Ring upp dem som går ur
ST borde reagera när medlemmar lämnar förbundet. Ring upp dem och fråga varför de går ur, skriver Lena Edenbrink. Det skulle hjälpa oss att forma den fackliga politiken.
Fackförbundet ST blöder. Något annat kan man inte kalla det faktum att förbundet varje månad tappar cirka 1 000 medlemmar. Att detta till största delen beror på att medlemmar väljer bort sitt medlemskap med anledning av de höjda avgifterna till a-kassan är nog ingen särskilt kvalificerad gissning, däremot är det minst sagt höljt i dunkel vad förbundet planerar att göra åt det.
Att så många varje månad väljer bort sitt medlemskap beror självfallet på att man inte anser det vara »värt« de hundralappar man betalar i fackavgift varje månad. Man får inte det man förväntar sig av sitt medlemskap.
Att tala om kunder i fackföreningssammanhang anses ofta fult, men om vi för en stund i alla fall försöker anlägga ett kundperspektiv är det självfallet så att de som inte är nöjda med den köpta produkten slutar handla och går någon annanstans.
Om Fackförbundet ST inte levererar det medlemmarna vill ha är det självfallet lätt att välja bort det. I dag är den största rädslan för de flesta yrkesarbetande risken att bli arbetslös – inte att bli av med en försäkring som man knappt vet om att man har eller att bli av med några procents rabatt på bensin.
Nu planerar förbundet att anställa ytterligare ett antal personer som på heltid under en tidsbegränsad period ska arbeta med rekrytering av nya medlemmar. Gott så – mitt förslag är att dubbelt så många anställs med uppgift att ringa upp dem som väljer att lämna och ställa frågan varför.
–Hej, jag heter Lena och ringer från facket. Jag ser att du skickat in en utträdesblankett, vad synd att du inte vill vara medlem längre, har du lust att berätta varför? Finns det något vi kan hjälpa dig med, är det något särskilt som har hänt?
Att någon faktiskt bryr sig, reagerar och frågar handlar om vanlig medmänsklighet, ett medlemskap i en facklig organisation är viktigt, den som väljer bort det måste vi lyssna på!
Svaren som dessa flyende medlemmar ger kan förmodligen dessutom ge förbundsstyrelsen, avdelnings- och sektionsstyrelserna runt om i landet en hel del kött på benen i arbetet med att forma den fackliga politiken den kommande kongressperioden.
I dag får de medlemmar som inte betalar sin medlemsavgift ett brev när de inte betalat på en månad. I det står det ganska krasst något i stil med »om du inte betalar nu blir du utesluten«. Och ringer du till något av regionkontoren och säger att du vill gå ur blir svaret – »OK, då skickar vi en utträdesblankett, vad heter du och vad har du för adress?«
Ingen frågar varför, hur du tänker, hur du kommit fram till ditt beslut, om det finns något som skulle kunna få dig att ändra dig och i så fall vad.
Det finns de som anser att det räcker med att det lokala facket får meddelande om att en medlem valt att lämna – vilket i klartext betyder att det är det lokala fackets sak att ta kontakt och ställa frågan.
Eftersom jag själv är förtroendevald på lokal nivå vet jag att det svaret inte håller.
Till skillnad mot dem som arbetar på förbundskansliet och på regionkontoren arbetar jag nämligen inte med fackliga frågor på heltid, jag har ett helt annat arbete som jag sätter en ära i att sköta och att göra det bra. Mitt fackliga engagemang sker på tid som jag ofta tvingas »stjäla« från mig själv eftersom ingen gör just mina arbetsuppgifter när jag är borta. Min situation är inte unik utan delas av de flesta förtroendevalda på lokal nivå.
Detta är således en fråga för förbundsledningen och förbundskansliet, och det brådskar.
Fortsätter medlemsflykten i samma takt kommer Fackförbundet ST att vara det minsta facket inom staten när det är dags att inleda förhandlingarna om Avtal 2007.
Vilket förhandlingsläge har vi då?
Lena Edenbrink
Ledamot i sektionsstyrelsen vid Luleå tekniska universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
