Soledad Grafeuille: Vi vill inte vänta på "vår tur"
Såväl inom myndighetsvärlden som bland fackföreningarna råder det en rörande enighet om hur viktigt det är att attrahera unga. Unga ska vilja jobba på Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och de ska gå med i facket, helst i ST. Det ska uppnås genom information på högskolorna, instruktioner till det lokala facket om att ta hand om nyanställda och då och då andra satsningar riktade särskilt till unga.
Information och välkomnande är viktigt, men det räcker inte. I slutändan är det den praktiska verkligheten som avgör, både om man vill stanna inom verket och om man går med eller fortsätter vara medlem i ST.
•l•
Det är allt ovanligare att en person stannar hos samma arbetsgivare hela sitt yrkesliv. Allt fler byter arbetsgivare och kanske yrke. Den person i 25–30-årsåldern som börjar arbeta på till exempel Arbetsförmedlingen gör det sällan med tanken att stanna till pensionering. Är man ung och ambitiös förväntas det nästan att man slutar så fort man får ett erbjudande från en privat arbetsgivare (om man nu inte är kvinna och väntar barn). Denna uppgivna inställning finns hos cheferna, men också hos kollegor.
För oss som känner att vi gör ett viktigt arbete, som gillar att tjäna allmänheten och som vet att vi är duktiga på det vi gör är denna uppgivenhet frustrerande. I stället för att försöka behålla dem som är på väg bort, fortsätter man i gamla hjulspår. Alltför ofta, när det gäller ansvar och arbetsuppgifter, men också lön, heter det att man ska ”vänta på sin tur” och ”vänta på sin del”. Lång och trogen tjänst är det som belönas – snarare än goda resultat.
•l•
I en tid då de flesta jobbade flera decennier på samma ställe fanns det en logik i denna princip. För eller senare kom ens tur och man fick sin del. Men ordningen innebär att de som inte från början är inställda på att stanna inom verket hela arbetslivet försvinner ännu tidigare än vad de annars hade gjort.
Jag skulle önska att jag kunde säga att mitt fack, ST, går i spetsen och kämpar för att unga ska vilja jobba inom staten och utföra viktiga arbetsuppgifter i det allmännas tjänst, och stanna kvar trots erbjudanden från privat sektor. Att ST inte är en del av ”lång-och-trogen-tjänst-kulturen”. Men för att kunna säga det krävs att vi vågar tänka nytt.
För att unga ska vilja jobba i det allmännas tjänst och vara med i facket räcker det inte med informationsbroschyrer och rekryteringskampanjer. Det krävs också att vi vågar ifrågasätta våra invanda uppfattningar och prioriteringar. För ST, som är ett starkt fackförbund, borde det inte vara så svårt.
Soledad Grafeuille är arbetsförmedlare och ST-medlem.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
