En världens modiga riddare

KRÖNIKA2005-11-08
Av:  Jan-Åke Porseryd

Den 17 september 1961 möttes världen, och Sverige, av ett chockartat besked. FNs generalsekreterare Dag Hammarskjöld hade omkommit i en flygolycka i Ndola på färd mellan Kongo och Nord-Rhodesia (nuvarande Zambia).

Hans försök att hitta en lösning på Kongokrisen och hålla samman Kongo fick ett abrupt slut.

Moise Tshombe i spetsen för kopparrika utbrytarprovinsen Katanga var Hammarskjölds svurne fiende. Trots sovjetiskt motstånd – Nikita Chrusjtjov krävde hans avgång – var han på god väg att lyckas med sin medling när olyckan inträffade.

Dag Hammarskjöld valdes till FNs andre generalsekreterare efter norrmannen Tryggve Lie i april 1953, redan då med sovjetiska invändningar.

Hammarskjöld var ett otippat kort. Han var den briljante ämbetsmannen, opolitiskt konsultativt statsråd i Tage Erlanders s-regering.

Släkten Hammarskjöld hade spelat en central roll i svensk ämbetsmannavärld i många hundra år, sedan 1600-talet.

Dags pappa Hjalmar var professor i juridik, statsråd i början av 1900-talet, ambassadör, landshövding i Uppsala, statsminister åren 1914–1917 och riksdagsman. Han valdes in i Svenska Akademien, där han efterträddes av sonen Dag. Bo, Dags äldre bror, var landshövding i Södermanland under 23 år, fram till 1958.

Dag Hammarskjöld var en drivande generalsekreterare, han åtnjöt stor respekt. Han gav rollen som generalsekreterare ny auktoritet efter förfallet under Tryggve Lies tid och visade stort personligt mod. Han hanterade tre svåra kriser i världen med framgång: Suezkriget 1956 och konflikterna i Libanon och Laos. Uppdraget i Kongo hann han inte fullfölja – det som kunde ha blivit hans allra största triumf.

Att han tilldelades Nobels fredspris postumt hösten 1961 sågs som naturligt. Han är utan tvekan en av de mest förtjänta mottagarna.

•l•

Den elegante världsmannen var privat uppenbarligen en mycket ensam och kanske udda personlighet, som valde sin egen väg. Det har präglat många kommentarer med anledning av 100-årsminnet av hans födelse i år.

Hans bok Vägmärken med religiösa och existentiella tankar har tolkats på vitt skilda sätt.

Författaren Kerstin Ekman, som i sina böcker snuddat vid samma trosvärld som Hammarskjöld, gav en sorgesam bild av människan Dag Hammarskjöld när jag lyssnade till henne vid Bok- och biblioteksmässan i Göteborg tidigare i höst.

Hon hittar bara tragedi och tragik i boken, som hon ser som föråldrad:

”Vägmärken är en egendomlig och glädjelös bok, frånvänd människor. Det finns ingen spontan glädje”.

Men att han var en stor och i världen uppburen svensk är tveklöst.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA