Har du vuxit som bokbindare nu, Anna-Lisa?

FÖRDJUPNING: KULTUR2005-05-31

ST-medlemmen Anna-Lisa Fransdotter Lantto deltar i vandringsutställningen Nordiska Bokband 2005. Hon är en av 81 bokbindare som Bokbindarmästareföreningen valt ut.

Hur kändes det att komma med på utställningen?

– Himla kul att bli uttagen! Tyvärr har jag inte sett utställningen själv. Det är inte så lätt att åka från Kiruna till Galleri Astley i Uttersberg, Västmanland, där det var vernissage den 20 mars. Men min dotter har sett utställningen. Efter att ha visats på Kulturhuset i Stockholm ska den vidare, närmast till Island.

Hur kom du med?

– Bokbinderimästareföreningen inbjöd alla oss att delta som förra året gick på bokbinderiutbildning i Leksand. Uppgiften var ett nordiskt tema eller en nordisk författare, vars verk vi skulle binda om helt. Mitt val är boken »Rapport från en skurhink« av Maja Ekelöf.

Vad betyder bokbindning för dig?

– Det är ett konsthantverk, skapandet är roligt. Jag har en bild i huvudet av vad jag vill göra och ser hur den gradvis växer fram. Det finns oändligt med varianter, man blir aldrig fullärd. Jag har fått lära mig ett 15-tal häftmetoder. Min dröm är att ha en liten verkstad hemma när jag blir pensionär.

Hur har utställningen uppmärksammats på jobbet?

– Inte så mycket, mest bland arbetskamrater som tycker boken blev fin. Utställningen får mig att känna att jag har vuxit – fast det syns inte! Jag är 54 år och har ställt ut som privatperson. Finliret är inte min huvudsakliga uppgift på jobbet utan det har jag fått lära mig på fritiden och på kurs.

Vilka uppgifter har du på jobbet?

– Bokbinderi är inte huvuduppgiften men upptar största delen av mittjobb. Vi förlänger livet på gamla volymer, åt Riksarkivet konserverar vi och binder om och åt Kungliga Biblioteket monterar vi om tidningsurklipp på syrafritt material.

Hur blev du bokbindare?

– Jag har gjort allt möjligt. Bokbinderiet började 1987 när Stiftelsen Föremålsvård startade genom en utlokalisering till Kiruna i samband med LKAB-krisen. Av 250 jobbsökande utbildades 24 personer. För att komma ifråga krävdes hantverkskunnande och jag har alltid jobbat med händerna – snickrat, hamrat och tecknat. När jag 2002 gick in i den berömda »väggen« blev jag sjukskriven i ett år. Under rehabåret önskade jag mig kompetensutveckling och både arbetsgivaren och Försäkringskassan ställde upp på det. Då gick jag utbildningen i Leksand.

Vilken praktisk nytta för egen del har du av bokbindning?

– Genom åren har jag gett bort många böcker – allt från tomma böcker av typ dag- och gästbok till böcker som jag hittat på antikvariat. När jag arbetar med en bok ser jag människan som ska ha den. Jag har aldrig bekymmer med vad jag ska ge bort. Vi är 18 syskon och med 57 barnbarn (två egna), ett 30-tal barnbarnsbarn och ytterligare en generation på gång blir vi över 150 personer. Syskonen är stolta över att lillasyster ”kommit någonstans i världen”.

ÄMNEN:

Kultur ST
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA