Sverker Sörlin: Politikens tystnad om mänsklighetens ödesfrågor
Politikkommentatorn Torbjörn Nilsson skrev i Svenska Dagbladet att det var ett ”val i antropocen” – ”eran av mänsklig artutrotning och klimatförändring”. Men, tillade han: ”fast det knappt märktes”. Om man inte räknar med kärnkraften, som återuppväcktes från de döda för ännu ett ögonblick av svärmeri.
De krafter i politiken som fått vind i seglen tycks vara de som visar störst likgiltighet inför jordens och mänsklighetens ödesfrågor. Sverigedemokraterna först och främst, som inte står bakom klimatlagen och rentav vill hindra SMHIs vetenskapliga klimatinformation. Moderaterna och Kristdemokraterna kan också räknas dit, grundligt dissade i utvärderingar av partiernas klimatpolitik.
Valresultatet kan se ut som en folkomröstning där majoriteten bestämt sig för att rösta ned både antropocen och vetenskapen. Men det är inte den enda möjliga tolkningen.
Sverigedemokraternas tillväxt har varit särskilt tydlig utanför städerna. Där tror folk inte längre att deras gamla partier ställer upp för dem. Samtidigt drabbas man i dessa områden av stigande energipriser. Man får vara hela rikets dörrmatta och svara för den tunga produktionen i älvar, gruvor och tätnande skogar av vindkraftverk.
I Naturvårdsverkets enkät förra året svarade 93 procent att klimatförändringarna är en realitet, och stora majoriteter vill prioritera åtgärder för att minska utsläppen. Man är även beredd att göra personliga uppoffringar för klimatet. Men man behöver vägledning, stöd och erkännande från politiken.
De flesta partier har inte velat möta dessa förväntningar. I stället har man erbjudit energisubventioner och orealistiska tekniklösningar. En politik för landsbygd och bruksorter var det ingen som talade om. Inte ens gammal hederlig välfärdspolitik. Som om den inte längre vore en giltig del av politiken. Sånt märks, och känns, i Ludvika och Dorotea.
Ett valresultat som på ytan ser ut som att folket sviker politikerna kan lika gärna ses som att politikerna sviker folkets önskan om politik för en hållbar antropocen där hela landet kan leva. När välstånd slussas till storstäder medan resten av landet blir en trasig tajga på diesel ber man formligen om populism.
I storstäderna kan väljarna hålla fast vid den svenska modernismens framtidskoncept, i en ny, grön, multietnisk version. Men de partier de stöder förlorade valet till dem som vill subventionera förra seklets teknik och är likgiltiga för vad som skapar hållbara samhällen.
Torbjörn Nilsson hade rätt – valet har skett i antropocen, den tid när kriserna djupnar och etablerade system befinner sig i oordning. Men han hade fel – det märktes visst. Genom politikens pinsamma tystnad. Jag tror att vi bör läsa dagens väljarlandskap som en oförlöst längtan efter ett annat politiskt tillstånd, ett förflutet eller ett framtida. I nuet vill ingen längre leva.
Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria, verksam vid Kungliga Tekniska högskolan, och författare.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
