Erika Bjerström: Klimatkrisen ställer nya krav på politikerna
Det finns en myt som vunnit allt större terräng på senare tid – att svenska väljare inte prioriterar åtgärder för att bromsa klimatkrisen. Men även om klimatet ramlat ned på sjunde plats när väljarna i Verians undersökning rankar viktiga frågor inför valet ger andra mätningar, som Fairtrans och SOM-institutets, en annan bild. I dem svarar tre av fyra väljare att de vill se kraftfulla åtgärder. Till och med medelålders män med hög inkomst, vanligen sinnebilden för dem som inte bryr sig, kan acceptera ekonomiska styrmedel som vägskatter och höjda bensinpriser. Villkoret är att omställningen är ekonomiskt rättvis. Med det menas att de som kan missgynnas av en kraftfull klimatpolitik, som låginkomsttagare och glesbygdsbefolkning, kompenseras.
Jag är ute på en föreläsarturné för att prata om min bok Demokratin dör i hettan. Det kommer hundratals engagerade människor för att lyssna, ställa frågor och diskutera. Där, när vi möts bortom våra filterbubblor, uppstår samtal där de som deltar är beredda att ompröva sin åsikt. Och den vanligaste frågan är just denna: hur kan det komma sig att svensk klimatpolitik bromsat in samtidigt som en majoritet uppger att de vill se en mer kraftfull politik?
Jag tror att det finns två svar på den frågan. Det första fick jag av professor Lisa Dellmuth vid Stockholms universitet, som djupstuderat de svar människor ger opinionsinstituten. Hon menar att människor inte fullt ut förstår konsekvenserna av att svara ”ja” på frågan om mer kraftfulla åtgärder. Får de en följdfråga, om de kan acceptera höjda bensinpriser, blir folk mer tveksamma.
Det andra svaret är att vi lever i en tid av bristande politiskt ledarskap, där väljarna inte erbjuds politiska visioner om en mer träffsäker klimatpolitik. En politik som kan förklara hur våra liv blir bättre redan här och nu, med stabilare energipriser och minskad risk för extremväder och översvämningar. En OECD-studie slår fast att politikerna misslyckats med att förankra den gröna omställningen hos medborgarna. Det räcker inte att prata om abstrakta koldioxidutsläpp och kommande generationers öde. Därför har det blivit lätt för högerpopulister att skrämma upp väljare och hävda att ”eliten” vill förstöra deras privatekonomi med ”onödiga” klimatåtgärder.
Det är bråttom nu. Klimatkrisen är också en demokratifråga. Spänningarna växer i en allt hetare värld. Nyligen varnade brittiska MI6 för att det största säkerhetshotet är att ekosystem kan börja kollapsa redan 2030, med massmigration och livsmedelsbrist som följd. För att inte demokratierna ska duka under av pressen och ge plats åt auktoritära ledare, måste klimatkrisen lösas inom ramen för motståndskraftiga demokratier. Bara där finns utrymme för olika perspektiv, för svåra frågor och för att pröva nya tankar.
Erika Bjerström är journalist, föreläsare och författare. I september 2025 utkom hennes senaste bok Demokratin dör i hettan.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
