göra en lagprövning mycket få. Kanske beror det på att användningen inte har dokumenterats, eller så har vi hittills inte haft problem med grundlagsvidriga lagar och förordningar. Det kan också bero på alltför stor följsamhet mot den politiska makten på bekostnad av legalitetsprincipen och enskildas rättigheter.
Henrik Wenander avslutar sin artikel med att påpeka att det är en utmaning ”att praktiskt i ärendehandläggningen förena” rollerna att vara lojal och att utgöra motmakt.
Det äger sin riktighet, minst sagt. En vän skrev nyligen i ett mejl att det nog krävs att ”varje myndighet avsätter tid och kompetens till denna funktion”. Vi får hoppas att alla myndighetsledningar tar initiativ i den riktningen. Men jag tror och hoppas lika mycket på att frågan väcks från golvet, med början i korridorer och lunchrum och vidare uppåt i organisationerna. Varje tjänsteperson har ett ansvar för att rättsstaten och de demokratiska värdena skyddas. Vi måste, tyvärr, förbereda oss på att lagpröva mer i framtiden.
Tormod Johansen
Docent i offentlig rätt vid Göteborgs universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
