Föraktad genre byter kön

KULTUR: BÖCKER2006-04-05

Science fiction var länge männens värld. Men med kvinnliga författare i genren försköts perspektivet. Där männen leker med tekniken gör kvinnorna det med makt och kön.

Jorden, det är en sjuklig plats! Den är täckt av en art vars främsta strävan är att överleva bland de egna soporna…

Ungefär så uttrycker sig en ilsken utomjording om vår vackra planet i Robert Sheckleys Världar utan gräns. Den blev min första bekantskap med science fiction för så där 15–20 år sedan.

Jag har inte riktigt hämtat mig än. Orden var – och är –så slående aktuella och träffande att jag genast blev stormförtjust. Just den här boken är utpräglat satirisk, vilket en hel del böcker inom genren är, men jag gjorde också en annan upptäckt: Det mest påtagliga med science fiction är att den inte sätter några gränser för fantasin. I stort sett allt är möjligt.

Smaka på följande mening: »Kungen var gravid.«

Den får mig att tänka på Tage Danielssons Tankeexperiment i Tankar från roten: »Det blir inget krig idag. Napoleon har mens.« Men något samband finns förstås inte.

Meningen om den gravide kungen inleder Ursula LeGuins The left hand of darkness. I den tänker sig författarinnan en planet med varelser som saknar kön, utom under en löp- eller brunstperiod då de kan välja könsorgan tillfälligt, beroende på vem de råkar förälska sig i. Samma varelse kan alltså vara mamma till ett barn och pappa till ett annat.

En som kan mycket om science fiction, av kännarna kallat sf, är Maria Nilson. Hon är litteraturvetaren som i tolvårsåldern fastnade för science fiction, »en sommar då jag var blek, klädd i svart och då mamma skickade mig till biblioteket för att jag skulle läsa något annat än Dostojevskijs samlade verk«. Sedan dess har hon haft kvar intresset, numera mer genusinriktat, och haft kurser för studenter i ämnet.

–Science fiction exploderade i USA på 1920- och 1930-talen. Då var det mest män som skrev om män. Jag tror att det stängde dörren för kvinnliga läsare och författare. När jag till exempel åkte runt på sf-kongresser under 80-talet bestod deltagarna av en mängd finniga tonårskillar – och så jag.

Ironiskt nog är en av pionjärerna på området sf en kvinna, Mary Shelley med sin kända Frankenstein från början av 1800-talet.

Det tidiga 1900-talets manliga sf-författare tog ut svängarna med naturvetenskapens och teknikens möjligheter, de skrev om främmande världar, om de första männen på månen och inte minst om robotar.

När kvinnorna kom in på allvar från och med 70- och 80-talen förde de in vad en del kännare kallar »mjuka« ämnen som ekologi, antropologi, sociologi, psykologi och inte minst känslor. Människan sattes i centrum.

Men den indelningen, att kvinnliga författare skulle stå för »mjuk« sf och manliga för »hårda« områden, håller inte Maria Nilson med om.

–Det blir en stel uppdelning. Var placerar man i så fall Isaac Asimov? Han skriver om relationer och teknik, till exempel om robotpsykologen och hennes fall i Jag, robot.

Nej, Maria Nilson talar hellre om feministisk sf och dit hör Ursula LeGuin.

Både män och kvinnor problematiserar tekniken. Men medan tidig manlig sf är positiv till den är de kvinnliga författarna mer tveksamma. De feministiskt inriktade författarna koncentrerar sig dessutom framför allt på kroppen, sex och reproduktion. De frågar sig: Vad är en normal kropp? Vilka gränser finns och vilka gränsöverskridanden är möjliga?

De vill också diskutera socialt konstruerade könsroller och reproduktion som inte är kopplad till en livmoder. I Octavia Butlers värld till exempel behövs det tre individer för reproduktion.

–Men fortfarande rör det sig främst om två olika kön och om heterosexuella förhållanden. Det har feministisk sf fått kritik för från queerteoretiska kretsar, säger Maria Nilson.

Tveksamheten eller misstron mot tekniken hindrar inte feministiska sf-författare från att använda den i romaner och noveller – men då för sina egna syften.

I Jungfrun som älskade Silver låter Tanith Lee sin hjältinna Jane ha ett förhållande med roboten Silver. Denne lever bara för Janes behov och är en omhändertagande och god älskare som uppskattar starka kvinnor. Samma förhållande finns i Marge Piercys He, she and it, där vetenskapskvinnan Shira möter roboten Yod, som byggts för att skydda ett samhälle.

Varken Yod eller Silver finns för sin egen skull eller har egna rättigheter.

Om man vill, kan man som Maria Nilson tolka detta som att de människoliknande robotarna intagit kvinnans plats i samhället, det vill säga: De står för det främmande och lite skrämmande och måste kämpa för rätten att överleva.

Romanerna slutar tragiskt. I fallet Silver tar omgivningen ifrån Jane hennes robot och förstör den.

–Jag gillar själva tanken: När den moderna kvinnan inte hittar en man, som uppskattar att hon är modern, bygger hon en sådan man åt sig.

Även manliga författare har varit feministiskt inriktade. Peter Hamilton skriver om teknik, relationer och maktspel. Stephen Donaldson har gjort en mycket mörk sf-serie. Den handlar om vad som händer ifall vi tappar respekten för liv.

Platsen är miljön vid en rymdstation där kvinnor skär av sina bröst inför publik, eftersom det med ny teknik är möjligt att »sätta ihop« brösten igen.

–Givetvis rör det sig här om prostituerade kvinnor utan människovärde, konstaterar Maria Nilson.

Science fiction hade länge låg status. Det fick Doris Lessing känna av när hon skrev om Shikasta på 70-talet, den första romanen i serien Canopus in Argus.

–Det sägs att den kostade henne Nobelpriset, säger Maria Nilson. Min mamma, som också var litteraturvetare, ville skriva en avhandling om Canupos in Argos men det fick hon inte.

Nu tror Maria Nilson att inställningen börjar förändras. Att fler skönlitterära författare, som Margaret Atwood med Oryx och Crake, skriver sf har säkert bidragit.

Genren har blivit mer etablerad även i akademiska kretsar. Fler böcker översätts och det kommer fler analyser. Förra året lade Jenny Bonnevier fram en avhandling om feministisk science fictionvid Uppsala universitet.

–För tio år sedan hade den inte varit möjlig, konstaterar Maria Nilson.

Maria Nilsons lästips

Marge Piercy: »He, she and it«, Tanith Lee: »The silver metal lover«. Två romaner som handlar om paret kvinna–robot, om människa och teknik och vem som egentligen är mest mänsklig. Länkar till en artikel av Sylvia Kelso www.sff.net/ people/literatit.htm, och till Piercys hemsida www.magepiercy.com.

Marge Piercy: »Woman on the edge of time«. Om mentalvård, etnicitet och makt.

Ursula LeGuin: »The left hand of darkness«. Om kropp, sexualitet och reproduktion.

Gwyneth Jones: »Bold as love«.
En intressant dystopi som också
handlar mycket om gränser för vad
som är mänskligt, om sexualitet och makt. 

Stephen Donaldson: The gap. Serier med titlar som »Real story«, »A dark and hungry god arises« och »Forbidden knowledge«.

Octavia Butler: »Dawn«, »Imago«
och »Adulthood rites«. Om etnicitet,
sexualitet och reproduktion.

Tricia Sullivan: »Maul«. Om vad som är verkligt; virtuell verklighet, makt, våld och sexualitet. 

Sedan tycker jag ju att Doris Lessings Canopus in Argos-serie är suverän!

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA