Åsa Jungnelius »Vapen«.
Åsa Jungnelius »Vapen«.

De blåser nytt liv i Glasriket

KULTUR: GLASKONST2016-09-20
Det en gång så stolta småländska Glasriket, med anor från 1700-talet, har gått i kras. Men ur skärvorna reser sig något nytt – en småskalig, eldsjäls­driven glaskonst med materialet i fokus.
Av:  Lisa Boda

Glasriket, ett triangelformat område mellan Växjö och Kalmar, var för femtio år sedan hemvist för ett trettiotal glasbruk. Nu har merparten bommat igen, och 2013 släcktes ugnen i flaggskeppet Orrefors. Men glaset spelar fortfarande en stor roll i bygden, säger Maja Heuer, museichef på The Glass Factory i Boda.

– Man kan säga att det pågår ett para­digmskifte. Samma sak har redan hänt i andra länder, produktionen globaliseras och förläggs i lågprisländer. Textilriket gick igenom samma sak för 30 år sedan.

Visst är det en sorgeprocess som pågår, säger hon.

– Men även om någonting försvinner får annat en lysande framtid. Det finns fantastiska nya saker vi kan göra i glas. Det är nu det händer! försäkrar Maja Heuer.

Hon är en tyskfödd eldsjäl som omlokaliserat sig till lilla Boda för att därifrån stärka konstformen glas. The Glass Factory som hon driver är ett upplevelsebaserat interaktivt museum som initierat samarbeten med allt ifrån närliggan­de glasorter till Louvren. Efter­som Emma­boda komun 2009 köpte upp samlingarna från glas­bruken Boda, Kosta och Åfors kan museet också stoltsera med Sveriges största konstglassamling, cirka 40 000 före­mål.

Febril konstnärlig aktivitet pågår även på andra håll i de småländska granskogarna. Inte minst på småskaliga bruk med tydlig hantverksprofil: Familjeföretaget Skruf glasbruk blåser stilrent glas åt möbelfirman Svenskt Tenn, och Målerås bruk specialiserar sig på målade kristallobjekt. Samtidigt poppar det upp allt fler små så kallade studiohyttor runt om i landet.

– Den rörelsen kom redan 1968 till Sverige från USA och Tyskland. Glasblåsarna ville experimentera och blåsa eget glas. I dag finns det runt 130 studio­hyttor i Sverige, det är ett stort antal för ett så litet land, säger Maja Heuer.

Konstnären Åsa Jungnelius, som en gång utbildade sig till glasblåsare i Orre­fors, är en av dem som har egen glasugn. Hon håller till i småländska Månsamåla.

Vad går du i gång på med själva materialet glas?

– Jag jobbar med materialet som mitt språk. Det kan vara olika material, men jag återkommer ofta till glas. Den super­glansiga förföriska ytan gör att man tror att det vill gott och ut­ifrån det är det intressant att kritisera könsmaktsordningen eller belysa politiska frågor.

I dag är många av Åsa Jungnelius als­ter exklusiva samlarobjekt, men hon söker hela tiden nya vägar för att inte enbart göra objekt som ska stiga i värde på en marknad. I höst jobbar hon bland annat med ett offentligt verk till den framtida tunnelbanestationen Haga­staden vid nya Karolinska sjukhuset i Stockholm.

– »Snäckan« har en feministisk utgångspunkt och är en hyllning till moder­skapet. Och till att ta hand om varandra. Jag vill skapa en omfamnande, förhoppningsvis lugn plats, säger Åsa Jungnelius om den rosaskimrande kristallgrotta som ska möta resenärerna redan i rulltrappan.

Hon är en av dem som gått i bräschen för att omvärdera synen på konsthantverk i allmänhet och glas i synnerhet.

– I en svensk kontext har glaset tidi­gare haft en väldigt nära koppling till industriproduktionen. Men en frigörel­se håller på att ske. Visst kan man göra vackra vinglas som serie­produceras, men i dag är det också självklart att man kan uttrycka sig kritiskt i det här materialet, säger Åsa Jungnelius som även undervisar framtidens konstnärer på Konstfack.

Ammy Olofsson tog sin master­examen från keramik- och glaslinjen där i våras och sammanför glas, teknik och kropp i sitt konstnärskap. Som i ett verk där hon registrerat sitt muskelarbete under glasblåsningen och sedan med specialgjord mjukvara konverterat mätningarna till tre­dimensionella former som hon skapar glasföremål av.

– Jag gör det dels för att jag är intresserad av teknik och vetenskap. Men också för att det finns en maktfaktor i att använda sig av teknik. Många ser på glas som ett low tech-material, trots att det används jättemycket inom elektronik, förklarar hon.

Ammy Olofsson är en av medlemmarna i glaskollektivet Boom, en ny­etablerad kvinnoseparatistisk glasgrupp som vill nå ut med glaskonst bortom de vanliga hantverksforumen och samtidigt stärka kvinnors position inom en bransch som länge varit mansdominerad. Några från kollektivet har precis startat en egen glas­studio i Bro utanför Stockholm och de har fullt upp med såväl beställningsjobb som eget skapande.

– Det är jättesorgligt för samhället Orrefors att de har stängt bruket. Men det är glasindustrin som har backat, jag vet inte en enda liten hytta som har stängt, säger Ammy Olofsson.

Ammy Olofssons »Muskelspegel«.
Ammy Olofssons »Muskelspegel«.
Maja Heuer.
Maja Heuer.
Åsa Jungnelius.
Åsa Jungnelius.
Ammy Olofsson.
Ammy Olofsson.

Tre gånger glaskoll

Titta: I utställningen »Massa i rörelse« undersöker sex svenska konstnärer, bland andra Åsa Jungnelius och Johanna Gustavsson Fürst, Glasriket med utgångspunkt i den lokala och globala samhällsförändringen. På The Glass Factory i Boda till 16/10.

Lyssna: Kulturdokumentären »Den nya glasfabriken« ligger på SR P1s sajt.

Blåsa: Flera bruk erbjuder prova på-glasblåsning för besökare. Information finns på glasriket.se.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.