I huvudet på unga män
På bilden tittar man in i hans ögon. Och hans pistolmynning.
Med nya kanaler tillgängliga för alla har det blivit enkelt för den som planerar ett vansinnesdåd att nå ut till all världens medier. Och det är tydligt vad de efterfrågar. Blivande massmördare har lärt sig att paketera sitt eftermäle på ett sätt som väcker maximal uppmärksamhet.
Aftonbladets reporter Peter Kadhammar beskriver den olust han känner när han rapporterar om skolmassakern i Kauhajoki, en olust som kom av vetskapen »att någon redan hade skrivit manus åt mig och mina kolleger«. Bara några minuter efter den första rapporten om skottdramat kunde tidningarnas reportrar hitta pistolmannen Matti Saaris filmer på videosajten YouTube.
Cho Seung-Hui, som förra året tog 32 personers liv på det amerikanska universitetet Virginia Tech, skickade ett paket med filmer, foton och ett »manifest« till en tv-kanal. Även om bara en mindre del av materialet visades, var det naturligtvis omöjligt att avstå från att rapportera.
Gränsen mellan att belysa gärningsmannen och att göra honom till kändis är hårfin.
— •l• —
Även om en debatt om hur dåden skildras i medierna kan leda till lite större återhållsamhet lär det vara svårt att i grunden förändra berättandet. Och frågan är om det ens skulle räcka.
Det är vanskligt att söka enkla och entydiga förklaringar till att några unga män – för det är så vitt jag kan finna nästan bara män – valt att ta så många som möjligt med sig i döden. Orsakerna till dessa dåd kan inte hittas enbart i längtan efter rampljuset eller överkonsumtion av våldsamma filmer och dataspel.
En annan vanlig förklaring är att man inte förmått upptäcka och behandla en sjuk person som behövt hjälp. Ofta är det säkert så. Men det går knappast att väva ett skyddsnät som ingen faller igenom. Det är priset vi får betala för ett modernt samhälle med begränsad social kontroll.
Måhända är det enkla svaret på frågan varför dessa händelser inträffar: för att det är möjligt. För att den som drivs av en kombination av dödslängtan och hat kan få tillgång de verktyg som behövs.
— •l• —
Likväl borde vi fundera över vad som gör att det nästan uteslutande är män som skjuter vilt omkring sig. Jag vägrar tro att det finns en gen som gör pojkar till massmördare. Snarare handlar det om roller vi lär oss.
Pojkar får oftare än flickor vapen och soldater att leka med. Vi har fortfarande en lagstiftning som innebär att unga män förväntas vara beredda att bli soldater och lära sig att döda. Och populärkulturen är full av exempel på hur manliga hjältar tar till våld för en god sak.
De flesta kan hantera dessa roller. Några kan det inte.
Vi kan knappast ta bort alla spår av mänsklighetens våldsamma historia i ett slag. Men vi måste börja fundera över våldet och dem som utövar det. Utan att fastna med blicken i bilden av en man och hans pistol.
— •l• —
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
