Handtag, famntag, klapp eller kyss?
Alexamder Armiento om umgängesformer och sociala koder. Och, ytterst, om var toleransens gränser går.
Hon ville väcka debatt om en kultur som tycktes kräva en fysisk kontakt med främmande män som hon inte kände sig bekväm med. Själv ville hon spara kroppskontakten till sina privata relationer.
Och debatt blev det. Några menade att hon borde anpassa sig till omgivningen. Men Jenny Leeb, projektledare på en mediebyrå, mötte också stor förståelse när hon förra året skrev en artikel med rubriken »Jag vill inte kramas med mediesäljare« i branschtidningen Dagens Media.
— •l• —
När Cherin Awad och Khadiga El Khabiry nyligen vägrade att ta ekonomen Carl Hamilton i hand i samband med en intervju för SVTs program Halal-tv, blev det till ett debattinlägg med likartad innebörd. Extra effektivt, eftersom Carl Hamilton reagerade så kraftigt – »Det är så vi umgås; vi skakar hand«, utropade han. På frågan om vad en person som konverterat till islam och inte vill hälsa ska göra, blev Hamiltons svar att denne får bo i en jordhåla.
För mig gjorde Carl Hamiltons kompromisslösa maktspråk det lätt att känna sympati för de troende kvinnornas krav att slippa beröras av en man.
Riktigt samma förståelse infann sig inte första gången jag hörde om Alen Malik Crnalic. När han sökte praktikplats på ett företag i Älmhult och möttes av en kvinna vägrade han liksom Halal-tvs programledare att ta
i hand. Han fick ingen praktik. Företaget hänvisade till brist på kompetens och erfarenhet, men Arbetsförmedlingen ansåg att den verkliga orsaken var hans sätt att hälsa, och hans ersättning drogs in. I våras stämde Diskrimineringsombudsmannen myndigheten för diskriminering.
Om det nu var så att företagets representant kände sig kränkt av att en man vägrade ta henne i hand enkom för att hon var kvinna, så kan jag förstå det. Och tänka att det nog är svårt att fungera med kunder och medarbetare om man inte vill följa gängse sociala koder på en arbetsplats.
Att utrycka det som att den som inte anpassar sig får bo i en jordhåla är milt sagt plumpt. Men det visar på brännkraften i frågan om var toleransens gränser ska gå. Och gör det tydligt att svaren kan bli olika beroende på hur frågan ställs – och vem som ställer den.
— •l• —
Det handlar om mer än hur vi hälsar på varandra. En rigid religiös uppfattning kan krocka med arbetsmarknadens sedvanor på många områden. I Smålandsstenar kom för två år sedan en kristen trosriktning i hård konflikt med den svenska modellen. Medlemmar i Plymouthbröderna hänvisade till Bibeln när de vägrade teckna kollektivavtal med sina anställda – och fick stöd av flera borgerliga politiker. Efter månader av konflikt fann fack och arbetsgivare en lösning, en ny avtalskonstruktion som tillfredsställde båda parters önskemål.
Kanske kan vi lära oss något av den uppfinningsrikedomen när vi försöker hitta lösningar och umgängesformer som gör att alla känner sig hemma. Det är ett arbete som är nödvändigt för att vi på allvar ska kunna kalla vårt samhälle mångkulturellt. Jag hoppas att sökandet kan ske i ett respektfullt tonläge. För debatterna om hur vi ska hälsa är bara början.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
