Människor självklart i fokus

KULTUR: KULTUR2003-12-15
– Jag vill visa riktiga männi- skor som lever nu, i fotoögonblicket. Jag fotograferar inte för framtiden, förklarar Inta Ruka. Hennes liv är foto, på fritiden. Till vardags städar hon på Sveriges ambassad i Riga.

Hon är snabb, far som en vessla mellan rum och korridorer med dammtrasan i högsta hugg, när hon inte drar en vrålande dammsugare framför sig.

Inta Ruka är lokalanställd städerska på svenska ambassaden i Riga sedan början av 90-talet.

Samtidigt är hon en av Lettlands mest kända fotografer med bilder på fotomuseer och i privata samlingar utomlands.

Själv beskriver hon sig som ”en medelålders dam som tycker om livet”.

– För mig känns det bra att ha en stadig inkomst varje månad. Annars skulle jag inte kunna försörja mig och min son, förklarar hon när hon äntligen kan slå sig ner och berätta lite som sig själv och sin fotogärning.

Inta Ruka, i början av de fyrtio, sammanfattar sin tillvaro med att hon trivs. Hon kan kombinera jobbet på ambassaden med det som hon vill göra mest av allt: fotografera.

Arbetsredskapet är en gammal Rolleflexkamera med bildformatet 6x6 centimeter.

Inta Ruka fotograferar alltid i svart/vitt. Hennes specialitet är porträtt av människor, inte enbart ansikten utan människor i den egna miljön. Och ljuset, ljuset som silar genom lövverket mot en vägg eller in genom  fönstret över bord med spetsklädda dukar.

Hon rör sig både i Riga och på landsbygden, och sommartid har det också blivit reportageresor, bland annat 1999 med kollegan Andrejs Grants.

Då genomkorsade de landet från väst till öst, genom både stora och små landsortsstäder, och beskrev ett både föränderligt och oföränderligt Lettland.

Det har blivit många människor genom åren. Där finns den moderna unga kvinnan, poserande bland möbler som på oss svenskar ger intryck av 40- eller 50-tal. Där är den gamla bondkvinnan vid spinnrocken eller mannen framför huset, präglade av knapphet, ibland uppenbar fattigdom. Eller barnet, ensamt med en skrovlig mur i bakgrunden…

– Jag var blyg som ung, berättar Inta Ruka, och hade svårt att ta bilder på människor.

På 80-talet gav hon sig därför ut på landsbygden, till de trakter där föräldrarna är födda, cyklade runt, från hus till hus, och fotograferade människor. En del kände hon från det hon var liten.

– Det är alltid lätt att få kontakt med folk på landet, särskilt när man är ung. Människor är fantastiska, vi har alla vårt sätt att se och jag vill visa hur jag ser dem. Jag vill visa riktiga människor som lever nu, i fotoögonblicket. Jag fotograferar inte för framtiden.

Med åren har hennes foton ändrats, tror hon, även om hon alltjämt tar porträtt. Hon hade aldrig tänkt att bli ”så seriös”, ville rätt och slätt ta bilder. Men människor var öppna, de talade om Sovjettiden och hon fascinerades av dem.

Idag är hon inte så blyg utan kan be vem som helst om att få ta en bild. Hon ger sig bara ut med sin kamera, går gatan fram och pratar med dem hon råkar möta. Ibland säger de nej men oftast samtycker de, om inte annat berättar de mycket om sig själva. Sådana samtal kan ta flera timmar.

Kring nästan varje bild finns därför en historia. En visar en gammal man från Manchuriet, han har deltagit i tre krig. På en annan syns en kvinna framför ett hus.

– Den kvinnan blev i sin ungdom svårt stångad när hon räddade ett barn undan en ilsken tjur. Det fick jag veta av en ren slump, berättar Inta Ruka. Och den bästa bilden? Hon skakar på huvudet, det vet hon inte.

Inta Ruka fick sin första kamera när hon slutat skolan och intresset för foto vaknade på allvar när hon kom med i en fotoklubb.

Först hade hon tänkt sig fotot som hobby men sen försökte hon tjäna pengar på det. Än idag räcker det inte att leva på.

Från början av 80-talet fanns hon, liksom kollegan Andrejs Grants, med i fotostudion Ogre, som drevs av den i Lettland legendariske fotografen Egon Spuris. Under lång tid arbetade hon jämsides med honom.

Så dog hennes man i cancer och hon lämnades ensam med den då ettårige sonen. I sex år efter sonens födelse gjorde hon uppehåll i fotograferandet.

Idag har hon löst ekonomin så att hon arbetar hela veckan på ambassaden och ägnar sig åt fotograferandet under sommaren och framför allt på helgerna. Det fått hennes son att protestera: ”Du hinner inte med mig…”

Hon bor med sonen i en trerummare i Riga och där framkallar hon filmerna och gör egna kopior. Det är sonen måttligt förtjust i:

– Han gillar inte att han inte kan få eget rum och säger att han aldrig själv ska bli fotograf. Fotograferandet tar för mycket tid.

Inta Ruka tar inte beställningsjobb för tidningar men får ändå sälja en del. Hennes bilder har visats på flera utställningar och under den senaste treårsperioden har hon haft ungefär en per år.
Hon har bland annat visat sina bilder på Nationalmuseum i Stockholm och 1998 fanns de med i projektet ”Under/exposed” i Stockholms tunnelbana.

Pengarna från fotojobben finansierar fotomaterialet – film, kopiepapper och annat. Både hon och Andrejs Grants, kollegan hon ofta arbetar ihop med, söker pengar och sponsorer där det är möjligt. Svenska Hasselblad gav exempelvis finansiellt stöd 1999 till den redan nämnda reportageresan i Lettland.

För två år sedan var Inta Ruka och ytterligare två lettiska konstnärer representerade på Venedigbiennalen. Ett stort ögonblick, kan man tycka, men Inta Ruka är en anspråkslös person:

– Jag var glad för att jag kunde ta mitt barn med mig. Inte förstod jag att biennalen var så stor. Den var intressant, det bästa jag sett och så många skickliga konstnärer…

Känd fotograf, tja, hon rycker på axlarna åt uppmärksamheten. Huvudsakligen är att hon får fotografera. Och så säger hon i förbigående, typiskt nog precis innan vi ska skiljas åt:

– Det ska bli en dokumentärfilm om mig.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.