Karnevalen får fart på öarna

KULTUR: KULTUR2003-12-11
– Att spela i ett steelband är ett uttryck för att vara en trinidadian. Karnevalen är en ventil för all frustration, ilska och ångest som vi samlar på oss under ett år. Hade vi inte den skulle vardagslivet vara mycket värre.
Av:  Lars Soold

Orden kommer från Mr Winston Thomas, forsknings-
och utvecklingschef på Pan Trinbago, en samarbetsorganisation för över 200 steelband i Trinidad och Tobago.

Förberedelserna för karnevalen har pågått hela året. Nya paraddräkter har sytts och calypsolåtar skrivits. Under de sista veckorna har musikfesterna tagit fart och försökstävlingar avgjorts i Panorama, tävlingen som utser landets bästa steelband. Allt med sikte på två hämningslösa dygn om en knapp vecka.

På karnevalens huvudscen i kanten av en park norr om stan ska finalerna i steelbandtävlingen, alla dräktparader och calypsotävlingar avgöras. Framför entrén vajar landets och karnevalorganisationernas flaggor sida vid sida. Vid vändkorsen slussas skolklasser in till en förmiddagsshow och i foajen står stora glasmontrar med tidigare års vinnardräkter och bilder på legendariska calypsosångare och steelpanmusiker.

Mr Winston tar emot på ett litet kontorsrum under läktaren. Han har spelat själv sedan han var liten, har familj och barn och arbetar till vardags som säkerhetskonsult i egen regi. Men nu slukar Pan Trinbago all tid. Han får, liksom de andra ledarna, ingen lön. Lönerna går till tolv anställda sekreterare och kontorister.

– Panorama är prestigefyllt eftersom alla band deltar i detta musikkrig. Även om vi är motståndare på scenen stöder vi varandra vid sidan om, säger Mr Winston.

Därför vässar finallagen som bäst formen ute på sina respektive panyard´s, som är bandens högkvarter. Där umgås man, fikar, tar en öl och spelar. På steelpan, detta världens förmodligen yngsta högt utvecklade akustiska musikinstrument. Steelpan är samtidigt centralpunkten i en gräsrotsrörelse som 40 år efter frigörelsen från den brittiska kolonialmakten fortfarande kämpar för självständighet och oberoende.

Trinidad och Tobagos karneval har hållit på sedan början av 1800-talet. Kanske längre. Den har spelat en central politisk roll och är numera en jättelik gatufest.

– Allt brakar löst när järnklubborna ger steelbanden startsignal klockan två måndag morgon. Visst finns det regler för hur man uppför sig på karnevalen, men det är väldigt mycket du kan hitta på som är helt omöjligt annars, säger Mr Winston.

Från tid till annan har den varit våldsam och efter en extra vild fest 1883 förbjöds många av firandets attribut. Bland annat trummorna, vilket satte fart på uppfinningsrikedomen. I stället användes metallådor och bamburör i olika längd, så kallade tamboo-bamboos. Även då hade man stora band.

I slutet av 1930-talet uppfanns steelpans, vilket gav möjlighet att spela melodier. Genom att böja oljefatens lock nedåt och slå upp förhöjda bulor från andra hållet fick man olika toner på ett och samma oljefat. Sedan många år finns en hel serie steelpan, från de största med djupaste bastoner till de mindre melodiinstrumenten.

Steelbandrörelsen hade, pådriven av en nationell samling och behov av en symbol för den nya nationen, sin storhetstid på 60-talet. Den första Panoramatävlingen gick av stapeln 1963, året efter frigörelsen från engelsmännen och 1971 bildades Pan Trinbago. Åren som följde var enligt den amerikanske folklivsforskaren Steven Stumpfle inte lika starka för rörelsen. När arbetslösheten ökade och förhoppningar från 60-talet grusades följde en rotlöshet och lusten till den nya nationens instrument minskade. Så kom oljan med nya pengar under 80-talet, vilket också gav steelbanden bättre ekonomi och nya förutsättningar. På 90-talet svängde pendeln tillbaka med ökade sammandrabbningar i Port of Spain som följd. Nu har arbetslösheten minskat, men klasskillnaderna är stora och stadslivet är en oroshärd på kvällar och nätter. Motsättningarna är ibland svåra mellan olika etniska grupper och i sångtexterna betonas enighet och fred. I år särskilt aktuellt då valet i december slutade oavgjort mellan de två dominerande partierna.

Steelpan är klassat som Trinidad och Tobagos nationalinstrument, vilket Mr Winston menar borde generera mer resurser till personal, forskning och utbildning. I stället kämpar Pan Trinbago med små medel.

– Vi måste utveckla rörelsen affärsmässigt och bli självförsörjande. Låt säga med hjälp av en femårsinvestering från regeringen för att sedan klara oss själva. Annars blir vi bara någon som knuffas runt, helt beroende av vem som sitter vid makten.

– Rörelsen består av fattiga, arbetslösa, de som har jobb, välutbildade och så vidare. Men det är svårt för oss att få tillräckligt med bidrag eftersom vi genom historien har förknippats med den fattiga delen av befolkningen. Allt detta är en stor klassfråga, säger Mr Winston.

Mycket av kärleken till instrumentet finns inbakad i  tillverkningen. På Trinidad görs de flesta av enskilda tillverkare, men man har också en och annan liten fabrik. Serietillverkningen har i stället utvecklats utomlands på fabriker i Kanada, USA och Europa.

– Varje tillverkare har sitt sätt att tillverka sin pan, säger Mr Winston. Han kanske inte låter dig se det, han gör sin grej sent på natten eller tidigt på morgonen. Med eld. Med vatten. Det är en kraft som är svår att fånga.

Man ska ha klart för sig att steelpan konkurrerar med kricket om de breda folklagrens intresse. En annan musiker, Mr Robert Munro, som spelar den lilla fyrsträngade quatron och som bland annat turnerat i Sverige, menar att steelbandföreträdarna inte kan hänvisa till att steelpan är landets nationalinstrument. Han menar att det är förmätet av en nation att göra anspråk på ett instrument och att om staten skulle satsa mer på steelpan skulle andra grupper skrika efter större bidrag.

– Vad vill steelpanmusikerna? Att staten ska betala deras lön varje månad? Det skulle inte gå, för vi talar om tusentals utövare. Missnöjet handlar egentligen om något annat.  Det sista en människa vill ge upp är sitt lidande. Man vill kunna säga: ”Jag minns när jag gick till skolan med hål i skorna och inte kunde gå genom vattnet”, säger Mr Robert.
Hur det än är med detta är det nog som forskaren Steven Stumpfle säger att steelbandrörelsen är ett ständigt pågående drama som ger oss utlänningar en möjlighet att ställa frågor kring landets kultur och samhällsliv.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.