Ny generation kan stärka facket

TCOs ordförande Sture Nordh har redan fått sin efterträdare. Eva Nordmark från SKTF valdes 11 maj med stående ovationer av en enhällig TCO-kongress.

– Jag är jätteglad att hon ersätter mig, att vi får ett tydligt generationsskifte. Det kommer att skapa förutsättningar för nya former av samarbeten och kontakter. Ledarbyten spelar roll i alla organisationer, fackliga också, säger Sture Nordh.

Vem som efterträder Wanja Lundby-Wedin nästa vår i LO och Anna Ekström efter Sacos extrakongress 29 augusti är fortfarande oklart. Desto tydligare då att det fackliga landskapet har förändrats under deras decennium vid makten.

Irene Wennemo, som leder den statliga socialförsäkringsutredningen och tidigare var chef på LOs arbetslivsenhet, framhåller hur effektivt de tre ordförandena försvarat parternas rätt att självständigt sluta avtal genom att driva en gemensam linje.

– Under de här tio åren har man verkligen vunnit striden om att den svenska kollektivavtalsmodellen är bra och de nya Moderaterna försvarar den. Borgerliga ledarskribenter tyckte att det där var förskräckligt, säger hon.

Facket tvingas anstränga sig

Att striden skulle vinnas var ingen självklarhet från början, och även om modellen i sig inte längre är politiskt hotad undergrävs den i praktiken av förändringar som politiken bidragit till. De kraftiga höjningarna av a-kassornas avgifter har försvagat facken, enligt Irene Wennemo, och LO är den största förloraren. Samtidigt blev medlemstappet en väckarklocka.

– Facket var lite av ett självspelande piano. Man behövde inte anstränga sig särskilt mycket för att rekrytera medlemmar.

Risker att hantera

Hos Saco vände medlemsutvecklingen redan efter ett par år. TCO har också börjat växa igen och nu har de två tjänstemannaorganisationerna tillsammans fler medlemmar än LO. Samtidigt fortsätter organisationsgraden att sjunka på områden med många tillfälliga jobb och lös anknytning till arbetsplatsen, särskilt på LO-sidan.

– Om man tappar vissa delar av arbetsmarknaden fungerar inte modellen, för den bygger på att det finns kollektivavtal i princip överallt. Det finns verkligen en risk med det och där har inte LO lyckats. Man har pratat för allmänt om organisationsgrad. Pappersbruken har inga problem att få medlemmar, men vissa förbund har jätteproblem. Hanterar man inte det så finns en risk att man måste gå en annan väg, allmängiltigförklara kollektivavtal eller ha minimilöner. Det är i så fall en ny modell och inte den vi vunnit striden om, säger Irene Wennemo.

Förbundens ansvar

Eftersom utmaningarna ser så olika ut i olika branscher tror hon att det kan behövas mer solidaritet mellan olika förbund för att hantera riskerna. Samtidigt bygger den svenska modellen på parternas självständighet.

– TCO, LO och Saco är ingen överrock på förbunden och kommer aldrig att kunna bli det heller.

Inger Efraimsson, tidigare ordförande för SKTF, medlare och ledamot i Arbetsdomstolen, håller med om att det är förbunden som måste göra det stora arbetet när det gäller att vinna nya medlemmar.

– Vart och ett måste ändra bilden av sig själv som fackförening och ändå klara samarbetet och hitta helt nya former för dem med lös anknytning, där man inte håller lika mycket på förbundsgränser. Att man gör det i en samarbetsanda i stället för i en konkurrensanda, där har centralorganisationerna en viktig roll att spela. Men man kan inte stirra uppåt och tro att lösningarna kommer uppifrån, säger hon.

Internationell tyngd

Inger Efraimsson framhåller också hur viktigt ledarskapet på central nivå varit och är för att etablera en stark ställning på internationell nivå, framför allt inom EU. Hon brukar jämföra inflytandet i EU-fackliga organ där de svenska facken kan ha uppåt en tredjedel av rösterna med inflytandet i EU-parlamentet där svenskarna utgör 18 av 736 ledamöter.

– Det är som en piss i Mississippi jämfört med vad man med tyngd kan hävda och kräva respekt för via facket. Jag tycker att det är konstigt att många inte förstår vilket inflytande Sverige har den fackliga vägen i EU. Bland annat för att man orkar driva en gemensam linje. Den svenska lagen är numera underordnad direktiven och det gäller att se vad de kokar ihop, förstå det, lägga sig i tidigt och påverka.

Påverkan på den internationella nivån bygger mycket på personkontakter. Där har det varit en fördel för Sverige att de tre ordförandena för centralorganisationerna suttit länge och känner varandra väl.

– Ska man ha något att säga till om får man prata med en röst och inte tre olika, säger Inger Efraimsson.

Sture Nordh hoppas att samsynen ska öka med nya ledare, både centralt och på förbunden. Utmaningen att nå de grupper som har svagast ställning på arbetsmarknaden kvarstår och är något de nya ledarna får ärva. TCO-förbunden enades på kongressen om att fortsätta det förändringsarbete som inleddes för fyra år sedan.

Men han aktar sig för att bedöma vad som krävs av efterträdarna, såväl i centralorganisationernas topp som på de många medlemsförbund som har bytt eller är på väg att byta ordförande.

– Jag skriver inga testamenten. Det finns inget mer patetiskt än gamla gubbar som tror att de vet allting och ska tala om för dem som kommer efter vad som är rätt och fel, säger Sture Nordh.

Ett råd till nytillträdda ordföranden vågar han sig ändå på:

– Välj de frågor du är mest intresserad av och tycker är viktigast, det tror jag är receptet för att minska en eventuell startsträcka.

Hur startsträckan såg ut när han själv tillträdde först på SKTF, sedan TCO, har han dock »nog förträngt«, säger han.

Fick en kort startsträcka

Madelen Nilsson, ordförande för Sacoförbundet Naturvetarna sedan drygt fyra år, har färskare minnen.

– Jag upplevde att organisationen var väldigt mogen för en ny person på posten, de var erfarna och varma i kläderna och jag var väldigt intresserad och på hugget. På det sättet blev startsträckan kort, säger hon.

Att komma in som 34-åring innebar förväntningar om en föryngring – och de var lätta att infria, anser Madelen Nilsson. Framför allt när det gäller möjligheten för de yngre att identifiera sig med ledaren.

– Svårigheten ligger i alla kontakter man behöver arbeta upp. Det är oskrivna regler både på och utanför möten, kanske särskilt utanför. Jag har försökt att träffa många människor och hitta en balans mellan att vara ny och engagerad och att lyssna till de kloka och erfarna. Sedan får man odla pondusen genom kontakter och nätverk tills dess man kan hänvisa till egen erfarenhet, säger Madelen Nilsson.

Som ny, ung ordförande i ett förbund behöver man kunna – och gilla att – jobba över generationsgränserna, säger Madelen Nilsson. Hon konstaterar att det kan vara en utmaning, men tycker att det fungerat bra för hennes del.

Facket ingen självklarhet

Att kunna förklara vikten av den fackliga verksamheten och det fackliga medlemskapet för morgondagens medlemmar framhålls ofta som en av de viktigaste uppgifterna för dagens och morgondagens fackliga ledare. Madelen Nilsson instämmer i den analysen.

– För det är ingen självklarhet för dem som växer upp i dag. Det är lättare om man kommer utifrån att se vad som är unikt och riktigt bra i Sverige. Vi tar mycket för givet och ser inte hur våra generationer har kämpat för att skapa ett arbetsliv som är rimligt och positivt både för arbetsgivare och arbetstagare. Det är lätt att bli hemmablind. Jag har blivit styrkt i min uppfattning genom att vara utomlands och se hur det ser ut på andra ställen.

För centralorganisationernas del tror Madelen Nilson att det kan vara positivt för kommunikationen och samarbetet dem emellan att byta ledare samtidigt.

– Nackdelen kan bli att tre personer måste skapa sig nya kontaktnät samtidigt och skapa sig nya vägar i arbetet, men det är inte säkert. Generationsskiften sker inte bara i den fackliga världen utan även utanför. De som byter först har en tröskel nu. Å andra sidan har de hunnit komma igång när andra ska byta.

En chans att nå ut

Att få medialt genomslag har blivit allt viktigare för de fackliga organisationernas möjligheter att påverka. Samtidigt har det blivit svårare att göra sig hörd. För att nå ut krävs tydlighet och att eviga frågor presenteras på oväntade sätt. Det vet Bertil
Jacobson, styrelseordförande i undersökningsföretaget Novus, tidigare chefredaktör på TCO-tidningen och från 1989 till 1994   informationschef på TCO. Han konstaterar att en ny ordförande alltid väcker viss nyfikenhet, vilket kan och bör utnyttjas. Ett hinder i det läget är att medier och organisationer fungerar på helt olika sätt.

– I organisationer ska allt förankras på längden och bredden och tvären. Medierna fungerar inte så. De vill att man ska ha något att komma med direkt. Där får man göra våld på sig själv för att nå ut. Att ledaren syns på ett bra sätt har blivit viktigare och viktigare, även för medlemmarna. Om man inte hörs och syns så finns man inte, säger Bertil Jacobson.

Möjlighet att gå samman

I ett så stort ledarskifte som det som nu pågår inom de fackliga organisationerna tror Bertil Jacobsson att det på tjänstemannasidan kan hända intressanta ting också i sak. Han var med i den grupp av ledande företrädare för Saco- och TCO-förbunden som på slutet av nittiotalet hade allvarliga planer på ett närmande. Som motor då fungerade behovet av europeiskt samarbete och planerna på samgående mellan Lärarförbundet i TCO och Lärarnas Riksförbund i Saco. Internationellt har samarbetet fungerat, men på hemmaplan har de förbund som var nära att gå samman snarast hamnat längre ifrån varandra.

Nu har EU-politik blivit inrikespolitik och Bertil Jacobson ser både behov av utökat samarbete och ett fönster som öppnar sig på central nivå.

– Ett samgående skulle betyda mer för att stärka opinionsbildningen än något annat. Vi har ett öppet och intressant läge nu, och möjlighetens fönster brukar inte vara öppet så länge.