Känslig film om dådet på Utøya

KULTUR: FILM2018-05-15
Sju år efter massakern på Utøya, där hundratals ungdomar led och många dog framför galningen Breiviks vapen, kommer den första av två spelfilmer som ska visa oss fasorna på ön. Den första frågan är ju – varför? På vilket sätt tjänar vi och de utsatta på att någon smäller upp tragedin på stor duk?
Av:  Fredrik Sahlin

Utøya 22 juli heter helt sonika filmen, som är regisserad av Erik Poppe, och eftersom han inte är någon spekulativ filmmakare närmar han sig det svåra ämnet med känsla och ödmjukhet. Vi får aldrig se förövaren, kameran ignorerar honom i princip fullständigt, som för att inte ge honom ytterligare uppmärksamhet. I stället får vi hela tiden hänga med ungdomarna, se deras ångest, höra dem ringa hem till de sina, springa för livet, trösta… Ja, det är en synnerligen otäck upplevelse, men om man nu över huvud taget ska göra film på så nyliga trauman är det så här det ska se ut. (Bio 11/5)

The Looming Tower. Ett annat lands nationella trauma är ju attacken mot World Trade Center, vilken har fiktionaliserats på olika, ofta mindre subtila, vis. Det här är en ambitiös tv-serie som bygger på en ännu mer ambitiös reportage­bok om det globalpolitiska förspelet till dådet och som också rotar i den konflikt mellan CIA och FBI som försvagade USAs terroristjakt före attacken. Serien, där Jeff Daniels excellerar som FBI-chefen John O’Neill, koncentrerar sig kanske lite väl mycket på nämnda inhemska tuppfajt, men är ändå beroendeframkallande spännande. (Amazon Prime video)

Tully. För tio år sedan fick regissören Jason Reitman och manusförfattaren Diablo Cody en megahit med Juno; något så udda som en feelgood om tonårsgraviditet och adoption. Här återkommer duon med ett lite vuxnare verk om moderskap, där stjärnan Charlize Theron sminkat ned sig till den vardagsslitna, nyförlösta småbarnsmamman som anlitar en nattbarnflicka – och får mer än hon betalar för. Oväntat konservativ syn på föräldraskap (pappaledighet verkar fortfarande vara science fiction i USA…) men ändå sevärt och välspelat. (Bio 18/5)

PS. Den överst ställda frågan besvarades faktiskt på Berlins filmfestival där Utøya 22 juli premiärvisades i februari. En av de överlevande kvinnorna sa att det är omöjligt att förklara för andra hur det kändes att vara där på ön, men att filmen faktiskt lyckades komma sanningen nära.


Fredrik Sahlin är filmrecensent och journalist.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.