Andrzej Tichýs tidigare romaner har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris och Augustpriset. I dagarna utkommer hans nya bok Renheten.
Bild: Carla Orrego Veliz
Andrzej Tichýs tidigare romaner har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris och Augustpriset. I dagarna utkommer hans nya bok Renheten.

Med mörk blick på klassamhället

KULTURARTIKLAR2020-02-10
I sin nya bok skildrar Andrzej Tichý psykisk sjukdom och klassamhällets orättvisor. Texterna är mörka – men han ser en kraft även i hopplösheten.
Av:  Lisa Boda

Renheten är författaren Andrzej Tichýs sjätte bok, men hans första novellsamling. Det var efter att ha skrivit ett radiodrama på beställning av Sveriges Radio som han ville utforska det korta formatet vidare.

– På vissa sätt är det svårare än att skriva en roman, för man måste börja om hela tiden. Men formatet är inte främmande för mig, vissa av mina romaner är också fragmentariska och episodiska, säger han.

I nyckelnovellen Renheten, som också är bokens titel, får läsaren möta ett myller av röster från människor som på olika sätt gör rent – eller som "sitter fast i skiten". En kvinna som städat diskotek på åttiotalet vill berätta för sina barn om fimparna och spyorna på golvet. En slaktarson som sanerar lägenheter efter ovanligt kladdiga självmord avslöjar hur han står ut: "Jag låtsas bara att jag städar slakteriet efter min far. […] Jag tänker bara på djuret, inte på människan."

På ett övergripande plan handlar novellerna om klassamhällets orättvisor, skildrade underifrån.

– Vem är det som städar, som håller rent? Och vilka människor är rena, har ett slags moralisk renhet? På vissa sätt är det väldigt olika texter i boken, men det finns ändå en röd tråd om hur individer och personer förhåller sig till strukturer, skiktningar i samhället. Eller i det mentala, för det handlar en del om psykisk ohälsa också, förklarar Andrzej Tichý.

Vi sitter i hans skrivarlya, ett spar­tanskt inrett vindskontor vid Värnhems­torget i Malmö. Krukväxten i fönstret har vissnat, men utsikten rymmer en remsa av himlen såväl som innergårdens vinterövergivna sandlådor nedanför. Andrzej Tichý urskuldar sig över att det inte är mer om­bonat, han får aldrig med sig dammsugaren som han tänkt.

Han är uppväxt längre ut från stadskärnan, i miljonprogramsområdet Holma. Till Sverige kom han som treåring 1981. Fadern är tjeck, modern polska. Uppväxten vill han inte gå närmare in på, säger kort att den i perioder präglades av missbruk och psykisk ohälsa. Men där fanns också ljusa stunder, mycket tack vare musik och böcker.

– Jag gick på musikgymnasium och spelade länge i punk- och hardcoreband. Och läsningen fanns alltid. Det var en lärare på mellanstadiet som visade mig biblioteket och som tipsade om olika böcker. För mig var det helt centralt, det blev min grej.

I Renheten beskriver en ung kille från knappa omständigheter just biblioteket som en fristad. Det är ett av få lyckorusiga partier i boken – alltsedan debuten med Sex liter luft 2005 har Andrzej Tichýs författarskap utmärkts av ett kompromiss­löst blottläggande av mänsklighetens mörkersidor.

Tycker du själv att det är en hopplös värld du skriver fram?

– Jag förstår de läsningarna. Mina böcker handlar om människor som kämpar, och ibland går de också under. Men så är det väl i vardagen också? Och tittar man på klimatet, på politiken… om man tar saker på allvar för vad de är, och försöker se utanför sitt eget behov av tröst och tillförsikt, är ju många saker hopplösa.

Ändå tycker Andrzej Tichý att det finns en kraft i själva konstaterandet att läget är hopplöst.

Det handlar alltså om att våga se – och skriva ut – sanningen?

– Ja, det tror jag. Och att se dubbelheten i det. Jag kan inte bara förmedla en blick, vanmakten, till mina barn. Varje liv är öppet på något sätt. Men skriver jag om det svenska klassamhället så finns det väldigt lite som inger hopp.

Ändå tycker han att Renheten är lättare och mer humoristisk än hans tidigare verk.

– Jag har alltid en strävan att skriva mer konventionellt, mer begripligt. Men sedan drar det intuitivt i väg åt något håll, det uppstår ett slags logik som går bortom det förnuftsmässiga.

I dag är Andrzej Tichý väletablerad i den litterära offentligheten. Två av hans romaner har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris, och hans senaste bok Eländet nominerades till Augustpriset och har översatts till flera språk. Ändå är ekonomin en ständig kamp, och vi kommer in på ämnet kulturellt kontra ­ekonomiskt kapital. Och på författarens ansvar gentemot den grupp vars erfarenheter han iakttar och skildrar.

– Skriver man om när det gått illa för någon ur arbetarklassen, och så blir berättelsen valuta i striden om kulturellt kapital, då är det lätt att känna självförakt över att ha sålt ut något som är på liv och död, resonerar Andrzej Tichý.

Han brukar också få höra att hans författarskap är pretentiöst.

– Men om man skriver för ett högre syfte, om man som jag på allvar tror att konsten och litteraturen kan ge män­niskan något mer beständigt, nästan på ett religiöst plan, då är det svårare att sälja ut sig själv.  

Aktuell med novellsamling

  • Andrzej Tichý debuterade 2005 med romanen Sex liter luft och har sedan dess gett ut böckerna Fält, Kairos, Om­sorgen, Region X (med  Pär Thörn) och Eländet.
  • I mitten av februari kommer hans första novellsamling Renheten ut på Albert Bonniers förlag.
  • Som inspirationskällor nämner Andrzej Tichý författarna Roberto Bolaño och Svetlana Aleksijevitj.
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.