En naiv prorektor
Jag tillbringade några vårdagar på en havsstrand vid Öresund. Skådespelet när solen rör sig över himlen är alltid lika fängslande. En del svanar simmar stolt omkring med vingarna uppspända som segel, efter var och en av dessa följer på lite avstånd en annan svan, hopsjunken, med halsen infälld mot kroppen. De som har segelvingar är hanar, de som följer efter är honor, berättar min väninna som följt svanarnas liv.
Med några få undantag är det så i naturen. Det praktfulla utseendet hör till hanarnas värld, honorna är gråare eller mindre. Till och med bland svanarna, där kroppsbyggnad och färg är likadan för båda könen, återkommer alltså detta. Dessutom hörde jag i Vetandets världs veckomagasin att det i fåglarnas värld enbart är hanarna som sjunger. Trots ett livslångt fågelintresse har jag inte tidigare nåtts av denna, för en feminist tämligen dystra, upplysning.
Någonting säger mig att eftersom skapelsens alla däggdjur har biologiska skillnader mellan honor och hanar gäller detta antagligen även människan. Som ung kvinna blev jag ursinnig om någon antydde att det kunde förhålla sig så.
I Dagens Nyheter 28/3 går Torbjörn Fagerström, prorektor vid Sveriges lantbruksuniversitet, i en kolumn på ledarsidan till attack mot ”dagens genusforskning” som enligt honom inte kan förenas med en strävan ”att hålla universitetsforskningen så fri som möjligt från ideologisk styrning”.
Tro det eller ej, men denne högt uppsatte universitetstjänsteman hävdar att det skulle vara enkelt att fastslå vilka forskningsprogram om kön och genus som bör få förekomma: ”Som jag ser det är det sådana program som undersöker hur könsrelaterade egenskaper och beteenden (…) påverkas av biologiska faktorer, respektive av kulturella, respektive av ett samspel mellan biologiska och kulturella faktorer.”
Vilken bedårande universitetsnaivitet!
Undrar hur herr Fagerström tänker sig den oideologiska genusforskningen. Man kanske kan ta fyra grupper, två med män och två med kvinnor, och befria två grupper av båda könen från biologin, de andra två från kulturen, och sedan jämföra med en kontrollgrupp av normalbefolkningen? Och sedan utföra samma studie på olika platser, bland olika folk, under olika epoker, helst även retroaktivt i historien. Att uppväcka några döda för ändamålet kan nog ordnas.
Svanarnas vårdans i vågorna går vidare. Jag tänker med visst överseende på prorektorns ambitioner.
Och med besynnerlig glädje på det som verkligen skiljer oss från djuren, honom som hane och mig som hona: vi kan båda förställa oss något annat än det som är. Det är därför vi människor hela tiden förändrar världen, tyvärr ofta till det sämre, både för vår egen och andra arter. I denna förmåga till nytänkande ligger vår unika förmåga att smita mellan rutorna i alla vetenskapliga försök att fastställa vad som är manligt och vad som är kvinnligt.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
