Bild: Thron Ullberg

Skildrar döden för att förstärka livet

KULTUR: FÖRFATTARE2021-09-06
I Sara Stridsbergs nya novellsamling gör sig döden gång på gång påmind och förhöjer livskänslan. Hon beskriver det själv som att hon har ett uppdrag att rädda spillror av liv och minnen in i ljuset.
Av:  Birgitta Haglund

Som författare ställer sig Sara Stridsberg på de utsattas sida. Hon har många gånger skildrat människor som lever lite vid sidan av samhället, är på glid eller befinner sig i fritt fall – en dotter som besöker en pappa som gjort ett självmordsförsök och hamnat på Beckomberga (Beckomberga), en radikal feminist vid namn Valerie Solanas som bestämmer sig för att mörda Andy Warhol (Drömfakulteten) eller en styckmördad kvinna som talar till oss från dödsriket (Kärlekens Antarktis).

Även i Sara Stridsbergs nya novellsamling Hunter i Huskvarna är döden ofta närvarande – inte främst som något skrämmande, utan mer som ett starkt sug. Kanske som ett sätt att komma loss ur ödets skruvstäd, en befrielse.

– Jag tror att jag ofta har fått höra – eller om jag har sagt det själv – att människorna jag skriver om är fast i sina öden. Vi lever i en tid där man kan resa över hela världen och röra sig i olika riktningar, men jag tror att vi förblir dem vi är i mycket större utsträckning än vad vi tror. Jag var nog samma person när jag var fyra år som jag är nu, säger hon.

Hon tillägger att man som människa kan bli ganska trött på sig själv.

– Upp till en viss ålder föreställer man sig hela tiden att en dag när man ser sig själv i spegeln kommer det att vara någon annan där. Man hoppas varje gång att det ska dyka upp en helt ny person. Och så gör det aldrig det.

Samlingen innehåller elva noveller om bland annat kärlek, förlåtelse, över­levnad – och död.

– Det tog många år för mig att begripa att dödssuget och dödsskräcken är delvis samma sak. Man kan vara fruktansvärt rädd för att dö och ändå välja att ta sitt liv, så har det varit för människor som har stått mig nära. Vi lever med det där svarta hålet döden bredvid oss, i varje ögonblick. Jag ser det hela tiden, säger hon, och sveper med blicken över de prunkande blomstren där vi slagit oss ned på trädgårdskaféet i en närförort till Stockholm.

– Jag vet väldigt mycket om att vara nära döden. Så man behöver inte ha ett eget dödssug om människor i ens närhet och familj hela tiden är på väg bort.

Att skriva kan också vara en sorts död, säger hon, i form av att inte vara närvarande och delaktig i livet.

– Någon har sagt att ”varje bok tar en bit av min själ”. Så tror jag verkligen att det är, att man offrar ett hundraprocentigt del­tagande i livet för att befinna sig i en skrivande ­Hades- värld. Men jag älskar det. Kanske är det bland skuggorna som livet blir som tydligast för mig.

Enligt henne handlar novellerna om tid – hon ”kan tillryggalägga decennier på några rader” – och skildrar människor som är i rörelse, på väg.

– De bryter upp, men de kommer kanske aldrig bort från det som de har brutit upp ifrån.

Utom i Hunter i Huskvarna. De springer bokstavligen i många av novellerna. Och det finns ett ljus hos dem, en livsgnista, en stark längtan efter att leva.

I titelnovellen stannar huvud­personen kvar i småstaden och minns sin barndomsvän. Hunter var den ende av skolkamraterna som inte bad i skolbänken, i en stad där fabriken var det som lockade människor dit. Vid sidan av gud.

I novellen Familjen skildrar Sara Stridsberg en kvinna som blir inbjuden till ett upphöjt sällskap med prominenta män och ett fåtal kvinnor, alla med en egen tron att sitta på. De har ett uppdrag på livstid som handlar om att sortera och katalogisera, när de inte klär upp sig inför tjusiga middagar. Ingen av dem minns längre varför de är upphöjda. Tankarna kan gå till Svenska Akademien, som Sara Stridsberg valdes in i 2016 och begärde utträde ur i samband med Akademiens kris 2018. En period som hon förklarar att hon inte har något mer att säga om. För henne handlar novellen framför allt om att tillhöra någon form av familj, på gott och ont.

– Familjen kan i bästa fall ge dig beskydd, kärlek, trygghet och en plats i världen, eller så blir den en instängd mardröm. Alla familjer har väl den dubbelheten i sig. I novellen Familjen är huvudpersonen i akut sorg över sin döde bror och den nya familjen är en vidare resa in i den sorgen.

I ett antal av novellerna skildrar Sara Stridsberg barn, unga flickor, med en klarsynt blick. Hon beskriver barndomen som ”att vara i någon annans våld”.

– Jag hatade att vara barn och jag älskar samtidigt att vara mina barns mamma. Det gör mig lite misstänksam mot mig själv efter­som jag förstår att de är i mitt potentiella våld.

Att beskriva föräldraskapet som en form av omhändertagande tycker hon är att skönmåla.

– De flesta föräldrar tror jag har idealiserade bilder av sitt föräldraskap, även jag själv. Det är klart att omhändertagande är målet för alla föräldrar, men gränserna är ibland hårfina mot när man som förälder utsätter barnet för sin egen fåfänga och vill att barnet ska vara en del av ens egna illusioner.

Som barn hade hon själv en idé om att hennes familj var väldigt speciell, en föreställning som hon tror att hon fick från sin pappa.

– Om man har en förälder som är lite på glid så kan det vara en fantastisk och upphöjd plats att befinna sig i den personens skruvade och fantasifulla inre, men det är också en oerhört skrämmande plats.

Kanske en plats där det är lätt att tappa balansen – att falla är ett återkommande tema i Sara Stridsbergs verk. Hon har till och med skrivit en pjäs med titeln Konsten att falla. Och den som faller behöver någon som tar emot – hon har sagt att hon ”försökt rädda dem som är oräddbara” och bekräftar att det stämmer.

– Skrivandet handlar för mig om att rädda någonting in i ljuset. Det känns som ett uppdrag jag har, att härbärgera spillror av liv in i ljuset.

Aktuell med både roman och pjäs

Sara Stridsbergs novellsamling Hunter i Huskvarna kommer ut på Albert Bonniers förlag 14 september. Hon fick sitt stora genombrott med romanen Drömfakulteten, 2006, som bland annat har nominerats till Man Booker-priset. Hon har också skrivit romanerna Beckomberga, Darling River och Kärlekens Antarktis.

Sara Stridsberg är även dramatiker och har skrivit pjäser som Medealand, Dissekering av ett snöfall och Konsten att falla. I november har hennes pjäs Förbannelsen premiär på Kulturhuset Stadsteatern.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.