Polisens utökade befogenheter har inte gett resultat
Att Polismyndigheten misslyckas med att klara upp brott trots kraftiga resurstillskott och utökade befogenheter minskar förtroendet för hela den offentliga sektorn, skriver advokaten Peter Hellman. Han uppmanar politikerna att inte låta Polismyndighetens ineffektivitet bli ett skäl att ytterligare urholka medborgarnas rättigheter.
Trots mångmiljardtillskott, fler utredare och en arsenal av nya verktyg klarar svensk polis i dag upp färre brott än för fyrtio år sedan. När organisationens förmåga sviktar väljer lagstiftaren repressiva lagändringar i ett försök att hitta en genväg till effektiv brottsbekämpning i stället för att adressera grundorsaken – polisens ineffektivitet och oförmåga. Det är dags att inse att vad Polismyndigheten behöver inte är fler befogenheter utan bättre styrning och en organisation värd namnet.
Regeringen presenterade förra hösten en omfattande omläggning av kriminalpolitiken där Polismyndighetens anslag beräknas öka från 37 miljarder kronor 2023 till 52 miljarder kronor 2027. Sett över en tioårstid kommer anslaget då att ha mer än fördubblats. Samtidigt tillförs myndigheten en rad nya ”verktyg” i form av lagändringar som urholkar fri- och rättigheter och sätter rättssäkerhetsgarantier åt sidan. I en debattartikel i Dagens Nyheter pekade jag nyligen på hur alla dessa förslag riskerar att få allvarliga konsekvenser i oskyldiga människors vardag.
Trots att Polismyndigheten tillförs alla upptänkliga resurser och verktyg har den inte blivit bättre på att klara upp brott. Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, var personuppklaringsprocenten – alltså andelen brott där en gärningsman kunnat knytas till brottet – 12 procent 2024. Sett över tid har uppklaringsprocenten fallit från 41 procent 1982 till dagens bottennotering. Även med reservation för en felmarginal om 6–7 procentenheter är kurvans lutning ytterst bekymmersam.
Kameraövervakning, visitationszoner, mer godtyckliga regler för beslag och hemliga tvångsmedel har inte heller gjort någon relevant skillnad på antalet anmälda brott mot person, som enligt Brås preliminära statistik ökade under första halvåret 2025. Brå har i tidigare rapporter pekat på flera skäl till detta: satsningarna har ofta kommit för sent i förhållande till brottsutvecklingen, många nyrekryterade har saknat nödvändig kompetens och resurser har flyttats runt på ett sätt som försvagat den lokala polisnärvaron. När lokalpolisområden överlastats med utredningar om grova brott har mängdbrotten lämnats åt sitt öde.
Det finns givetvis många skickliga poliser som gör sitt yttersta i vardagen, men deras insatser kan inte väga upp för en organisation som brister i styrning och långsiktighet. När erfarna poliser lämnar yrket och utredare förväntas hantera orealistiska ärendebalanser svarar lagstiftaren med fler tvångsbefogenheter i stället för att åtgärda de verkliga problemen och skapa en tillräckligt kompetent organisation. Resultatet blir inte en effektivare polis utan en svagare rättsstat.
Som en känd domare en gång skrev: Polisen är som duvor – de vill alltid ha mer. Driften att ständigt be om nya verktyg i stället för att hantera de egna tillkortakommandena är begriplig, men just här blir den politiska styrningen avgörande. Det är politikernas ansvar att stå emot och inte låta Polismyndighetens ineffektivitet bli ett skäl att ytterligare urholka medborgarnas rättigheter.
Polisen bär dessutom ett särskilt ansvar för att värna rättsstatens principer. Varje tvångsmedel måste vara proportionerligt och förenligt med grundläggande fri- och rättigheter. Ändå används myndighetens dåliga resultat som argument för motsatsen: mer övervakning, större möjligheter till avlyssning och utökade befogenheter – åtgärder som riskerar att underminera just den rättsstat som polisen är satt att skydda.
Varje gång staten ger sig själv rätten att se oss, lyssna på oss eller visitera oss utan konkreta misstankar förskjuts maktbalansen mellan individ och stat. Och varje gång Polismyndigheten misslyckas med att klara upp brott trots kraftiga resurstillskott minskar förtroendet för hela den offentliga sektorn.
Att acceptera detta är farligt. Den obekväma frågan måste därför ställas: Varför tillåter vi Polismyndigheten att vara så dålig? Att partierna fortsätter tävla i att tillföra mer pengar och fler befogenheter samtidigt som bara 12 procent av brotten klaras upp är inget annat än oacceptabelt.
Peter Hellman
Advokat
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
