Frånvarande fack förlust för medlem

Det viktigaste med facket är att bevaka och påverka beslut lokalt. Det sade Bo Widell, ST-medlem på Riksbanken, i en intervju i ST Press för tre år sedan. Men nu är ST-avdelningen nedlagd. Och ingen tror att den kommer att väckas till liv igen.

Bo Widell arbetar på Riksbankens enhet för kontantförsörjning i Mölndal. Han är en av de omkring 80 ST-medlemmar på Riksbanken som sedan ett år saknar lokala fackliga företrädare. De som satt i styrelsen ville inte fortsätta, och inga andra var beredda att ta över.

Nedläggningen har inneburit en påtaglig förändring – och försämring, tycker Bo Widell. Den lilla enheten i Mölndal har förlorat en
direktförbindelse med Riksbankshuset i Stockholm. Där sitter merparten av Riksbankens anställda, bland andra STs tidigare avdelningsordförande Mats Isaksson.

– Mats kunde föra ut information om vad som hände mellan parterna i Stockholm, och vi kunde överlägga, säger Bo Widell. Men nu kommer det bara ut på intranätet att arbets­givaren har beslutat om förändringar.

Men varför lade man ned den fackliga verksamheten? ST Press besöker Riksbankens huvudkontor och träffar den före detta avdelningsordföranden Mats Isaksson och hans kolleger Maria Svalfors och Ingemar Gerhardsson. Alla tre ser ledsna ut när de tänker på dagen då de fattade beslutet.

– Det kändes lite som ett svek, säger Mats Isaksson rättframt.

Inga fack finns kvar

Maria Svalfors, som tidigare varit både avdelningsordförande och ledamot i STs förbundsstyrelse, fyller i: konstigt, sorgligt, tråkigt.

Det är en nästan hundraårig facklig tradition på Riksbanken som nu bryts. LO-förbundet Seko och Saco-förbundet Jusek hade lagt ned sin lokala verksamhet redan tidigare, och ST-avdelningens nedläggning blev sista spiken i kistan.

– Och vi hade behövt en lokal facklig organisation! säger Ingemar Gerhardsson. Det pågår förändringar hela tiden och det kommer nya propåer från arbetsgivaren.

Ändå är alla tre överens om att beslutet var rätt, och det enda möjliga. Mats Isaksson, som är 61 år, hade i praktiken skött en stor del av det fackliga arbetet under några år och ville lämna över. Men han viftade förgäves med stafettpinnen.

– Jag hade kunnat fortsätta ett år till, om det hade funnits en framtid, säger han. Vi frågade de yngre medlemmarna, men ingen var intresserad.

»Var är alla andra?«

Det låga fackliga engagemanget har gjort det svårt att vara förtroendevald, tycker Mats Isaksson. Han ser sig demonstrativt omkring i rummet:

– Jag sitter här på toppen, var är alla andra? Jag fick aldrig någon feedback, och det var
ibland svårt att veta om jag var på rätt kurs. Det var bara Ingemar som klappade mig på axeln.

De har många funderingar kring varför det har blivit så här. »Det är viktigt, men jag har inte tid«, är ett svar som Maria Svalfors ofta fick när hon satt i avdelningens valberedning och försökte hitta kandidater till fackliga uppdrag.

Bristande tilltro till den egna fackliga förmågan kan vara en annan orsak, liksom rädsla att stöta sig med arbetsgivaren. Här finns en förhistoria med förtroendevalda som blivit uppsagda på oklara grunder, och det kan sitta kvar i det kollektiva minnet även om relationerna mellan parterna varit goda under senare år.

Svårt få med akademikerna

Till det kommer känslan av att ST håller på att dö ut på arbetsplatsen. Riksbanken har haft 800 anställda och många manuella rutiner, och ST var då det dominerande fackförbundet.

– Det kunde vara hundratals medlemmar på årsmötena, minns Ingemar Gerhardsson.

I dag är antalet tjänster drygt 300, och flertalet besätts av högutbildade akademiker. ST har haft svårt att rekrytera dem, och det har även Sacoförbundet Jusek. Bara 60 procent av bankens anställda är fackligt anslutna.

– Det är inte så många föreningsmänniskor som söker sig hit, konstaterar Mats Isaksson. Här är de »artister«, de stannar några år och reser sedan vidare, kanske till en riksbank i ett annat land.

Maria Svalfors tar också upp en förklaring som kan anas av en tillfällig besökare. Vi sitter i ett luftigt och välstädat konferensrum, som är behagligt svalt trots att sommarhettan vibrerar ute på gatan. När vi efter samtalet ska hitta en plats för fotografering föreslår Mats Isaksson att vi ska gå till det vackra lunchrummet högst upp i huset. Intill det ligger personalens eget gym. Det är lätt att tro att Riksbankens ledning månar om sina anställda.

– Vi har på många sätt en väldigt bra arbetsplats, bekräftar Maria Svalfors. Det gör att den omedelbara känslan av att facket behövs kanske inte finns på samma sätt som på en del and­ra håll.

Men även på bra arbetsplatser sker förändringar, och närmast på tur i Riksbanken är en utkontraktering av ungefär halva IT-avdelningen, där många ST-medlemmar arbetar. Ingemar Gerhardsson berättar att flera nu vill få in en arbetstagarkonsult som kan göra en analys för fackets räkning. Men hur ska man kunna samla sig till det?

– Det sägs att man ska kunna vända sig till telefonjouren ST Direkt, säger Mats Isaksson tveksamt. Och vi kan ju mejla till Marie-Therese Gyllhede, förstås.

Marie-Therese Gyllhede är ombudsman på STs centrala kansli och har skött de fackliga kontakterna med arbetsgivaren på Riksbanken det senaste året. Vad hon gör vet de tidigare lokala ST-företrädarna inte så mycket om.

– Det är personalchefen som anmäler henne och släpper in henne, förklarar Mats Isaksson.

Svårt för ST agera i lönefrågor

Marie-Therese Gyllhede berättar att arbetsgivaren informerar några gånger per år om vad som är på gång. Hon kan också gå in och förhandla om sådant som individärenden och omorganisationer, men hon har svårt att agera i löne­processen.

– Vi kan diskutera utrymmet och hur löne­revisionen ska gå till, men jag kan ju inte yrkesgrupperna. Det lokala facket har lokal kunskap och en löpande kontakt med medlemmarna som jag inte kan ha. De har också en helt annan möjlighet att förhandla fram ett utrymme och utveckla lönebildningsprocessen.

Även arbetsgivarsidan på Riksbanken ser stora nackdelar med att inte ha en lokal motpart.

– Vi brukade träffas varje vecka. Det har varit ett samarbete, vi har gemensamt försökt att förbättra Riksbanken, säger personalchefen Maria Wahl.

Hon tycker inte att det blivit påtagligt svårare att fatta goda arbetsgivarbeslut.

– Men det var roligare förr.

På väg att ge upp på Sida

Nackdelarna med ett »ombudsmannafack« gör att ST som förbund anstränger sig för att stötta vacklande avdelningar. På Riksbanken har det inte lyckats, i vart fall inte ännu.

Sida är en annan arbetsplats som ST-
ombudsmän ryckt ut till. Hösten 2010 var mycket tuff för ST-avdelningen på Sida, med omfattande nedskärningar där framför allt ST-medlemmar sades upp. Till dem som försvann hörde avdelningens ordförande och vice ordförande. Även andra ledamöter var på vippen att ge upp.

– Det var flera som kände att det fackliga samarbetet med arbetsgivaren inte gav något och ville hoppa av, berättar Irina Grate på Sida. Men i stället för att bara lämna tog vi kontakt med förbundet.

Sida huserar på Valhallavägen vid Gärdet i Stockholm, i de lokaler som en gång byggdes för Konstfack och som arkitekter hyllar som en av Stockholms vackraste byggnader från 1950-
talet. Innanför entrén står en långsträckt svart blomlåda med kritvit, tropisk sand och kaktusar.

Vävar och konstföremål från hela världen lyser med starka färger mot de vita väggarna.

Det här är en myndighet som arbetar för global demokratiutveckling och mänskliga rättigheter. Det är ironiskt att det samtidigt varit så svårt att arbeta fackligt i detta hus, tycker Irina Grate.

– Det var som skendemokrati, säger hon. Facket hölls lite som gisslan.

Förslag som ST-avdelningen lade fram avvisades av arbetsgivaren, som framhöll att det brådskade att fatta beslut om nedskärningarna. Om det drog ut på tiden kanske fler måste gå.

Chefer behöver ändra attityd

Trots det höll facket emot, gjorde egna kalkyler och tog politiska kontakter. I slutändan var det »bara« 40 personer som fick gå, mot 70 planerade uppsägningar.

– Många medlemmar uttrycker tacksamhet för att facket gjort ett bra jobb, att vi gjort skillnad, säger Irina Grate. Men många har svårt att se sig själva som förtroendevalda i en styrelse.

Varför? En förklaring kan vara chefers attityder och okunskap, tror Marie Utterman i STs avdelningsstyrelse. Här behövs både utbildningar i arbetsrätt och en attitydförändring, anser hon.

– Vi har en hel del nya chefer som inte har någon erfarenhet av fackligt engagemang. Jag skulle vilja att den högsta ledningen gick ut med en tydlig markering till cheferna om att ett gott samarbete med facken är önskvärt på Sida.

Och facket tycks nu få gehör för det. Personal­chef Ewa Werner-Dahlin säger att man förhandlar om ett nytt samverkansavtal – det gamla avtalet sade facket upp på grund av samarbetsproblemen. Hon tycker också att cheferna behöver utbildning, och säger att frågan om hur man ska se på fackligt arbete har tagits upp i Sidas nya chefsnätverk.

– Vi har talat om att de som är fackligt aktiva måste kunna gå ifrån för att sköta sitt uppdrag.

Ett hinder för att ta på sig fackliga uppdrag på Sida är tidsbrist. Det gäller i än högre grad nu efter nedskärningarna, när färre ska klara samma arbetsuppgifter som tidigare.

– Många har också fått nya arbetsuppgifter, och den processen är inte klar ännu, säger Karin Afli i avdelningsstyrelsen. Att då hinna jobba fackligt samtidigt blir tufft.

Diskuterade med förbundet

Själv var hon helt slut efter höstens förhandlingar. Inför avdelningens årsmöte i mars kom frågan om att lägga ned verksamheten upp på bordet. Flera i styrelsen ville det.

Men samtidigt fanns ett fackligt engagemang att ta till vara – i styrelsen och bland kontaktombuden på avdelningarna. Kanske kunde man sprida ut arbetsuppgifterna mer, jobba på ett annat sätt?

De fick hjälp av ombudsmän från förbundet i diskussionen. Den utmynnade i tanken att inrikta det fackliga arbetet på några få områden som är särskilt väsentliga för medlemmarna. Styrelseledamöter och kontaktombud har bildat fyra arbetsgrupper som ska resonera om arbetsmiljöfrågor, samverkan, löner och ledar­skapet. Uppdragen är begränsade, och då
blir det lättare att engagera sig, tror Irina Grate.

– Man behöver inte ta hela Sida på sina axlar!

Samtidigt talade de fackliga förhandlarna om för arbetsgivaren att de tills vidare bara skulle delta i MBL-förhandlingar om det gällde viktiga frågor.

Marie Utterman sitter i arbetsmiljögruppen, tillsammans med två kontaktombud.

– Det är rätt roligt att jobba så, det är inte så formellt och man får in nya infallsvinklar. Och så hade vi en sommartillställning där grupperna presenterade sig, det var jättebra.

Sjukskrivningar och andra konsekvenser av nedskärningarna är en fråga som gruppen ska arbeta med.

Avgörandet kommer på årsmötet

Det extra årsmöte som ska hållas i slutet av september kan bli avgörande för ST-avdelningens framtid. Det är fortfarande en öppen fråga om det kan bli en fungerande verksamhet, menar Marie Utterman.

– Vi hoppas att årsmötet kan välja en styrelse som sedan inbördes kan dela upp arbetsuppgifterna mellan sig.

För egen del är hon beredd att fortsätta med fackligt arbete, och det är även Karin Afli och Irina Grate. För att det är roligt, man får insyn i verksamheten och lär sig mycket. Och för att det behövs.

– Om arbetsplatsen inte är OK finns det bara två sätt, säger Irina Grate. Antingen byter man jobb eller så försöker man förbättra. Och ett sätt att förbättra är genom facket.

»A luta continua!« tillägger Marie Utterman halvt skämtsamt. Kampen fortsätter.