
Maja Lundbäck: Diagnosen som bara finns i Sverige försvinner snart
Trött, känslig för intryck, svårt att sova. Huvudvärk, problem med fokus och en hjärna på högvarv. Efter en hjärnskakning för ett par år sedan inbillar jag mig att jag fattar hur utmattningssyndrom känns – för jag har haft symtomen.
Psykiatriska diagnoser är konstiga. De är kriteriestyrda, men säger egentligen inte så mycket om varför symtomen har uppkommit. Sannolikt ligger helt olika stressfaktorer bakom. En diagnos kan vara bra för att peka ut rätt behandling – den med bäst evidens, så klart.
För diagnosen utmattningssyndrom, som bara finns i Sverige, är det annorlunda. Trots att 20 000 svenskar sjukskrivs varje år saknas tydligt evidensbaserade behandlingar som man vet fungerar. De flesta som har djupdykt i ämnet kan också se att det varit svårt för arbetsgivare att få svar på vilka verktyg som hjälper – och tvärtom stjälper – när utmattade ska tillbaka till jobbet.
Till vissas förtjusning och andras stora oro stod det så i våras klart: utmattningssyndrom försvinner som diagnos 2028. Det beror på att WHOs nya diagnossystem uppdateras till ICD-11 – och där finns diagnosen inte med. Den fanns inte med i förra versionen heller, men då fick Sverige ett undantag.
Efter att ha intervjuat en rad forskare, psykiater och psykologer vet jag att åsikterna går isär om förändringen. Psykologen och forskaren Elin Lindsäter och psykiatriprofessorn Christian Rück hör till det starkt positiva lägret. De menar att samhället gjort många människor en otjänst genom att slentrianmässigt sjukdomsförklara trötthet och stress som hör till livet – att några borde fått andra diagnoser i stället och vissa ingen diagnos alls.
Team negativa, dit psykoterapeuten och forskaren Alexander Wilczek hör, ser tvärtom ett framtidsscenario med patienter i kläm, som inte tas på allvar. Folkhälsoprofessorn Ingibjörg Jonsdottir befarar att ansvaret kan flyttas från arbetsgivare till individ.
Det är upp till Socialstyrelsen att bena ut vilka diagnoser de stressdrabbade kan komma att få i stället. Jag ser tre huvudspår, som alla kan bli aktuella parallellt:
Att fler diagnostiseras med depression, ångest eller adhd.
Att diagnoser som akut stressreaktion och anpassningsstörning blir vanligare.
Och – det som kanske vore mest spännande – att man får upp ögonen för ”burnout”, som påminner om utmattning. Problemet är att länder specificerar tillståndet olika. Och att inte heller burnout erkänns av WHO som en diagnos, utan ses som ett tillstånd. Men WHO kan kanske ändra sig? Särskilt om forskare runt om i världen får fram en gemensam definition, enas om vilka stressfaktorer som ligger bakom psykisk ohälsa på grund av just arbetet – och visar på åtgärder som hjälper sjuka tillbaka. Men det kan förstås dröja till nästa gång diagnossystemet görs om.
Maja Lundbäck är vetenskapsjournalist med fokus på medicin och psykologi.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.