»Vi har en läxa att göra«
»Facket har missat något i sin grundläggande roll att föra debatten på arbetsplatserna«. Orden kommer från STs ordförande Annette Carnhede. Hon säger också att det har blivit vi och dom. »Facket måste vara vi.«
Annette Carnhede behöver ingen betänketid. Hon svarar blixtsnabbt på första frågan:
Hur ska facket övertyga en ung jurist eller brevbärare om att gå med i facket?
– Först måste man visa vad i den nuvarande situationen som är resultatet av kollektivavtal. Fanns inga avtal skulle var och en behöva förhandla om kanske 30 punkter vid varje byte av arbetsgivare. Det handlar om stort som smått, till exempel antal semesterdagar, försäkringar, när man får ta tjänstledigt eller vad som gäller när man är ute och reser.
Vad säger du till dem som ändå inte ser någon omedelbar nytta med facket för egen del?
– Kollektivavtalen är den enda kanal till delaktighet och inflytande som finns på arbetsmarknaden. Utan fungerande fack skulle avtalen sägas upp på löpande band. Då utelämnar vi oss helt till arbetsgivarnas ensidiga beslut och godtycke.
I dag förhandlar många om sin egen lön. Kan det vara därför som facket upplevs som mindre viktigt?
– Nej, jag tror att det är precis tvärtom. Vi har gjort en undersökning som visar att de som förhandlar själva har större behov av sitt fack – och även får bättre support – än när de körde den gamla modellen. När individerna blev mer involverade i löneprocessen ökade också behovet av att fack och arbetsgivare var överens om lönepolicy och lönefaktorer.
Vad kan ST erbjuda tillfälligt anställda?
– Jättemycket! Medierna har skapat en bild av att facket inte gör något för visstidsanställda. Men om man någon gång behöver facket är det när man har en otrygg anställning. Det lokala ombudet vet att jag finns där om det till exempel ska anställas någon ny.
– Men oavsett detta behöver vi visa tydligare vad vi gör. Vi har hela tiden förbättrat det statliga trygghetsavtalet och just nu förhandlar vi med flera försäkringsbolag om en inkomstförsäkring för visstidsanställda.
Om facket gör så mycket bra, varför är det då så svårt att nå ut?
– Facket har missat något i sin grundläggande roll att föra debatten på arbetsplatsen och runt fikabordet. Tidigare har vi kunnat sitta på våra fackexpeditioner och medlemsansökningarna har ändå ramlat in.
– En gång var facket en av oss. Sedan kom medbestämmandelagen och någon skulle föra vår talan hela tiden. Den förtroendevalda fick nedsatt arbetstid och blev i värsta fall helt befriad från sitt arbetslag. Där någonstans tappade vi basen för den fackliga dialogen och nu har vi en himla uppförsbacke att ta igen.
Är det alls möjligt?
– Absolut. Annars skulle jag inte orka hålla på och jobba med det här varje dag. Vi skruvar ett nytt varv hela tiden. Vi har ökat närvaron på arbetsplatserna, vi ordnar ST-veckor där förbundsstyrelseledamöter besöker mer än hundra arbetsplatser, och vi kan kommunicera med medlemmarna via webben. Man kan också vända sig till ST Direkt och få råd och hjälp utan att gå via något ombud. Vi har vänt hela verksamhetsprocessen så att kommunikationen går nedifrån och upp.
Och resultatet?
– Svårt att säga. Vi har inte fler medlemmar än för några år sedan, men jag vågar inte tänka på vad som skulle ha hänt om vi inte gjort alla de här satsningarna. Vi har större närvaro på arbetsplatserna än de flesta andra fack. Men det är en ganska tuff miljö där ute. Många arbetsplatsombud jobbar halvt ihjäl sig. Fikaraster finns inte längre och det finns knappt tid att prata med arbetskamraterna. Men av de nya medlemmarna är det nästan hälften som säger att de gärna tar fackliga uppdrag.
Är facket en krisbransch?
– Nej, men om vi inte gör något hamnar vi i en kris. Det kan ske snabbare än vi tror. Gränsen går när det inte längre är självklart för en majoritet att vara med i facket.
Varför tror du att färre väljer att vara med i facket?
– Det beror på flera saker, men vi får inte skylla ifrån oss. Vi har tillåtit oss att ha fackliga företrädare som blivit valda en gång och sedan kanske inte tyckt att de behöver göra skäl för att bli omvalda de närmaste 20 åren. Och kanske inte behöver prata med medlemmar heller. Det har blivit vi och dom. Facket måste vara vi.
Menar du att facket blivit en del av maktapparaten?
– Säkert. Det finns många fackliga företrädare som träffar arbetsgivaren mycket mer än sina medlemmar. Vi har sagt att man måste ut ur sammanträdesrummen och inte bara springa på alla puckar som arbetsgivaren spelar in. Vi har en läxa att göra och den kan vi bara göra om vi inte skyller ifrån oss på någon annan.
Vad är den största utmaningen för ST?
– Den allra största utmaningen är inflytandet över jobbet. Det finns ingen genväg. Ingen människa skulle singla iväg 200 kronor i månaden om hon inte ser att hon har inflytande över det hon gör under en tredjedel av dygnet. Den lokalfackliga styrkan är jätteviktig. Samtidigt är det en himla utmaning att se till att vi rustar våra medlemmar och förtroendevalda så att de känner att de kan vara stolta och räta på ryggen. Jag tror att vi hukat för mycket och även själva underskattat värdet av det fackliga medlemskapet. Vi har gjort undersökningar på längden och tvären och de visar att de flesta vill ha mer av facket och även ha ett tuffare fack! Utmaningen är att leva upp till det.
Finns ST om 20 år?
– Ja, det kommer det att göra. Men jag vet inte säkert hur det kommer att se ut.
