Ulrika Linder är konstnären som blev åter­vinningsarbetare och nu är aktuell med en bok om sin arbetsplats. “Det känns väldigt bra att ha ett jobb som behövs. Om det vi gör här inte blir gjort, så klappar allt ihop”, säger hon.
Bild: Nina Hellström
Ulrika Linder är konstnären som blev åter­vinningsarbetare och nu är aktuell med en bok om sin arbetsplats. “Det känns väldigt bra att ha ett jobb som behövs. Om det vi gör här inte blir gjort, så klappar allt ihop”, säger hon.

Tecknar om jobbet på tippen

KULTUR: SERIETECKNARE2020-11-11
I serieromanen ”Återvinningscentralen” skildrar Ulrika Linder sitt jobb och konsumtionssamhällets slutstation. Men det är inte bara stora samhällsfrågor som får plats i hennes konstnärskap – hon tecknar också diskbänkshumor på kuvert.
Av:  Jenny Damberg

Det är måndag förmiddag på en av de mindre åter­vinningscentralerna i Örebro kommun. Ulrika Linder skyfflar bildäck. Under helgen är centralen obemannad, vilket regelmässigt innebär att personalen möts av osorterade säckar och andra dumpade saker vid arbetsveckans start. Bildäck hör till det som inte alls ska lämnas där. De returneras till en gummiverkstad, eller till kommunen mot en avgift.

Ulrika Linder har jobbat för återvinningscentralen, ÅVC, i Örebro sedan 2014. I boken Återvinningscentralen tecknar och fotograferar hon tillvaron på rampen. Smuts och allmän förgänglighet blandas med märkliga inslag, som den gång någon lämnade en flådd krokodil bland vit­varorna. I svart tusch nagelfar hon bland annat den platsspecifika psykologi som råder mellan personal och besökare. Till skillnad från inom andra serviceyrken har återvinningsarbetaren övertaget. På ÅVC har kunden alltid fel, konstaterar Ulrika Linder.

– Den arga kunden med kvitto på Biltema har inte alltid rätt. Men som anställd måste man ta det. Här är det annorlunda. Det vet besökarna också. Det skapar en del ganska roliga situationer, där man som besökare känner sig skyldig fast man inte alls är det.

Ulrika Linder har en magisterexamen i fri konst från konsthögskolan Valand i Göte­borg. Hon växte upp i en folkmusik­familj och spelar själv. När Sverigedemokraterna försökte göra folkmusiktraditionen till sin tecknade hon mycket på temat politiserat kulturarv.

Stora samhällsfrågor syns ofta i hennes konstnärskap.

– Jag tror att det kommer från att jag alltid jobbat självbiografiskt och narrativt, och samtidigt med åren odlat en bestämd politisk uppfattning. Eftersom min konst alltid utgår från mig själv och vem jag är, så tar även mina åsikter plats i min konst. Men inte alltid. Mina teckningar om familjen är oftast inte speciellt åsiktsbestämda.

Men att försörja sig på konst är svårt. Innan barnen kom hankade sig Ulrika Linder fram på ströjobb som konstpedagog. När föräldraledigheten led mot sitt slut bestämde hon sig för att försöka skaffa ett enda jobb, i stället för fyra–fem olika. På återvinningscentralen fick hon börja på timmar, och blev så småningom fast anställd.

– Jag visste egentligen väldigt lite om återvinningscentralen när jag började här, men det har alltid varit en plats jag gillar. Det är spännande att se vad folk slänger. Det finns ett överraskningsmoment i att se vad som ligger i containrarna som aldrig blir gammalt. Dessutom känns det bra att ha ett yrke där man gör nytta för det stora hela.

Ur boken återvinningscentralen av Ulrika Linder.
Ur boken återvinningscentralen av Ulrika Linder.

Ulrika Linder hade gått i tankar på att göra en antologi tillsammans med andra konstnärer med brödjobb när förlaget ­Galago föreslog att hon i stället skulle göra en hel bok om sina egna erfarenheter. De senaste åren har Ulrika Linder annars främst dokumenterat sin fritid. På Instagramkontot @diskbankstecknaren lägger hon upp precisa men allmängiltiga scener ur ett rörigt småbarnsliv. I stället för nya papper använder hon redan sprättade kuvert, helst med orange insida.

Som anställd på ÅVC har Ulrika Linder blivit ”jättebra, alltså jättebra” på sop­sortering. I Återvinningscentralen får läsaren en pedagogisk lektion i producent­ansvaret, som innebär att vissa aktörer själva betalar för återvinningen av det material de tillhandahåller. Systemet togs i bruk 1995 och firar alltså 25-årsjubileum i år. Men mycket återstår när det gäller allmänhetens kunskap och intresse, säger Ulrika Linder.

– De som verkligen bryr sig och gör rätt dränks nästan i alla som bara struntar i det.

I boken lyfter Ulrika Linder fram återvinning och klass. Återvinningscentralerna finansieras av en fast taxa, samma för alla kommuninvånare oavsett kostnad och inkomst. Det är jämlikt, men inte rättvist, påpekar hon – och konstaterar att de som nyttjar ÅVC mest tycks vara de som har råd att köra dit i en stor SUV.

I juli 2020 aviserade regeringen att Sverige ska ställa om till en cirkulär ekonomi med sikte på att bli ”världens första fossilfria välfärdsnation”. En mer omfattande och effektiv materialåtervinning pekas ut som en nyckelfaktor. Ulrika Linder är på ett plan glad över att vara verksam inom en bransch som är en del av omställningen. Men det krävs mer, säger hon.

– Någonstans måste vi sluta konsumera så här mycket skräp. Vi kan ha hur bra sopåtervinning som helst, men är det verkligen meningen att vi ska slänga saker i den takt vi gör?

Hur har din syn på konsumtion påverkats av ditt arbete?

– Det är lätt att bli cynisk här. Det är så många leksaker som slängs. Cyklar. Man slänger när man är klar, inte när något är förbrukat. Redan innan jag började här försökte jag köpa second hand eller byteshandla, men jag har blivit ännu mer skeptisk till att köpa nytt av att jobba vid konsumtionssamhällets ändstation.

Tecknar även diskbänkshumor

  • Ulrika Linder är konstnär och arbetar på återvinningscentraler i Örebro kommun. På Instagramkontot Diskbänkstecknaren, @diskbankstecknaren, lägger hon ut humoristiska tecknade ögonblicksbilder av de dagliga utmaningar som möter en småbarnsförälder.
  • I november kommer Ulrika Linders bok Återvinningscentralen på Galago förlag. Hon är också aktuell med Diskbänkstecknarens kaoskalender 2021.
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.