Det fackliga valet

KRÖNIKA: JAN-ÅKE PORSERYD2003-12-04
Av:  Jan-Åke Porseryd

Att försöka påverka de politiska besluten i regering och riksdag må vara varje intresseorganisations skyldighet.

Nu, under en hektisk valrörelse, är politikerna naturligtvis extra mottagliga. Att fackförbunden passar på att föra ut sitt budskap – det är en självklarhet.

ST tillsammans med SKTF och HTF granskar och kritiserar partiernas inställning till jämställdheten.

TCO genomför en kampanj ”jobb, hjärta,   familj” för att nå ett familjevänligt arbetsliv. Enskilda förbund ordnar politikerträffar och -debatter.

ST är partipolitiskt oberoende. Det framgår av förbundets stadgar, som också betonar STs uppgift ”att tillvarata och främja medlemmarnas ekonomiska, sociala, yrkesmässiga och andra fackliga intressen och därvid verka för jämställdhet mellan könen”.

ST kritiseras då och då av medlemmar som tycker att förbundet agerar partipolitiskt.

Men när ST tar ställning i politiken utifrån fackliga värderingar och ståndpunkter (och utifrån formuleringarna i stadgarna) så är det inte särskilt konstigt att man kommer till liknande slutsatser som ett eller flera riksdagspartier. Och att det verkligen är skillnad mellan partiernas inställning i  fackliga frågor framgår inte minst av Statstjänstemannens valenkät i förra numret.

I flera länder är det snarast en regel att de stora facken på den offentliga sektorn ger stöd åt labour eller                   socialdemokratiska partier, så är det i exempelvis Storbritannien och Australien.

I USA är banden mellan amerikansk fackföreningsrörelse och demokraterna av tradition starka. Bill Clinton hade fackets fasta stöd och centralorganisationen AFL-CIO satsade 40 miljoner dollar och tusentals fackliga valarbetare på Al Gore-vinst  i striden mot nuvarande presidenten George W Bush för snart två år sedan.

I Sverige får socialdemokratin kraftfull hjälp av LO, medan tjänstemannarörelsen i sin helhet, som ST, är partipolitiskt neutral.

En genomgång av ST-medlemmar i riksdagen (med          reservation för att någon kan ha missats) visar att de flesta är socialdemokrater. En vänsterpartist finns med, Ulla Hoffmann från Tyresö utanför Stockholm.

Hon och flera socialdemokrater står för omval, exempelvis Tone Tingsgård från Uppsala, Sonja Fransson från Holsljunga i Västra Götaland och Lars Wegendal från Älmhult. Dessa fyra återvänder till riksdagen (om inget oförutsett inträffar – de står alla på valbar plats).

Som ny till riksdagen kommer sannolikt Jabar Amin, miljöpartist och ST-medlem i Umeå.

Däremot har jag inte stött på någon borgerlig riksdagsledamot eller kandidat på valbar plats med ST-medlemskap.
En slump? Eller?

Var och en må dra sina egna slutsatser...

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.