Rycker in för flyktingbarnens skull

Det är svårt att säga exakt vad det var. Kanske berättelserna om hur hennes mamma kom till Sverige som sex år gammalt krigsbarn med en adresslapp runt halsen. Kanske historierna om hur mormor brådstörtat tvingades fly undan den framryckande sovjetiska armén från det som i dag är den ryska enklaven Kaliningrad men som då hette Königsberg och låg i tyska Ostpreussen.

Något var det. När de anställda på åklagarkammaren i Göteborg fick veta att myndigheten kunde låna ut personal för att hjälpa till med administrationen kring ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige, så kändes det självklart att söka.

– Alla de där historierna formar en ju. Hade jag inte haft den bakgrunden så hade jag inte varit den jag är i dag, säger Karin Hallgren.

Halv nio på morgonen första fredagen efter nyår har mottagningsenheten i Göteborg årets första möte.

Det är fortfarande mellandagar. Tillförordnade enhetschefen Maria Berntsson berättar för 27 församlade med­arbetare att två nya chefer kommer att börja. Verksamheten är indelad i team för mottagning, återvändande och statliga ersättningar.

– Vi har fått namnet på nya chefen för återvändande och vi håller på och ser över var hon och de andra nya ska sitta, säger Maria Berntsson.

Lokalen är provisorisk, verksamheten har under hösten svällt över alla bräddar och många är nya på jobbet.

Utrymmesbristen är akut. Längs väggarna rader med begagnade arkivskåp i lite olika utföranden. Överallt skrivbord. Tätt, tätt, sida vid sida. Strax till höger om Maria Berntsson breder en uppsättning gröna växter av kontorslandskapstyp ut sig. Det finns fler sådana.

– Vi behöver någonstans att sitta och jag tycker att de där blommorna är i vägen. Men tyvärr så äger vi dem. Jag trodde de var leasade, säger Maria Berntsson.

Trivselhöjande garnering som stora gröna växter är överkurs som det ser ut i dag.

– Så om ni ser att jag börjar stapla blommor så vet ni vad det är, fortsätter Maria Berntsson som gick in som tillförordnad chef i slutet av oktober efter att den tidigare chefen hade gått till verkets krisorganisation.

Nu finns ovanligt många frågetecken att försöka räta ut.

– Vi får leva med den här osäker­heten ett tag, säger Maria Berntsson och frågar om teamen vill säga något.

Några på teamet för statliga ersätt­ningar var inne och arbetade på trettondagen.

– Vi gjorde lite på SÄB. Men det är en droppe i havet, säger Magnus Ekelund.

SÄB är särskilt bidrag, alltså extra ersättning utöver den dagliga pengen på 24 eller 61 kronor som asylsökande får beroende på vilken form av boende de har. Ansökningarna gäller ofta pengar till varma vinterjackor och skor. På fyra-fem timmars trettondagsjobb fick Magnus Ekelund undan femton ansökningar.

Ute är det kall vinter. Lars Mählenholtz, teamledare för dem som jobbar med återvändande, berättar att de nu får fler återtagna asylansökningar.

– Vi har faktiskt också en hel del önskemål om att återta asylansökan från ensamkommande barn, men där saknas för tillfället gode män för många av dem. Vi kommer att ha arbete i flera månader innan vi är i balans.

Finns det inga gode män förordnade så blir det svårare för barnen att ta tillbaka sin asylansökan. Och det är stor brist på gode män.

– Okej, ha en trevlig fredag, avslutar Maria Berntsson och folk bryter upp.

För det mesta brukar teamen sitta kvar ett kort tag i egna möten. I dag tycker teamledaren Sara Hamasaeed att det är lika bra att skippa det. Det är jobba, jobba, jobba som gäller. Ofta sexdagarsvecka.

På ett allmänt plan är de grundläggande förutsättningarna bekanta för Karin Hallgren. Hon arbetar fortfarande på en statlig myndighet.

– Man har mycket gratis. Man känner igen hur statliga datasystem är anpassade till olika verksamheter och man vet hur man gör tjänsteanteckningar.

Uppdraget och dess avgränsning följer också samma mall.

– Både i mitt ordinarie jobb och här så handlar det om lagreglerad verksamhet. Jag måste kunna förstå de dokument som styr arbetet och hålla mig till dem.

Men när det kommer till detaljer så är Karin Hallgrens nya arbetsplats full av nya begrepp och förkortningar. Någon pratar om »fellistan«. Vilka hamnar där? undrar hon.

I det ordinarie jobbet hos Åklagarmyndigheten är det hon som har järnkoll. Hon vet vilken post som kan gå elektroniskt och vad som måste skrivas ut. Hon kan rutinerna för att kolla personnummer och adresser till nya ärenden och se till att de snart åtalade individerna kopplas till rätt brotts­misstankar och gärningar.

Hon svarar på remisser när justitiekanslern utreder vilka av de som varit frihetsberövade som har rätt till ersättning. Och hon svarar i telefon när misstänkta, måls­äganden och journalister ringer.

Här är allt innehåll nytt och för-kortningarna många. Uppehållstill-stånd kan heta PUT, TUT, UT eller UAT. Tillsammans med Lisa Beskow och Rosario Cadiz Mendieta jobbar Karin med BUV, barn utan vårdnadshavare.

Vi andra brukar säga ensamkommande flyktingbarn.

I dag är hennes tolfte arbetsdag.

– Hon är redan oumbärlig. För oss är det superbra att få in en administratör, säger Lisa Beskow som är Karin Hallgrens handledare.

Administrationen är viktig.

– Vi kan inte ha några balanser. Om inte barnen blir inskrivna på rätt enhet finns risk att de inte får den hjälp de har rätt till och att vi inte vet var de befinner sig, säger Lisa Beskow.

– Det enda vi ligger efter med är rent pappersjobb, alltså sånt som ska in i olika arkiv, säger Karin Hallgren.

Lisa Beskow säger att hela arbets­situationen har lugnat ned sig nu.

– Men i höstas var det jättejobbig stämning. De kunde komma på morgonen och säga att i dag ska du dit eller dit och arbeta.

Tillförordnade enhetschefen Maria Berntsson ger samma bild. På morgonen brukade hon ha briefing med and­ra enheter om var behoven var störst.

– Det hände att man fick fråga personalen om de kunde tänka sig att jobba övertid direkt efter jobbet. Men vi har följt reglerna, de fick komma senare dagen därpå. Och man får bara jobba sex dagar i veckan, inte sju.

All uppmärksamhet kring flyktingsituationen var också slitsam, säger Lisa Beskow:

– Jag tror de flesta av oss försökte hålla det lite på avstånd. Det låter lite hemskt, men det var så mycket överallt i tidningar och på Facebook, plus att vi var i det hela dagarna på jobbet. När man kom hem var man så emotionellt trött att man inte orkade engagera sig.

På åklagarkammaren satt Karin Hallgren med motsatta känslor.

I början av september hade Migrationsverket skickat en förfrågan till andra statliga myndigheter om vilken hjälp de kunde ge. Mikael Rexhall, expert på HR, logistik och fordon, låna­des in från MSBs personalpool som central samordnare och i början av oktober rullade de första erbjudandena in. Sedan dess har mellan 100 och 125 personer från i första hand Rege­ringskansliet, Försvarsmakten, Kronofogden, Försäkringskassan, Lantmäteriet, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården gått in i olika funktioner för att hjälpa Migrationsverket.

I Göteborg kom det ett mejl som berättade att åklagarkammaren där kunde avvara två administratörer och en åklagare.

Var någon intresserad?

– Jag var förvånad att det inte gick snabbare. Vi låg i startgroparna, tyckte det var spännande, men det tog tre veckor innan det hände något. Då gick det snabbt. Jag fick veta på torsdag att jag skulle in på måndag, säger Karin
Hallgren som, enligt samordnaren

Mikael Rexhalls bedömning, är en av 40 till 50 inlånade medarbetare just nu.

I hennes dator finns namnen på 31 ensamkommande barn som inte har fått ett boende.

Barnen har sökt asyl i Sverige och haft ett samtal med asylenheten som vill veta om det finns släktingar i landet som barnen vill bo med. Eller kanske släktingar som de absolut inte vill bo i närheten av.

Av asylenheten har barnen fått en kommunanvisning. Om de hamnat i Göteborgsregionen så tar Karin Hallgren vid.

Först skriver eller ringer hon till kommunens socialtjänst för att få veta var barnen ska bo.

– Det tar oväntat mycket tid. Det märks att trycket är hårt på kommunerna.

När socialtjänsten meddelar adressen skriver Karin Hallgren in den i regist­ret och beställer LMA-kort. LMA står för lagen om mottagande av asylsökande. Kortet är en första tillfällig id-handling med foto och de sex första siffrorna i personnumret.

Sedan går ärendet till en handlägga­re som står vid något av skrivborden intill. Då kan barnets gode man söka SÄB, särskilt bidrag, och dagersättning. När handläggaren är klar får Karin Hallgren ett mejl om att hon ska beställa bankkort, där ersättningen kan sättas in. Kort och koder till uttags­automat och internetbank skickas i olika försändelser till barnets gode man. Och när barnet får uppe­hållstillstånd eller fyller arton kallar Karin Hallgren till de samtal som hålls inför bosättning eller myndighetsålder.

Men mycket kan fortfarande hända. Vetskapen om när man är född är ofta ungefärlig.

– Personnumret kan ändras både en och två gånger.

Det ger extra jobb och nya frågor. Det vore enklare om hon bara kunde luta sig över handledarens skärm för att se hur man gör. Det går inte. Platsbristen gör att det sällan är samma person som sitter vid hennes sida.

Just nu står Karin Hallgren intill Magnus Ekelund, han som var inne och gjorde femton SÄB på trettondagen men ändå bara åstadkom en droppe i havet.

– Jag har 150 i kön. Just nu handlägger jag ansökningar från den 23 november, säger han.

– Va? Är du på den tjugotredje? Jag är på den sextonde! Då får du några av mig! säger kollegan Fathia Darir som står mitt emot Magnus.

Magnus Ekelund är arbetsplats­ombud för ST, som organiserar ungefär hälften av de anställda. Han beskriver hösten som hektisk.

– Vi har haft väldigt mycket att göra. Vi har varit utlånade till boenden. Samtliga har nog varit en vända på ankomstboendet i Kållered.

Ledningen har velat schemalägga arbetstiden så att man vissa dagar arbetar till nio på kvällen, precis som man tidigare har gjort på ansökningsenheten.

– Men motståndet från ST, och även från Saco, har varit kompakt. Vi tycker inte det är rimligt att jobba så, vi är anställda för att jobba dagtid.

Det har också funnits irritation mot att bli utlånad till andra enheter.

– Och väldigt mycket ilska mot att vi skulle gå in och jobba julafton, till exempel. Men det har lagt sig nu i och med att det blivit lugnare, säger Magnus Ekelund.

Men Karin Hallgren har inte blivit avskräckt. Tvärtom. Hennes insats varar till och med maj. Och det är inte omöjligt att hon söker jobb hos Migra­tionsverket i Mariestad längre fram.

– Det vore skönt att slippa pendla. Just nu hinner jag inte mer än arbeta, pendla och laga mat till ungarna.

På sitt vanliga jobb får hon räkna en timmes arbete på tåget där hon gör uppgifter som inte kräver att hon ska logga in i de sekretessbelagda systemen, något hon inte får göra mobilt vare sig på Åklagarmyndigheten eller Migrationsverket.

I hennes nya jobb är arbetstiden åtta timmar och dagarna längre.

Hemma finns en nittonåring och en sextonåring. Dottern, den yngre, är i samma ålder som många av de ensamkommande som finns i hennes dator.

– Jag har ju tänkt på hur det skulle vara för henne om hon plötsligt skulle försöka finna sig till rätta i en helt annan kultur.

När vi träffas har det gått fyra dygn med de nya regler som säger att de som vill komma in i Sverige måste ha giltiga id-handlingar. Känslan inför det är lite kluven, tycker både Karin Hallgren och Lisa Beskow.

Arbetsmässigt är det positivt att inte belastningen blir lika hög som den har varit.

– Sen tycker jag att man har rätt att söka asyl här även om man inte kan visa upp giltiga id-handlingar, säger Karin Hallgren.

– Ja, privat tycker jag det är helt fel. Det ska vara enkelt att söka asyl. De flyr från krig, säger Lisa Beskow.