En pensionerad professors möte

KULTUR: BÖCKER2017-04-19
En romanroman är som en hundhund, själva begreppet i kubik. Själv har jag inga hundhundar, bara små bjäbbande viftande djur. Jag tar dem med mig på promenad för att tänka på romanen som begrepp. En romanroman får mig att förvandlas, så är det!
Av:  Sanna Töringe
  • Gå, gick, gått av Jenny Erpenbeck slår nästan ned mig, den är så otroligt bra. Ändå – när jag ska berätta vad den handlar om, så låter det lite tråkigt. En pensionerad litteraturprofessor möter några svarta män som ockuperat Oranienplatz i Berlin. De vill bli synliga, säger de, vill ha arbete. Professorn blir intresserad av flyktingarnas öden. Han förbereder sig med frågor och möter dem, en och en. Fler frågor dyker upp, hur begraver man döda i öknen, hur kan det komma sig att de har råd med mobiltelefon? Professorn gör som han brukar, läser på. I Herodotos historia hittar han information om tuaregernas förfäder, i kartboken finns platserna som männen kommer från. Nu får ni lita på mig, boken är så hoppfull, jag vill att alla ska läsa! Denna romanroman rör sig genom idéer och små bagateller, de svarta främlingarna framträder, en efter en, och jag vill träffa dem om och om igen och höra mer om båtfärder, blåa kläder, öknen och om vad som hände sen. (Albert Bonniers förlag, översättning Ulrika Wallenström)
  • En engelsk gentleman av Jane Gardam svävar även den i minnen från främmande land. Den handlar om imperiebarnen, de som sändes hem till Storbritannien från österns länder. De skildes från sina föräldrar för att inackorderas och så småningom hamna på internatskolor och därefter i höga positioner. Gamle Filths blev överdomare och återvände ut till kolonierna. I denna berättelse är han tillbaka, oklanderlig, med svarta skor och hatt. Historien är finurligt hopvirkad, som ränder på halsduken ser vi barndomen vid floden, värmen, de nakna infödingarna och sedan kylan i England, katastrofer, vanligt liv med gin och tedrickande. Det kommer ytterligare två delar, om jag har förstått rätt. Jag ser verkligen fram emot att läsa berättelsen om igen, men nästa gång utifrån Gamle Filths hustrus perspektiv. (Weyler förlag, översättning av Jan Hultman och Annika Hultman Löfvendahl)
  • Till min allra bästa vän av Maria Hamberg skulle vara rolig att prata om i en bokcirkel. Detta är prima arv från Moa Martinsson, med kvinnoliv i olika lägen. Kristina ger sig i väg som au pair till London och det viktigaste som händer är att hon får en vän som kommer att finnas kvar hela livet. Hamberg är skicklig på att frammana känslan i barndomsköket eller i korvfabriken, på den engelska puben, i sjukhussängen, eller i gråtvåta amningsnatten med första barnet. (Ordfront)


Sanna Töringe är kulturjournalist. Hon tipsar om böcker i Publikt.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.