Fack och forskare vill se ny arbetsmarknadspolitik

Den reformerade Arbetsförmedlingen fungerar inte. Det är budskapet från Johan Eklund, andre vice avdelningsordförande i ST inom Arbetsförmedlingen, på ett frukostseminarium om arbetsmarknadspolitik som ST anordnade i slutet av mars.

Johan Eklund menar att det behövs mer lokal närvaro för att myndigheten ska kunna utföra sitt uppdrag – men kontoren är nedlagda. Mer matchning i egen regi – men förmedlarna är uppsagda. Och han framhåller att myndigheten behöver jobba mer med utsatta grupper, vilket regeringen också gett uttryck för i regleringsbrev och på andra sätt. Men mer styrning än så ser han inte.

– Arbetsmarknadspolitiken har blivit lealös. Ingen har sagt: ”Gör så här! Vi tillför mer medel!”. Så min fråga är: När kommer vi att se en ny arbetsmarknadspolitisk vision och få medel till den? säger Johan Eklund på seminariet.

Reformeringen av Arbetsförmedlingen började med punkt nummer 18 i januariavtalet från 2019. Arbetsförmedlingen ska inte längre förmedla arbeten, står det i överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Det ska fristående aktörer göra. Vilken aktör som ska rusta och matcha den arbetslöse till ett ledigt jobb får personen själv välja. Myndigheten ska fokusera på myndighetsansvaret i form av att kontrollera arbetslösa och utförare, göra arbetsmarknadspolitiska bedömningar och tillhandahålla digital infrastruktur, statistik och analys.

– Sedan dess uppfattar jag att vi har blivit lämnade i sticket, säger Johan Eklund.

Det är nu drygt sex år sedan ett par politiska beslut förändrade allt för den hårt kritiserade Arbetsförmedlingen. Dels punkt 18 i januariavtalet, dels den budget som innehöll en kraftig nedskärning av myndighetens anslag. Minoritetsregeringen, som leddes av Socialdemokraterna, tvingades regera på en budget som skrevs av Moderaterna och Kristdemokraterna och röstades igenom med stöd av Sverigedemokraterna.

Effekterna blev dramatiska, konstaterar Johan Eklund.

– Vi lade ned över hälften av kontoren, vi blev av med en tredjedel av personalen och myndigheten blev tvungen att gå över till digitala tjänster för att kunna hantera arbetsbördan, säger han.

Den svenska arbetslösheten är hög både i ett historiskt perspektiv och i en internationell jämförelse. I början av 2025 var den svenska arbetslöshetssiffran näst högst i Europa, enligt EUs statistikkontor Eurostat, i april låg Sverige på tredje plats.

På en pressträff i slutet av april får arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson, L, frågan om han inte är bekymrad över placeringen.

– Nej, det är jag faktiskt inte, eftersom statistiken också visar att vi ligger på pallplats när det gäller sysselsättningsgrad, säger han.

Förklaringen är ”hemmafrueffekten”, enligt honom.

– Vi har inga hemmafruar i Sverige, vilket gör att vi har väldigt stort arbetskraftsdeltagande, säger Mats Persson, som inte vill bli intervjuad av Publikt för denna artikel.

På pressträffen konstaterar han att Sverige har en utdragen lågkonjunktur som förvärrats av det tullkaos som USAs president Donald Trump har skapat, men inför den glesa skaran antecknande reportrar väljer ministern att fokusera på det positiva:

– Företag anställer löpande. Det finns just nu 135 000 lediga jobb att söka.

Men arbetsgivarna har svårt att hitta kvalificerad personal, trots att arbetslösheten alltså är hög. 377 000 personer är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Och om man väljer det parallella mått som används i internationella jämförelser, är det 533 000 arbetslösa i åldern 15–74 år som Statistiska centralbyrån identifierar med hjälp av telefonintervjuer i sina arbetskraftsundersökningar, AKU.

Siffrorna är höga – ”alldeles för höga”, konstaterar Lars Behrenz, docent i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet. Han är en av nio experter i det arbetsmarknadspolitiska råd som Mats Perssons företrädare Johan Pehrson inrättade.

– Det är klart att ingen kan vara nöjd med en arbetslöshet på snart tio procent, säger Lars Behrenz.

Men han håller med Mats Persson på en punkt.

– En sak som fungerar jättebra i Sverige är just arbetskraftsdeltagandet.

Fler grupper arbetar och de gör det högre upp i åldrarna, människor som i andra länder inte skulle räknas in i arbetskraften.

– Det ser jag som en del av arbetsmarknadspolitiken, och där får vi fem plus och stjärna.

Det arbetsmarknadspolitiska rådet har inget egentligt mandat och Lars Behrenz är osäker på i hur stor grad det forskarna säger påverkar de politiska besluten.

Finanspolitiska rådet, däremot, är en självständig myndighet med betydligt större tyngd. I rådets rapport Svensk finanspolitik 2024, som kom för ett år sedan, konstateras att regeringen satsar på att få fler i jobb genom stärkta incitament till arbete, alltså att det ska löna sig att arbeta. Men det behövs inte, eftersom det redan lönar sig för de allra flesta, skriver Finanspolitiska rådet.

Regeringens politik med återupprättad arbetslinje, förstärkt jobbskatteavdrag och bidragstak får tummen ned av rådet, som i stället rekommenderar utbildning som kan ge personer som står långt ifrån arbetsmarknaden den kompetens som efterfrågas.

Regeringen satsar i sin vårändringsbudget 700 miljoner kronor på 53 000 platser i yrkeshögskolan och 75 000 på yrkesvux, regional yrkesinriktad vuxenutbildning.

Fast det var inte den sortens längre utbildningar som forskarna rekommenderade. Resultaten är bäst för Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsutbildningar. Och där finns bara drygt 6 000 platser.

Sådana kortare utbildningar inom vård- eller transportsektorn är ett väldigt säkert sätt att hjälpa människor som står långt ifrån arbetsmarknaden till jobb, säger Anders Forslund, som är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet, forskare vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, och ledamot i regeringens arbetsmarknadspolitiska råd.

Korta kurser för att bli busschaufför?

– Ja, busskörkort och vårdbiträde. Det är inga skitjobb. Det finns inte alls lika mycket evidens på att arbetslösa som står långt ifrån arbetsmarknaden får bäst hjälp genom att gå yrkesvux eller yrkeshögskola, säger Anders Forslund.

Han ser ytterligare ett tydligt exempel på hur politiker bortsett från forskning och evidens: just punkt 18 i januariavtalet.

Centerpartiets Martin Ådahl ville reformera Arbetsförmedlingen. Staten skulle inte matcha arbetslösa med lediga jobb i det nya program som hette Rusta och matcha, det kunde privata företag göra så mycket bättre, ansåg han och hans parti.

– Det fanns ingen evidens på det 2019 och det finns inte mer nu, vad jag vet, säger Anders Forslund.

Så bakgrunden till det beslutet är en politisk önskan?

– Min tolkning av det jag hörde då är att det fanns en ganska brett hållen uppfattning att Arbetsförmedlingen inte fungerade bra. Den delades av väldigt många politiker.

Om kritiken var rättvis eller inte är svårt att avgöra, menar Anders Forslund.

– Problemet är att det inte har gjorts något systematiskt försök, vad jag känner till, att relatera Arbetsförmedlingens resultat till vilka resurser de har haft till sitt förfogande och vilka direktiv de har fått från regeringen.

När kritiken mot myndigheten var hård blev det lätt att få stöd för en omfattande reformering som byggde på privatisering av stora delar av verksamheten, konstaterar Anders Forslund.

– En del sade att allt måste vara bättre än det nuvarande. Min gissning var att det var enkelt att övertyga de andra, eftersom de inte heller tyckte att Arbetsförmedlingen fungerade bra.

Men verkligheten var inte så svartvit som den beskrevs, framhåller han.

– Det presenterades som att vi skulle gå från en situation där ingenting tidigare hade utförts av privata utförare till en situation där nästan allt skulle göra det.

Så var det inte. Redan 2019 utfördes 50–60 procent av tjänsterna av andra än Arbetsförmedlingen, enligt Anders Forslund.

– Och vi har inte gått till något som påminner om 100 procent senare heller. Då är det nog en större förändring att det har lagts ned så många förmedlingskontor.

Under 2019 och 2020 avvecklade Arbetsförmedlingen 126 kontor med anledning av omställningen, enligt myndighetens presstjänst. Redan under perioden 2014–2018 hade 67 kontor avvecklats som en följd av sammanslagningar och anpassning till ett nytt arbetssätt.

Ett argument för att kunna stänga arbetsförmedlingskontor och säga upp personal var samarbetet med Statens servicecenter, som numera tillhandahåller vissa av Arbetsförmedlingens tjänster på sina servicekontor. Men nu står det klart att 35 sådana kontor kommer att stängas av besparingsskäl under 2025 och 2026.

Det var inte en Arbetsförmedling som dragit sig tillbaka från landsbygden som Centerpartiets Martin Ådahl såg framför sig när punkt 18 i januariavtalet utformades.

– När vi höll på och förhandlade om genomförandet var det ett uttryckligt krav att leverantörer skulle vara närvarande i hela landet. Det hade varit fullt möjligt, men det blev ingenting kvar av det landsbygdsorienterade när januariavtalet avbröts och vi tvingades lämna över, säger Martin Ådahl, som i dag är partiets ekonomiskpolitiska talesperson.

Även om verkligheten låg långt ifrån visionen så hade Martin Ådahl en klar och tydlig bild av vilken arbetsmarknadspolitik han ville ha. Det saknar han i dagens debatt.

– Nu verkar alla ha gett upp. Det verkar inte vara någon som bryr sig längre, varken om arbetsmarknadspolitiken eller de arbetslösa. Det tycker jag är jättetråkigt. Det blev någon sorts ställningskrig som användes för politiskt spel.

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, har studerat den reformerade Arbetsförmedlingen. De privata utförarna var upp till 71 procent dyrare, men inte bättre, konstaterar utvärderingsmyndigheten.

I sin studie granskade IFAU hur 240 000 arbetssökande klarade sig på arbetsmarknaden under drygt två års tid, fram till augusti 2023. I analysen jämförs arbetslösa som slumpmässigt anvisades till privat eller statligt stöd. Metoden är internationellt vedertagen, och de forskare Publikt talat med säger att studien håller hög kvalitet.

Martin Ådahl anser dock inte att det är en rättvisande utvärdering av reformen.

– Det beror ju på vad man mäter. Det här blev den avbrutna reformeringen, och av det har man mätt resultaten på den lilla grupp som ändå slank igenom och fick de här tjänsterna. Då kan man inte dra så långtgående växlar, säger han.

Men inte heller Martin Ådahl är nöjd.

– Det blev inte bra. Nu kommer du att sätta det som rubrik, men jag menar inte att det var reformeringen som inte var bra, utan att man gjorde det i en väldigt, väldigt liten skala. Det blev en halvmesyr, säger han.

I den akademiska världen har IFAUs rapport inte fått någon kritik för den vetenskapliga metoden, konstaterar Lisa Laun, som är docent i nationalekonomi och fram till förra året var vice ordförande i Finanspolitiska rådet. Hon är en av de forskare som arbetade med studien, och nu vill hon och hennes forskarkollegor gå mer på djupet:

– Nästa steg är att förstå resultaten. Vad är det som sker hos de privata aktörerna? Vad händer på mötena? Gör de på ett annat sätt än Arbetsförmedlingen?

En aspekt som är relevant när åtgärder mot arbetslösheten diskuteras är att den ser annorlunda ut i dag än för några år sedan. Tidigare var siffrorna som sämst i Norrlands inland, men första kvartalet 2025 är bilden den omvända – andelen inskrivna arbetslösa är lägst i Norrbotten, med en arbetslöshet på 4,1 procent, och i kommuner i länet som Gällivare och Kiruna. Värst är läget i Skåne, 9,4 procent, och i skånska kommuner som Perstorp, 14,4 procent.

– Det är intressant att se hur det har förändrats över tid. Men många av de arbetslösa tillhör konkurrenssvaga grupper på arbetsmarknaden, så det är inte självklart att den typ av personal som efterfrågas i Norrland enkelt kan flyttas dit från Skåne. Vi tittade på det i Finanspolitiska rådet förra året och landade i att det behövs utbildningsinsatser och inte bara geografisk omfördelning, säger Lisa Laun.

Annorlunda var det under arbetsmarknadspolitikens storhetstid på 1960-talet och 1970-talet. Då döpte förbittrade norrlänningar om den dåvarande Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, till Alla Måste Söderut. Lars Calmfors, professor emeritus som nu är knuten till Institutet för näringslivsforskning, minns den tiden.

– Då sågs svensk arbetsmarknadspolitik som en förebild för andra länder. Det var nästan en exportvara där vi skulle få andra att kopiera vår politik, säger han.

Från början handlade det mest om att stödja rörlighet.

– Man skulle hjälpa dem som var arbetslösa och slussa dem till vakanser i expanderande branscher.

I likhet med Lisa Laun tvivlar Lars Calmfors på att Norrlands behov av arbetskraft i dag enkelt skulle kunna lösas genom att flytta arbetslösa skåningar norrut.

– Men jag tror ändå att man borde röra sig i den riktningen. Jag uppfattar att den nya ledningen på Arbetsförmedlingen vill skärpa kraven på rörlighet, att arbetslösa efter viss tid måste vidga både sina geografiska och yrkesmässiga sökområden. Det är en bra signal, tycker jag.

Lars Calmfors anser att IFAUs studie av privat arbetsförmedling är gedigen och bra. Frågan är vilka slutsatser politiker bör dra av den, menar han.

– Man kan inte ta en enda studie till intäkt för att vända 180 grader. Däremot är det rimligt att Arbetsförmedlingen också börjar göra insatser i egen regi i mindre skala för den grupp som står ganska långt från arbetsmarknaden, men ändå inte längst ifrån, så att vi kan göra bättre jämförelser med de externa leverantörerna.

Ett skäl till försiktighet kan vara att det är först i år som Arbetsförmedlingen säger upp ett hundratal avtal med privata aktörer som presterat dåligt. Att de sämsta har funnits kvar så länge kan ha försämrat studiens samlade resultat för privata aktörer, konstaterar Lars Calmfors.

– Jag tror de var rädda att det inte var juridiskt korrekt, men nu gör de en annan tolkning.

Ett stort problem är enligt Lars Calmfors att företag som förlorar en upphandling ofta överklagar, vilket gör det omöjligt att snabbt starta nya utbildningar.

– Det är för mig obegripligt att det ska vara så svårt att få bukt med det. De som överklagar förlorar ju nästan alltid.

Viljan att överklaga kunde minska, tror Lars Calmfors, om den förlorande parten fick betala kostnaderna, om upphandlingar var regionala och inte nationella, och om Arbetsförmedlingen fick upphandla temporärt under processens gång.

Annika Sundén var Arbetsförmedlingens analyschef när januariavtalet och budgetnedskärningarna helt förändrade myndighetens förutsättningar. Det är hon inte längre. När privata aktörer även skulle hantera de arbetslösa som stod långt ifrån arbetsmarknaden valde hon att sluta. De individerna hade behövt möta arbetsförmedlare med befogenhet att bistå med alla typer av stöd, ansåg hon.

Annika Sundén argumenterade för att skala upp en metod som hette ”Matchning från dag 1 – Jämställd etablering”, som gett mycket goda resultat. Men myndighetens dåvarande generaldirektör Maria Mindhammar sade nej.

– Hon tyckte det var för personalintensivt och därmed för dyrt. I stället för att argumentera gentemot politiken att man behöver mer flexibilitet i sina anslag så att man kan jobba på det sättet, valde hon privata aktörer – trots att man visste att de inte var lika bra eller adekvata för den här gruppen, säger Annika Sundén till Publikt.

Det var ett hårt tryck från politikerna på Arbetsförmedlingen att fullfölja reformeringen, konstaterar hon.

– Jag tycker att Arbetsförmedlingen var för försiktig gentemot politiken, i stället för att tala om vilka riskerna var med att använda de privata aktörerna.

Myndigheten var för lydig och för följsam?

– Ja.

Maria Mindhammar har tackat nej till att kommentera den kritiken.

Annika Sundéns uppfattning är att den svenska arbetsmarknaden i stort sett fungerar bra. Inrikes födda har haft mycket låg arbetslöshet. Många utrikes födda har etablerat sig snabbt på arbetsmarknaden. Men inte alla.

– De grupper som är arbetslösa länge är utrikesfödda med låg utbildning.

Varför är det så lite debatt om arbetslösheten?

– Jag tycker också att det är konstigt. Det handlar väl om att arbetslösheten väldigt mycket har blivit en fråga om integration. De långtidsarbetslösa är inte så röststarka, om man säger så, säger Annika Sundén.

Men en viss diskussion har det ändå blivit. Den 25 april i år debatterade riksdagen arbetsmarknadspolitik, på begäran av Socialdemokraterna. Mats Persson, L, företrädde regeringen. Förekomsten av oseriösa privata aktörer skyllde han till stor del på ”den privatiseringsiver som Centerpartiet har stått för”.

– Min uppfattning är att privatiseringen i Sverige har gått för långt och nu ser vi på punkt efter punkt, på område efter område, till att samhället tar ett större ansvar, sade Mats Persson.

Moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Saila Quicklund deltog också i debatten. Hon vill inte säga rakt ut att hon tycker att privatiseringen gick för långt, när Publikt pratar med henne efteråt.

– Allt handlar ju om kvalitet. Vår ståndpunkt var att man kunde ha privata utförare som skötte matchningsdelen, men i begränsad skala. Kvalitetsaspekten skulle vara oerhört central, säger hon.

Flera av utgångspunkterna för den nuvarande regeringens åtgärder för att minska arbetslösheten har dömts ut av Finanspolitiska rådet – men det har inte nämnvärt påverkat politiken.

– Arbetslinjen återupprättas just nu, säger Saila Quicklund.

Att forskare konstaterar att det inte går att stapla bidrag, eftersom försörjningsstöd räknas av mot andra bidrag, anser hon inte vara ett skäl att avfärda planerna på bidragstak.

– Det är en bild som har funnits och jag tycker att man behöver fortsätta titta på det här, säger hon.

Samma hållning har hon i fråga om jobbskatteavdragen, som Finanspolitiska rådet anser vara en dyr och inte särskilt ändamålsenlig metod.

– Jag delar inte den uppfattningen. Vår syn är att det har effekt. Det handlar också om att vi måste skapa tillväxt och genom jobbskatteavdragen ökar vi konsumtionen.

På frågan varför det varit så tyst om arbetslösheten i den politiska debatten påminner Saila Quicklund om den dåvarande statsministern Stefan Löfvens löfte från 2013 att Sverige skulle ha EUs lägsta arbetslöshet 2020.

– Ändå hamnade Socialdemokraterna, trots delvis högkonjunktur, på nästan samma procentsats som vi, det skiljer bara någon procent. Det är klart att det är svårt att kritisera regeringen då, säger hon.

I så fall borde det väl vara tvärtom, kontrar Ardalan Shekarabi, som är Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson och vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott:

– Det skulle ge utrymme för alla partier att ta plats i den här debatten. Men just nu är det tyst från regeringen, förutom att man i olika sammanhang försöker rättfärdiga situationen.

Moderaternas Saila Quicklund påminner om att utomeuropeisk bakgrund och bristande språkkunskaper är vanligt bland långtidsarbetslösa med låg utbildning.

Och kanske är det därför det är så tyst. Ardalan Shekarabi tror i alla fall att långtidsarbetslösas etnicitet har varit en förklaring.

Det senaste halvåret har arbetslösheten ökat bland byggnadsarbetare, akademiker och ungdomar, och på orter som tidigare stått starka, som Uppsala och Stockholm, konstaterar han.

– Då tar det mer plats i debatten. Då märker man att samhället har en större benägenhet att diskutera arbetslösheten. Det är sorgligt, det ska inte spela någon roll var man kommer ifrån.

Om Socialdemokraterna bildar regering efter valet vill Ardalan Shekarabi ha mer arbetsmarknadsutbildning och utöka den anpassade arbetsmarknaden, som Samhall eller de sysselsättningsprojekt som drivs av kommunerna.

Men det blir inga omvälvande förändringar.

– Arbetsförmedlingen har varit Sveriges mest misshandlade myndighet, så vi vill inte att nästa mandatperiod ska innebära en ny jättestor omorganisation. Det har varit en enorm brist på långsiktighet i styrningen. Nu får det vara slut på misshandeln.

Det högsta priset har de arbetssökande betalat, menar Ardalan Shekarabi.

– Men personalen har också blivit utsatt på ett sätt som saknar motstycke i svensk statsförvaltning, säger han.

Den bilden delar Åsa Johansson, avdelningsordförande för ST inom Arbetsförmedlingen, när hon tänker tillbaka på januariavtalet och budgetnedskärningarna.

– Att myndigheten överlevde är fantastiskt, säger hon.

Ett tag kändes det som att attityden var att Arbetsförmedlingens leverantörer och anordnare var själva myndigheten, menar Åsa Johansson.

– Nu har det ändrats, nu är det företag som vi köper tjänster av och som också kan behöva kontrolleras. Det är en lite mer nykter hållning.

Om Åsa Johansson får önska sig något vill hon helst av allt slippa ryckigheten i budget och planering.

– Arbetsro är väl att begära för mycket, men tänk att åtminstone ha en flerårsplan.

Hennes fackliga kollega Johan Eklund, andre vice avdelningsordförande för ST inom Arbetsförmedlingen, vill också ha lugn och ro. Men på det där frukostseminariet i våras bad han ändå att politikerna skulle formulera en tydlig viljeinriktning för myndigheten, en riktning att sträva mot.

Har du fått något svar?

– Nej, politikerna verkar inte kunna leverera det. Men jag tror att det kommer att hända mycket fram till valet. Det har ju äntligen blivit lite diskussion om arbetsmarknadspolitiken, och det behöver vi.