De lovar ingenting

KRÖNIKA: GÖRAN GREIDER2003-12-04
Av:  Göran Greider

Varför är intresset för årets val så lågt? Folk ringer mig på redaktionen i Falun och frågar: Varför ska jag gå och rösta och först försöker jag, som sann demokrat, dra igång den vanliga argumentationen om hur viktigt det är att rösta. Och även om det verkligen är vad jag anser hör jag hur budskapet liksom sluter hörselgångarna på den som ringer; till slut är jag bara en liten demokratisk megafon och i andra änden står en tigande folkmassa. När jag däremot provat att vid sådana samtal helt enkelt på frågan om varför man ska rösta istället svara: Ja, det undrar jag också, ja då har det blivit ett mycket livligare replikskifte i luren.

Ändå skulle jag vilja påstå att svenska folket idag         släpar efter när det gäller att förstå politikens mekanismer. Ofta får man höra att politiker bara lovar och lovar men sen aldrig uppfyller sina löften. De flesta människor har inte förstått att det där är en gammal, förlegad typ av politikerförakt. Dagens politiker lovar nämligen nästan ingenting. Det är det som är den avgörande skillnaden mot låt oss säga för tjugofem år sedan.

Inga löften avges som kostar några större summor. Reformlöften som skulle kräva vissa skattehöjningar har överhuvudtaget ingen hört talas om på mer än ett årtionde. “Vi vill satsa på att minska barngrupperna på dagis, men det kräver en liten skattehöjning” –  en så fantastisk fras  har ingen politiker, inte ens vänsterpartister, hörts uttala på år och dag.

Exakt ur detta faktum strömmar de där samtalen jag får i telefon eller påstötningar på gatan. Vi lever, som en ekonom träffande formulerat det, i en tid av minskade förväntningar. Reformer har ersatts av handlingsplaner och alla åtgärder bör i slutändan helst vara “kostnadsneutrala”. Varje politiker sitter i lager på lager av marknadsliberala tvångströjor: Från EUs stabilitetspakt (som förbjuder underskott och inflation) över utgiftstaket i riksdagen till kommunala balanskrav och allra längst ner föreståndaren på någon resultatenhet som måste få budgeten att gå ihop – om det så ska ske till priset av att ett par nya ungar tas in på småbarnsavdelningen så att barnpengen ökar.

Sådant är läget. Önskningar har avförts från den              politiska agendan.

Okay, jag spetsar till det. Men trycket från den                    globala kapitalismen samt nationella politikers anammande av en snäv kamrerssyn på all ekonomisk politik har tagit ifrån folk deras politiska fantasi och modet att drömma om ett bättre samhälle. Och politikerna är livrädda för att framstå som ”ansvarslösa”.

Jodå, ju närmare valdagen kommer desto hetare blir säkert en och annan valfråga. Men grundproblemet                               består: Politiker lovar ingenting som kräver en annan ekonomisk grundsyn än den som blivit vedertagen.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.