Mer kontroll i stället för att förmedla jobb
Regeringen går fram med storsläggan i arbetsmarknadspolitiken. Med mindre resurser till Ams, fokus på mer kontroll och mindre aktiva åtgärder överges i praktiken arbetslinjen och ersätts med en ”job first”-modell. Risken är stor att enskilda arbetsförmedlare får ta smällen när de arbetslösa pressas allt hårdare.
Den borgerliga regeringen säger sig ha höga ambitioner när det gäller jobben, men frågan är vilka de ambitionerna är. Man inledde sin regeringsperiod med att banta Ams förvaltningskostnader med totalt 642 miljoner kr 2007 och 2008. Arbetslöshetsförsäkringen försämrades kraftigt, antalet platser i utbildningar skars ner och ett stort antal åtgärder för långtidsarbetslösa, däribland plusjobben, avskaffades helt. Arbetsförmedlingen ska fokusera på att få folk i jobb i stället för i åtgärder, heter det, och matchning är ordet för dagen.
Det är självklart att en fungerande matchning mellan arbetssökande och lediga jobb är central för en fungerande arbetsmarknad. Men retoriken från regeringen döljer det faktum att man i allt väsentligt kommer att försvåra matchningen genom den förda politiken. Det finns ett stort antal arbetssökande som ganska snabbt och enkelt kan hitta ett nytt jobb – de är direkt matchningsbara. Den gruppen kommer att klara sig bra även med den nya arbetsmarknadspolitiken. Men den stora utmaningen är alla de som trots stor efterfrågan på arbetskraft har mycket små chanser att få jobb. Det är personer som av olika skäl väljs bort av arbetsgivare, och som behöver olika typer av stöd för att öka sina chanser. Vid sidan av ett bättre fungerande utbildningsväsende är en aktiv arbetsmarknadspolitik som erbjuder utbildning, praktik och anställningsstöd nödvändig.
För att bra matchning sedan ska kunna göras krävs att arbetsförmedlingen har möjlighet att anvisa ett så stort utbud som möjligt av lediga tjänster och att personer med specialkompetens har möjlighet att fokusera på att hitta jobb inom sitt yrke och inte konkurrerar om alla lediga jobb. Slopandet av i stort sett alla tidiga insatser till förmån för vagt specificerade ”garantier” för långtidsarbetslösa, avskaffandet av 100-dagarsregeln och lagen om allmän platsanmälan riskerar därmed, tvärtemot vad regeringen påstår, att leda till sämre matchning.
Vad regeringen i själva verket gör är att ersätta arbetslinjen med en ”job first”-modell. Arbetsförmedlingen ska anvisa arbetslösa till första bästa lediga jobb i stället för att samhället ska investera resurser i utbildning och riktade stöd. Kontroll och sanktioner ska prioriteras framför uppdraget att bidra till omställning i ekonomin och individuell utveckling. Den ökade pressen på de arbetssökande i kombination med minskade resurser riskerar att försätta enskilda arbetsförmedlare i en mer utsatt situation. Kraven på effektivitet och striktare regeltillämpning och allt mer desperata arbetssökande bäddar för ökad psykisk press och fler konflikter.
Erfarenheter från Försäkringskassan och socialtjänsten förskräcker. De flesta medborgare vänder sig inte med klagomål till regeringen när hårdare krav ställs från en myndighetsperson – de tar ut sin frustration på den handläggande tjänstemannen.
Den förda politiken innebär också att arbetsförmedlingen tvingas bidra till att skynda på det systemskifte på arbetsmarknaden som regeringen syftar till. ”Job first”-modellen förutsätter att det finns lågkvalificerade och lågavlönade jobb att anvisa. Än så länge finns inte den arbetsmarknaden i Sverige. Avgörande för utvecklingen är hur den fackliga organisationsgraden utvecklas och därmed hur väl de fackliga organisationerna lyckas med att upprätthålla kollektivavtalen. Så länge kollektivavtalens minimilöner gäller blir det svårt för regeringen att inrätta en komplett låglönemarknad. Men hårdare sökkrav, sänkta ersättningsnivåer och repressiva ”garanti”-program kommer att utöva ett starkt tryck nedåt på löner och arbetsvillkor. Regeringen måste börja tala klarspråk om syftet med sin politik, annars kommer den berättigade frustration och ilska som deras politik medför att öka och leda till konfrontationer på arbetsförmedlingarna.
Josefin Brink (v)
riksdagsledamot i arbetsmarknadsutskottet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
