Kvinnornas långa kamp för rättvisa

–  Bara det inte blir regn, då håller inte vägen.

Adriana Porras tittar bekymrat upp mot himlen. Vi är i Sucre i nordvästra Colombia, på väg till byn Libertad – Frihet. Det är lätt att se namnet som en grym ironi, för Libertad är platsen som staten och Gud glömde.

Det lilla samhället ligger ett par stenkast från en paradisisk sandstrand vid karibiska kusten. Som kontrast är vägen dit obarmhärtig, chauffören får gå ned till krypfart för att manövrera sig förbi stora kratrar i den röda sanden. Framkomligheten är inte bättre inne i den fattiga byn, där ett par hundra enkla envåningshus fördelar sig på några gator. Här finns också ett litet torg, några affärer och ett apotek där de flesta hyllor gapar tomma. Nästan alla invånare är svarta, ättlingar till slavar.

Adriana Porras var under många år sjuksköterska i byn och känner alla. Hon hälsar glatt omkring sig, får kramar och ger råd om läkarbesök. Men hon bor inte här längre. Efter en konfrontation med en grupp paramilitärer blev hon hotad, fick sparken från jobbet och blev tvungen att fly till anonymi­teten i huvudstaden Bogotá.

Numera bor hon i regionhuvudstaden Sincelejo och ingår i regeringens skyddsprogram för hotade personer. Hon har försetts med två livvakter och skottsäker bil.

– Jag har flytt tre eller fyra gånger, med eller utan mina barn, säger hon. Och mitt äktenskap sprack på grund av allt som hände.

Berättelsen om Adriana Porras och Libertad är ett av många exempel på hur det colombianska samhället har slagits sönder av våldet. Ett våld som härrör från kampen om politisk makt och om kontroll över mark, naturresurser och narkotika­trafik. Under sju års tid hölls Libertad och dess invånare som gisslan av paramilitärer – illegal högermilis. I dag försöker man bearbeta sorgen, få upprättelse i rättsliga processer och bygga upp tilliten mellan grannar och inom familjer.

Berättelsen handlar i viss mån också om Fackförbundet ST och dess mångåriga samarbete med kvinnor i Colombia. ST bidrog till grundandet av IMP, Colombianska kvinnors initiativ för fred, och stöttade organisationen från 2001 till 2011.

Under de år som det Sidastödda projektet pågick besökte åtskilliga IMP-delegationer Sverige och representanter för ST – bland dem förbundets tidigare ordförande Annette Carnhede – reste
till Colombia för att träffa företrädare för IMP. ST fungerade som bollplank och ordnade utbildningar och studiebesök i Sverige. Nu hjälper IMP kvinnor som utsatts för sexövergrepp och andra former av våld i den långvariga väpnade inbördes konflikten i landet.

En av dem som drabbades i Libertad är den unga mamman Nerjina Guzman. Hon har fött sex barn.

– Jag var 19 år och gravid i sjunde månaden med mitt andra barn när jag blev våldtagen av El Oso, berättar hon. De höll mig fången i fem dagar innan jag lyckades fly. Mitt barn dog några dagar efter födseln.

Marco Tulio Pérez, alias El Oso – Björnen, var ledare för de paramilitärer som tog kontroll över Libertad 2000 och höll byn i ett järngrepp till 2004.

– Vi var deras slavar, säger Adriana Porras. Vi var tvungna att göra allt de sa åt oss att göra. Jag bevittnade alla slags kränkningar – förödmjukelser, våldtäkter, försvinnanden, tortyr, mord.

El Oso och hans underhuggare stod för »rättskipningen« i byn. Kvinnor kunde som straff för ett föregivet brott exempelvis tvingas sopa torget med skylten »Skvallrare« runt halsen.

Det har gått många år sedan Nerjina Guzman utsattes för våldtäkter, men hennes ögon är oavlåtligt sorgsna.

– Under lång tid efteråt vågade jag inte gå ut från vårt hus, säger hon. Jag trodde att de skulle komma och döda mig och min familj. Jag berättade bara för min mamma och Adriana om vad som hänt. Min man fick inget veta – jag kände en skam.

Adriana Porras säger att hon känner till 80 till 90 fall av våldtäkter i Libertad. Pojkar och män i samhället drabbades också av paramilitärernas våld, genom mord och tvångsrekryteringar. Det var vid en sådan händelse, när de beväpnade männen tänkte avrätta en ung pojke, som byn gjorde uppror.

– Folk accepterade det inte. Det slutade med att den paramilitäre ledaren blev lynchad, berättar Adriana Porras.

Det var också i det ögonblicket hon själv klev fram som ledare.

– Folk litade på mig, och jag insåg att vi måste skydda oss. Vi beväpnade oss med machetes, gevär, påkar, allt vi hade, och började hålla vakt vid de sex infarterna till Libertad. Det var en väldigt svår tid. Vi sov inte på nätterna.

Statens stöd till invånarna var ovisst. Para­militärerna hade infiltrerat både armén och lokalpolitiken. Men en styrka ur den colombianska marinen lyssnade till bybornas rop på hjälp, ingrep och fängslade paramilitära ledare och soldater.

Fortfarande fanns väpnade ille­gala styrkor i området, men samtidigt som oron för våld var fortsatt stor började Adriana Porras och andra i Libertad att försöka reparera skadorna. Av en slump fick hon kontakt med IMPs ord­förande Angela Cerón från Bogotá.

– Adriana bad oss om hjälp att stödja offren för sexuellt våld, berättar Angela Cerón, som besökt Sverige och ST flera gånger.

Vid den tiden, efter 2005, hade regeringen slutit en överenskommelse med viktiga paramilitära grupper om avväpning. IMP var en aktivist­organisation som kämpade för kvinnors inflytande och intressen i fredsprocessen, men hade inte arbetat med stöd till individuella offer. Fallet Libertad ledde till en ändrad inriktning.

– Ett tiotal kvinnor från Libertad gjorde en överenskommelse med oss om att vi, tillsammans med åklagare, skulle driva en rättslig process på hög skyddsnivå, säger Angela Cerón. Alla kvinnors namn i anmälningarna ersattes med mitt namn, så att de inte kunde identifieras. Sedan började vi samla bevis.

För egen del skyddas Angela Cerón av livvakter dygnet runt.

IMP har också sett till att drabbade kvinnor i byn fått psykologiskt stöd. För Nerjina Guzman blev det en vändpunkt – som Adriana Porras påpekar klarar hon numera att se folk i ögonen. Förr tittade hon alltid ned i marken.

– Tack vare terapin bestämde jag mig för att delta i vår anmälan mot El Oso, säger Nerjina Guzman. Jag åkte till förhören trots att jag egentligen inte hade råd med biljetten. Men jag var väldigt rädd, och vissa av de andra kvinnorna svimmade.

Hon tycker att terapin också har underlättat samlivet med maken, även om det fortfarande är svårt ibland.

– Efter det som hände mig ville jag inte ha någon som helst relation med en man.

Nerjina Guzman och de andra som anmält våldtäkt har fått en viss ekonomisk kompensation från staten. Hon använde den till att bygga ett nytt hus, som består av ett rum med sovalkover.

På torget i Libertad står en liten, vackert bemålad kopia av Frihetsgudinnan. Adriana Porras säger att den symboliserar kvinnornas och IMPs kamp. El Oso, Marco Tulio Pérez, är ännu inte slutligt dömd, men en dom väntas under våren och det kan bli fråga om 35 till 40 års fängelse. Enligt över­gångs­lagar om strafflindring efter fredsöverens­kommelsen kan de paramilitärer som erkänner brott få maximalt åtta års fängelse, men det gjorde inte El Oso.

– Det var en stor seger för vår by när El Oso förlorade rättigheterna enligt speciallagen som ger strafflindring, säger Adriana Porras.

Paramilitärerna använde könsrelaterat våld för att krossa byn, konstaterar hon. I ett tradi­tio­nellt, mansdominerat samhälle som Libertad var det en förödmjukelse för männen att inte kunna skydda sina kvinnor, och drabbade kvinnor stigmatiserades.

– Makar och söner ville inte tro på oss, säger hon.

Men kvinnornas mod har gett dem en starkare ställning i lokalsamhället.

– Männen har börjat förlora auktoritet och kvinnor – svarta kvinnor – värderas högre. Förr fattades alla beslut av äldre män.

Men fortfarande diagnostiserar Adriana Porras samhället som sjukt. De flesta äktenskap där kvinnan utsatts för paramilitärers våld har slutat i skilsmässa, och alla invånare är impregnerade av våldet. För egen del råkade hon inte ut för sexövergrepp, men hon känner smärtan.

– När människor drabbades tyckte jag att jag var tvungen att göra något, men jag vågade inte. Jag kände mig misslyckad. Det var en blandning av smärta, frustration och ilska.

Hon ser att även de riktigt unga, som inte har tydliga egna minnen av paramilitärernas ockupation, är påverkade av byns historia.

– Förr såg vi män prata vänligt med flickor, så är det inte nu. Det finns en hårdhet. Jag tror att vi kvinnor måste läka oss för att klara att uppfostra den nya generationen.

IMPs ordförande Angela Cerón säger att organisationens arbete i Libertad blev mönsterbildande när man senare engagerade sig i flera andra stora rättsfall om sexuella övergrepp. Man har samarbetat med åklagare, bland andra Francisco Palacios på nationella åklagarmyndigheten i Bogotá. Han anser att IMP har spelat en viktig roll i rättsprocesserna.

– I fallet Libertad hade de huvudrollen. Vi är väldigt strikta när det gäller samarbeten med utom­stående, men IMP underlättade vår upptagning av bevis, förklarar han.

Nästa stora fall gällde samhället Riachuelo 30 mil nordost om Bogotá.

– Vi höll på med ett vattenprojekt i trakten när vi började höra en rad hemska historier, berättar Ange­la Cerón. Då gjorde vi som vi lärt oss: vi gick runt i staden med högtalare och bjöd in till ett öppet möte med soppa och ris.

Riachuelo ligger i ett rikt och politiskt konservativt område, som hade starka band till paramilitära grupper. I centrum för de brott som uppdagades fanns rektorn för byns enda skola, Lucila Moreno, och hennes make Luis, en lokal­politiker med ambition att bli borgmästare. De dömdes senare för att ha samarbetat med paramilitärerna i syfte att främja mannens poli­tiska karriär. Anklagelserna gällde mord, tvångs­rekrytering av minderåriga samt omfattande sexuel­la övergrepp på skolflickor, och även pojkar.

När det gäller övergrepp på flickor och kvinnor har 26 fall utretts.

– Jag var fjorton år när paramilitärerna kom. Först var de som alla andra, men med tiden började de uppträda med vapen och uniform. Rektorn lät dem komma in i skolan, och det var då våldet mot flickorna började.

Det berättar Nolba Castro Cruz, en av dem som fick sitt liv totalt upprivet. Hon är född och uppvuxen i Riachuelo.

– Jag hade en lugn och fin barndom, framhåller hon. Jag tror att jag var väldigt lycklig.

En av paramilitärerna började förfölja henne och skickade presenter till skolan. Hon vägrade att ta emot dem, men då hotade han att döda hennes föräldrar och bror. Sedan följde misshandel och flera våldtäkter. Varken hennes vänner eller familj visste vad som pågick, tills mannen kom till familjens hus och hotade fadern med gevär. Familjen skickade i väg henne till en gård på landet och sedan till systern i Bogotá.

När IMP började nysta i byns förflutna hittade de först ett mord. En tidigare paramilitär som erkände att han 2002, på order av rektorn, dödat en man som påstods tillhöra vänstergerillan.

– Han dödades i rektorns hus och begravdes inom skolområdet, säger Angela Cerón. Men det regnade mycket, och efter tre dagar upptäckte hundar liket och barn såg en hand sticka upp.

Åklagaren Francisco Palacios kom också till Riachuelo, talade med invånare och försökte skapa sig en uppfattning om förhållandena.

– Vi observerade att Morenos hade stor samhällsmakt och kunde ge order till paramilitärerna, säger Francisco Palacios. Det var ingen tvekan om att de var det vi kallar tredje part, kollaboratörer.

Ett år efter domen mot rektorn och hennes man blev paret släppt. Av domstolstekniska skäl och i väntan på en ny process, säger Francisco Palacios. På grund av korruption i rättsväsendet, menar Angela Cerón. De har nyligen dömts på nytt, men under tiden i frihet hann de försvinna. Sannolikt har de flytt till Panamá, säger Angela Cerón.

Trots de många brott som kommit i dagen har familjen Moreno fortfarande inflytande i Ria­chuelo, bedömer Francisco Palacios.

– Man skulle kunna tro att de inte har så mycket stöd, men många uttalar sig till deras fördel. Andra är förvirrade, gömmer sig eller berättar bara en del av historien. Det är ett delat samhälle.

Det är inte bara paramilitärer som gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp och annat våld. I fredsförhandlingarna i Havanna mellan rege­ringen och vänstergerillan Farc pressade IMP och andra kvinno­organisationer på för att gerillans dåd skulle
komma upp på dagordningen. En effekt av påtryck­ningarna blev att 60 kvinnor fick vittna inför förhandlings­delegationerna om vad som hänt dem.

En av dem var IMP-aktivisten Maria Choles från Santa Marta vid nordkusten.

– Det var historiskt, som att en dörr öppnades för mig, säger hon. Jag fick femton minuter på mig att tala om vad Farc gjort med kvinnors kroppar.

Vi sitter på trottoaren utanför hennes hus, där hon är omgiven av grannar, barn och barnbarn. Huset är prydligt möblerat och omsorgsfullt dekorerat, och själv har hon nära till skratt och leenden. Men Maria Choles liv är kantat av våld och sexuella övergrepp.

– Vi flydde första gången när min mormor dödades. Vi hamnade i ett område med banan­odlingar, som först ockuperades av Farc och sedan av paramilitärer. Vi tvingades lämna det 2002, för mina föräldrar kunde inte betala »skatten« som ockupanterna krävde för butiken de hade.

Maria Choles blev våldtagen av både Farc-män och paramilitärer. Från samhället fanns ingen hjälp att få, säger hon.

– Polischefen var samtidigt chef för paramilitärerna i området. Vem skulle man ringa?

Maria Choles fall ingår i en process som IMP driver gällande 14 kvinnor. Den är ännu inte avslutad.

IMP och andra kvinnoorganisationers arbete har brutit igenom en vall av tystnad om brott mot kvinnor. Det säger Camilo Bernal, som arbetar på FNs kontor för mänskliga rättigheter i Bogotá.

– Det låter konstigt, men detta samhälle har länge förnekat vad som hände med kvinnor. Det fanns en stark tystnad. Men om du öppnar en tidning i dag finns artiklar om att Farc hade sexslavar, begick våldtäkter och tvingade kvinnor att göra abort.

Ett bevis på offentligt erkännande kom när en kvinna i IMPs ledning, Angela Salazar, utnämndes till en av elva ledamöter i regeringens nybildade Sanningskommission. Kommissionen ska under­söka verkningarna av och ansvaret för den 50 år
långa inbördes konflikten, som kostat 200 000 människor livet och tvingat sex miljoner på flykt.

– Jag är både glad och rädd för ansvaret, säger Angela Salazar. Arbetet blir en del av en kollektiv sorgeprocess. Och när förövare erkänner blir det helande för många offer. Men vi ska också reflektera över våra erfarenheter så att historien inte upprepar sig.

Hon kommer från det starkt våldsdrabbade området Urabá vid Stilla havskusten. Hennes lokala grupp har dokumenterat mer än 500 fall av brott i samband med paramilitärernas avmobilisering. Men även om paramilitärerna är borta finns fortfarande kriminella klaner i narkotikahandeln som rekryterar, säger hon.

– Mödrarna vet inte vad de ska göra med dessa unga. Ungdomarna behöver möjligheter till ett annat liv, en produktiv fritid, en motivation.

Fredsavtalen, undersökningskommissioner och speciallagstiftning för krigets förövare och offer är tecken på att Colombia är inne i en uppgörelse med historien. Men utvecklingen är minst sagt svajig – narkotikahandeln har ökat och inte minskat, lagar som fredsavtalet med Farc förutsatte genomförs inte, presidenten Juan Manuel Santos blir trots Nobels fredspris alltmer impopulär och våldet fortsätter, om än i andra former.

Många bävar också för att utgången av presidentvalet 27 maj kan innebära bakslag för fredsprocessen. Kongressvalet i mars resulterade i en jämvikt mellan de partier som vill fortsätta fredsprocessen och de som inte stöder fredsavtalet.

Camilo Bernal vid FNs kontor framhåller att kampen om kontroll över landområden och naturresurser som mineraler, gas, olja och kokaodlingar närmast har ökat i vissa regioner som Farc lämnat efter fredsavtalet.

– Nu är det andra gäng som slåss om makten, och staten har inte kapacitet att garantera säker­heten. En del människor försöker exempelvis få bort drogtrafiken och dödas av den anledningen. Våldet mot ledare har ökat efter freds­avtalet, det är mycket frustrerande.

Ett annat bekymmer är att de rättsliga processer som bland andra IMP har bidragit till drar ut på tiden. Åklagaren Francisco Palacios säger diplomatiskt att det är »en utmaning« att El Oso från Liber­tad ännu inte fått sin dom, och att paret More-
no från Riachuelo försvunnit efter fri­släppandet.

– Krigsbrott är väldigt komplicerade, påpekar han. Vi arbetar så fort vi kan, men det är svårt när offren kommer fram så många år efter att brotten begåtts. Det viktigaste är att kämpa mot straffriheten.

Andra, som Maria Choles i Santa Marta, är besvikna. Hon hjälpte till att dokumentera 35 lokala fall som lämnades in för två år sedan, men har inte hört något sedan dess. Det innebär att offren varken fått upprättelse eller den ekonomiska kompensation som drabbade får efter en dom.

– När folk frågar hur det går kan jag inte svara, säger Maria Choles. Sedan, när jag kommer hem, vill jag bara gråta. Jag känner att jag inte har stöd av staten.

Nolba Castro Cruz från Riachuelo säger att hon alltid är rädd, även på sin nya bostadsort. Hennes förövare sitter i fängelse, men han har fortfarande makt, tror hon. Han har ringt både henne och hennes föräldrar.

– Men jag känner mig mer bekväm nu och jag vet att det inte var mitt fel. Jag studerar juridik, jag vill ha kunskap så att jag kan hjälpa andra. I framtiden vill jag jobba för någon organisation som arbetar enbart med dessa frågor.

Adriana Porras från Libertad är arbetslös sedan ett år – på grund av sin aktivism, tror hon. Men hon har en vision. För det första vill hon bygga ett Kvinnornas hus i byn. Det ska vara en plats där kvinnorna kan sörja och transformera sorgen till något nytt, säger hon. Hon drömmer också om ett minnescenter för hela bygden, och platsen ska vara en gård där paramilitärer hade sitt högkvarter.

På frågan hur hon orkar svarar hon att det ibland har känts för tungt.

– Men samtidigt känns det som att det är vi som bygger landet.

ST stöttade IMP i tio år

ST engagerade sig under tio års tid för att stötta uppbyggnaden av det colombianska kvinnonätverket IMP. Det var ett udda projekt för förbundet, då det saknade en direkt facklig anknytning.

STs tidigare ordförande Annette Carnhede berättar att ett frö såddes under ett besök som ST gjorde hos Colombias fackliga centralorganisation CUT runt år 2000.

– Det var en oerhört mans­chauvinistisk organisation, men vi mötte också kvinnor som tog oss med till det nystartade Kvinnornas hus. Där fanns människorättsaktivister som var väldigt utsatta och ofta hade dubbla livvakter. Samtidigt hade de nära till skratt. Det var en väldigt stark upplevelse och jag blev imponerad av deras livsvilja.

Efter det blev det flera besök från Colombia, och när kvinnorna började diskutera att starta ett nätverk beslutade ST att hjälpa till. Det blev starten på ett tioårigt samarbete som varade så länge Sida stödde projektet.

– Det var inte ett renodlat fackligt projekt, konstaterar Annette Carnhede. Men det fanns ingen tveksamhet från vår sida. De kämpade för mänskliga rättigheter, och i det ingår fackliga rättig­heter. Kvinnorna var övertygade om att Colombia aldrig får fred om inte de fick vara med.

ST-medlemmen Irene Nilsson, som arbetade på Konsumentverket och själv bott i Colombia, deltog aktivt i arbetet.

– Vi fungerade som bollplank vad gäller verksamheten, organisationen och budgeten, och gjorde kontinuerliga uppföljningar. Vi ordnade utbildningar i exempelvis förenings- och förhandlingsteknik och tog med kvinnorna på många studiebesök i Sverige, på områden som var relevanta för IMP.

Mycket handlade också om att agera aktivt på deras möten och konferenser för att visa hur man kan åstadkomma en god föreningsdemokrati, säger Irene Nilsson.

IMPs nuvarande ordförande Angela Cerón var med redan 2001, när nätverket bildades på en konferens i Sverige. Hon har också starka minnen från ett senare besök, på en ST-kongress.

– Jag blev tagen av ordningen, förmågan att lyssna och hur man kom fram till beslut. Även i den känsliga situationen när man skulle välja förbundsstyrelse fanns ett lugn och en tillit, jag hade ingen känsla av spänningar eller aggression. Så skulle det inte ha sett ut i Colombia.

IMP har för närvarande lokala nätverk i 54 kommuner. Organisationen driver 45 fall gällande sexuella övergrepp begångna av olika parter i konflikten. Utan samarbetet med ST hade IMP inte fått den utbredning och styrka nätverket har i dag, bedömer Irene Nilsson.

– De har blivit en viktig referenspunkt och är den enda kvinnoorganisationen med ett brett lokalt arbete. Inga andra har samma förankring eller kapacitet.