Alexander Armiento: Fack i alla länder, förenen eder
»Fackligt aktiva kan mötas i samarbeten i Norden, Europa och världen, byta kunskaper och rycka ut till varandras försvar.
Egentligen är det konstigt att den rörelse vars hela idé är att arbeta tillsammans för att påverka medlemmarnas situation är så splittrad. I Sverige finns en bra bit över 50 fackförbund. De flesta, men inte alla, tillhör någon av tre olika centralorganisationer. Visserligen samarbetar många förbund i olika former, och då och då väljer några fack att gå samman. Men i många fall konkurrerar man om medlemmar, medieutrymme och politiskt inflytande.
I andra länder är situationen likartad – eller ännu mer fragmenterad. På en del håll är de fackliga organisationerna rentav bittra fiender, av etniska, politiska eller historiska skäl. Även på det internationella planet har det funnits flera fackliga organisationer med olika profil.
Det är bara att konstatera att samarbete inte alltid är så enkelt. Och att det gemensamma intresset inte alltid är så självklart. De svenska fackförbunden har i avtalsförhandlingar ibland haft nästan lika svårt att komma överens med varandra som med arbetsgivarna. Det händer att de har motsatt uppfattning i politiska frågor som berör deras medlemmar.
På global nivå blir skillnaderna naturligtvis ännu större. En amerikansk flygplansmontör, en nigeriansk lantarbetare och en civilekonom på Skatteverket har knappast samma uppfattning om vad god lönepolitik, rimliga arbetsvillkor och global rättvisa innebär. Och då lär inte deras fack heller ha det.
•l•
Samtidigt är det just mångfalden som är en rörelses styrka. Genom att diskutera och debattera kan man forma starka gemensamma ståndpunkter både i en lokal fackklubb och i en världsomspännande organisation.
Genom att samla sina resurser ökar också möjligheten att stödja varandra och påverka andra. Den lokala fackklubben kan hämta hjälp från sin avdelning eller förbundets ombudsmän. Medlemmarna kan utbilda sig på fackliga kurser. Centralorganisationens experter kan bistå med argument som biter på politiker och arbetsgivare. Fackligt aktiva kan mötas i samarbeten i Norden, Europa och världen, byta kunskaper och rycka ut till varandras försvar när det behövs.
Jag tror att det är mycket positivt att fackliga organisationer rör sig i riktning mot ett ökat samarbete. Det behöver inte alltid ske i form av sammanslagningar – det kan också vara inom centralorganisationernas ramar, eller i form av gemensamma projekt som STs, SKTFs och HTFs studerandesamarbete Tria.
•l•
I dagarna har en gigantisk facklig fusion kommit till stånd. Det är de två stora fackliga världsorganisationerna, Fria Fackföreningsinternationalen och World Confederation of Labour, som gått ihop och bildat Internationella Fackliga Samorganisationen. En glädjande allians som förhoppningsvis också inspirerar nationella fackliga organisationer att utöka samarbetet.
Den nya organisationen representerar 168 miljoner medlemmar världen över. De kommer inte att vara överens i alla
frågor. Men lita på att de kommer att höras när de talar med en röst.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
