Skådespelaren Amanda Quartey, till vänster, och regissören Josette Bushell-Mingo under repetitionerna av 24 timmar svart kvinna.
Bild: Martina Holmberg
Skådespelaren Amanda Quartey, till vänster, och regissören Josette Bushell-Mingo under repetitionerna av 24 timmar svart kvinna.

Rasism mot afrosvenska kvinnor lyfts i ny pjäs

KULTURARTIKLAR: TEATER2019-01-29
Det populära Instagramkontot »Svart kvinna« finns redan som bok. Nu blir den teater – i Riksteaterns föreställning 24 timmar svart kvinna möter vi fyra vänner under en ödes­diger natt då deras vänskap sätts på prov.
Av:  Lisa Boda

Det var under en partynatt 2014 som skribenten och bloggaren Fanna Ndow Norrby fick nog. Under en och samma kväll blev hon och hennes vänner utsatta för tre rasistiska påhopp. Dagen efter började hon skriva ned alla rasistiska och sexistiska kommentarer som hon och hennes närstående fick höra i vardagen. Hon postade dem på Instagram­kontot »Svart kvinna«. Dagen efter hade kontot 10 000 följare.

Sedan dess har vittnesmålen från de hundratals kvinnor som medverkat på »Svart kvinna« samlats i en bok, och följarantalet har stigit till 30 000. I den nu aktuella pjäsen 24 timmar svart kvinna vill Fanna Ndow Norrby, som gör sin debut som dramatiker, ta problema­tiken ett steg längre.

– Pjäsen handlar om hur man som svart kvinna i Sverige i dag, ihop med sina bästa vänner, reflekterar över de här grejerna. Om hur det är att leva med de här ständiga påhoppen, förklarade hon när Riksteatern presenterade pjäsen på en pressträff.

Bredvid henne stod Josette Bushell-Mingo, som regisserar 24 timmar svart kvinna, och som troligen är den person som under de senaste årtion­dena arbetat ihärdigast för att minoriteters berättelser ska få ta plats i Teater­sverige. Hon är också initiativtagare till nystartade The National Black Theatre of Sweden.

Publikt når Josette Bushell-Mingo över telefon under den allra första repetitionsdagen av 24 timmar svart kvinna.

Kommer de som följt »Svart kvinna« på Instagram att känna igen sig i pjäsen?

– Det viktigaste är att pjäsen, precis som kontot och boken, handlar om riktiga kvinnor och deras liv. Om att behöva ta emot den här skiten hela tiden, på ett eller annat sätt. Men om någon tror att de ska komma och se en pjäs där folk kallar tjejerna på scen apa eller fitta – glöm det!

Josette Bushell-Mingo berättar att de i stället samlat alla känslor från Insta­gram och boken i fyra olika kvinnor, ett kompisgäng som publiken får följa under ett dygn. När vi först möter dem är stämningen på topp och de gör sig redo för en kväll på stan.

– Känslan är »den här natten ska vi släppa allt och bara ha kul«. Men något händer som testar deras vänskap. Något går sönder och de får kämpa för att hålla fast vid varandra, både med skratt och med tårar.

En av vännerna, den energiska Iman, spelas av skådespelaren Amanda Quartey. Hon berättar att hon redan under antagningsprocessen insåg att 24 timmar svart kvinna skiljer sig från allt hon tidigare gjort.

– Många på auditionen kom från teater­sammanhang och var nog vana vid att vara den enda svarta på plats, eller i alla fall en av få. Och det handlar inte om att det finns få svarta, utan om att kulturen och medierna får oss att tro att vi inte finns, förutom någon kompis till huvudpersonen ibland. Så det var så starkt att se sig omkring och känna: »Här är vi«!

Amanda Quartey är övertygad om att erfarenheten av att spela i en helsvart ensemble kommer att påverka hennes självbild.

– Jag tror att den här upplevelsen kommer att hjälpa mig att skapa en tryggare position i världen.

Omvärlden – ja, den är svår att stänga ute. Både Amanda Quartey och Josette Bushell-Mingo återkommer till hur vännerna i pjäsen bara vill ha roligt, men att rasismen hela tiden sipprar in i deras tillvaro. Och när en av dem blir utsatt ställs frågan vad de andra gör åt det på sin spets. Och om alla måste rea­ge­ra på samma sätt för att vänskapen ska hålla.

– Alla karaktärer har lite olika strategier, och för Iman är det att stötta, att försöka göra situationen mer uthärdlig på olika sätt. Hon är inte den mest politiska i gänget utan är mer mån om att skapa bra stämning, säger Amanda Quartey om sin karaktär.

Hon konstaterar att »strategier« låter planerat, men att sådana strategier kan vara omedvetna också.

– Det beror på vilka erfarenheter man har med sig, om något jobbigt minne triggas, eller helt enkelt vad man orkar just då. Alla som är svarta är inte Martin Luther King.

Vad hoppas de då att publiken ska få med sig hem? Amanda Quartey är lite extra spänd och peppad inför möjligheten att stärka afrosvenska tjejer.

– Jag hoppas att pjäsen kan bli ett erkännande och en bekräftelse för dem. För det fina med den här föreställningen är att det inte bara handlar om rasism. Det handlar om vänskap och systerskap – om att ha kul. Det vill jag ska nå ut.

För regissören Josette Bushell-Mingo är 24 timmar svart kvinna en pjäs i sin egen rätt, men samtidigt ser hon den som en del i ett pågående och angeläget förändringsarbete.

– Jag vill uppfylla publikens rätt att se scenkonst från hela världen. Inte bara afrosvenska historier, utan berättelser från Asien och Mellanöstern. Tea­tern har makt att visa att alla är människor. Och vi måste visa det igen och igen.

24 timmar svart kvinna har premiär i Stockholmsförorten Hallunda 18 feb­ru­ari och fortsätter sedan på Sverigeturné till ytterligare 25 orter över hela landet.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.