»Tackar man ja till ›Så mycket bättre‹ blir man automatiskt folklig. För min egen del har det bara varit positivt«, säger Ebbot Lundberg. Foto: Creative Commons/Stefan Tell
»Tackar man ja till ›Så mycket bättre‹ blir man automatiskt folklig. För min egen del har det bara varit positivt«, säger Ebbot Lundberg. Foto: Creative Commons/Stefan Tell

Han blev så mycket folkligare

KULTUR: MUSIK2015-03-03
Från punkig rockstjärna till folklig soloartist. Efter »Så mycket bättre« blir Ebbot Lundberg ofta stoppad av fans som vill ta selfies. »Jag kan bli förbannad om det inte händer något när jag går på stan«, säger den albumaktuelle artisten.
Av:  Anders Dahlbom

Under lång tid sågs han som en udda figur i rockbranschen. I nästan tjugo år frontade han den Göteborgs­baserade gruppen The Soundtrack of Our Lives – Sveriges kanske mest hyllade rockband med en internationell karriär. Dessförinnan var han mytomspunnen sångare i garagerockbandet Union Carbide Productions. Ändå var det först för två år sedan, när Ebbot Lundberg var med i TV4-succén »Så mycket bättre«, som han blev något mer för geme­ne man än en klurig sånga­re i skägg och kaftan.

– Tackar man ja till »Så mycket bättre« blir man automatiskt folklig. För min egen del har det bara varit positivt. Nu är det non stop selfies när jag går på stan, säger Ebbot Lundberg i tele­fon från sin studio i Göteborg.

I vår är han dubbelt aktuell, både med en lång turné och med sin förs­ta traditionella soloplatta – den allra första, som kom för några år sedan, hade snarast formen av ett ljudexperiment.

Hur den nya skivan kommer att låta vet han inte riktigt än. Kanske blir den klar till turnéstarten, kanske inte.

– När jag var med i en grupp var jag spindeln i nätet och ville att de andra skulle komma med idéer. Vi skulle vara ett lag. Samtidigt försakade jag mitt eget material.

Nu jobbar han vidare med de låtar som han tidigare har skjutit åt sidan, säger han.

– Jag har sparat jokrarna! Sam­tidigt gillar jag inte begreppet solo över huvud taget. Jag ser mig som en låt­skrivare som går igenom olika faser, själv eller med andra.

Den nya folkligheten blev tydlig när Ebbot Lundberg dök upp i »Julgalan« i Globen förra året, delade scen med Lena Ph och Magnus Uggla och skrålade julcovers.

– För mig var det lägligt att vara med, det gjorde att jag fick råd att bekosta min skiva. Förr var det mer markerade läger, schlagervärlden och indievärlden möttes aldrig. Det där har suddats ut, vilket är rätt skönt.

För ett tag sedan föll Ebbot Lundberg genom taket under en fest i samband med Grammisgalan. Han landade i en tom säng på våningen under. Kvälls­tidningarna slog upp historien stort, på sociala medier var kommentaren »Så typiskt Ebbot!« vanlig.

– Uppenbarligen höll inte taket för en artist på över hundra kilo, säger Ebbot Lundberg med sin typiska blandning av humor och allvar.

Han säger att han »skiter i« att folk nästan tycks uppfatta honom som en sorts clown ibland.

– Jag ser mig själv som en ganska komisk figur. Det viktiga är ändå att det jag gör som artist ska hålla för mig själv och att det ska ge något kreativt.

Han förklarar hur han menar:

– Man ställer upp på grejer för att sälja skivor, och det i sin tur ska fylla något slags vacuum för mig själv och andra. Men om jag inte tycker att det är intressant att vara med håller jag mig borta.

Nyligen dök hans bakgrund upp i ett nytt sammanhang: I vinterns SVT-serie »Viva Hate« spelade han en musik­journalist i 1990-talets Göteborg. I serien fanns flera referenser till hans eget första punkband.

– Vi var någon sorts Kalle Sändare-punkare, skrev ned surrealistiska låttitlar som vi sedan spelade efter. Vi gav ut en kassett 1982 i tjugofem exemplar under namnet Sune Tråkings Trio. Nyligen gick jag igenom gamla inspelningar och hittade original­kopian.

Nu är han sugen på att ge ut musiken på nytt.

– Den var otroligt rolig att återupptäcka. Vi var tre märkliga individer på femton bast och man hör det så tydligt.

Själv tycker han inte att steget är så långt mellan tonårspunkaren Ebbot och soloartisten som drygt trettio år senare ger ut låtar som landar mellan rock och psykedelica.

– Det går en röd tråd genom allt jag har gjort. Jag skriver en krono­logisk dagbok i olika dimensioner, även om det inte är en linjär resa. Mina texter handlar ofta om att något håller på att skapas och lösas upp i världen. Det är existentiella låtar om vart vi är på väg. Det går inte att förklara mer än så, och det ska man inte heller göra.

Han säger att det finns ett Terry Gilliam-tänk i allt han gör: Terry Gilliam är Monty Python-medlemmen som regisserat skruvade klassiker som Brazil och Fisher King.

– Det jag gör studsar fram och tillbaka mellan allvar och humor. Jag vill vara någonstans där det händer, jag vet inte om det är en diagnos. Jag hade lätt kunnat vara bergsklättrare eller fri­dykare. Jag vill inte att allt ska vara efter boken och korrekt, då är inte livet värt att leva. 

Berättarröst i julkalender

  • Namn: Torbjörn »Ebbot« Lundberg.
  • Född: 1966 i Västerås.
  • Bakgrund: Uppväxt i Göteborg, sångare i Union Carbide Productions (1987–1993) som senare blev The Soundtrack of Our Lives (1995–2012). Har sommarpratat i P1 (2012), varit med i TV4s »Så mycket bättre« (2013) och gjorde berättar-rösten till radions julkalender förra året.
  • Aktuell: Med en ny solo­skiva samt en vårturné som startar i Göteborg 26 mars.
Inlagt av sokrates (ej verifierad) mån, 06/25/2018 - 23:26
Helt genial den mannen! Tack för allt du gjort och gör i detta fyrkantiga svenne-land
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.