Välkommen till skolan, kronofogde!
Den som är satt i skuld är icke fri – ett talesätt som vår förre statsminister hjälpte till att popularisera. När jag tittar på avierna för mitt bostadslån så är det lätt att konstatera att friheten inte är nära. Tal om bostadsbubblor och räntehöjningar skapar lätt oro i magen.
Men i grunden är jag givetvis oerhört gynnad, med en bra ekonomi och hyfsade marginaler. Katastrofer kan naturligtvis inträffa, men jag behöver knappast lusläsa Riksbankens protokoll med svetten rinnande från pannan.
Andra är mer utsatta. Då är det också enklare att låta sig luras av den moderna tidens lånehajar.
Ett sms, och efter en kvart finns pengarna på kontot. Att det i praktiken handlar om räntor som skulle fått saliven att rinna på gamla dagars ockrare tycks många förbise. Eller förtränga.
Tidningar rapporterar om hur unga människor fastnar i lånekaruseller, där skulderna till slut blir omöjliga att rulla framför sig. En del får betalningsanmärkningar som gör det svårt att få hyreskontrakt och ta andra, vettigare lån. För några leder vägen till ekonomisk ruin.
— •l• —
Därför är det en utmärkt idé att anställda på kronofogdemyndigheten gästar skolor för att prata om vardagsekonomisk klokskap, och berättar om vad lånen faktiskt kostar och vad som händer om man inte kan betala. Kanske är detta just sådan opinionsbildning och uppfostran som några tycker att statliga myndigheter inte ska ägna sig åt. I mina ögon är det snarast att jämföra med förebyggande hälsovård för plånboken – och kanske också själen.
Någon – till exempel den som tjänar pengar på mobillånen – invänder säkert också att det borde stå människor fritt att ingå vilka avtal de vill. Men det är att göra det väl enkelt för sig.
Vi kan med små medel hindra många människor från att av nöd eller okunskap försätta sig i svåra situationer. Och förslagen finns. Konsumentverket vill se ordentliga kreditprövningar, skriftliga avtal och tydlig information. Finansinspektionen vill få möjlighet att övervaka mobillåneföretagen. Vettiga åtgärder mot ett växande problem.
— •l• —
Faktum är dock att mobillåneföretagen har funnit en marknad i ett samhälle där pengar ofta står i centrum. Pengar till livets nödtorft i slutet av månaden, och pengar till den filmstjärnelyx vi frestas med i veckotidningar och nöjesprogram. Att många av oss försöker visa vilka vi är genom vår konsumtion är vid det här laget en vedertagen sanning.
Jag förespråkar inte att vi ska leva i kojor i skogen. Tvärtom är jag, lika mycket som någon annan, ett barn av konsumtionssamhället. Jag trivs med att köpa prylar och unna mig en guldkant på tillvaron. Och jag vill inte tala om vad andra människor behöver och inte. Och samtidigt undrar jag om vi i längden kan hantera biverkningarna av den spenderkultur som vi skapat.
Kanske kan en kronofogde i skolan hjälpa. Kanske behöver vi alla ändra vårt sätt att leva för att bli fria.
— •l• —
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
