MARILYN VAR INGEN DUM BLONDIN

KULTUR: SANNA TÖRINGE2003-12-17
Av:  Sanna Töringe

Joyce Carol Oates är en sällsynt beräknande kvinna, som ser ut som om hon vore en förrymd småskolelärarinna från 1800-talet.
Som författare söker hon sig till kriminalitet, boxning – eller Marilyn Monroe. Det skulle man ha kunnat räkna ut, hon är en som intresserar sig för avigsidor och mörker.
I Blonde, biografin över den älskade och föraktade, lurar Joyce Carol Oates läsaren att falla i olika fällor. Hon tillåter sig stor frihet inför stoffet, hittar helt enkelt på och uppehåller sig avsiktligt vid de fastlagda bilderna av den dumma blondinen som visar underbyxorna och viskar ”Daddy”.
Med gapande mun följer vi Hollywoodspelet för att sedan tappa hakan när författaren blixtsnabbt byter perspektiv och låter oss få del av en annan, ännu naknare och mycket sorgligare sida.

Så får hon oss att genom vår egen läsupplevelse se hur omgivningen betraktade Norma Jeane Baker, eller Marilyn Monroe som hon kom att kallas. Det är både beräknande och skickligt.
Den trista historien om skådespelerskans liv och död byggs långsamt upp, i rak kronologi, från den snoriga barndomen till det hemska slutet på 12305 Fifth Helena Drive.
Hon är på något sätt den som offrades för oss alla. Jag har alltid beundrat och fascinerats av henne.
Efter att ha läst denna 800 sidor tjocka biografi, eller roman som det står på omslaget, känner jag ännu mer respekt för henne. Hon var en av de få som vågade kritisera McCarthys listor över svartlistade socialistiska skådespelare och regissörer.
Någon dum blondin var hon inte, bara ovanligt skyddslös.

John le Carré har skrivit en annan nästan lika tung bok, Den trägne odlaren. Jag släpar båda dessa tegelstenar med mig på resa i Italien och mästaren le Carré avnjuts på en stenig strand vid Adriatiska havet.
Den gamle är fortfarande lika skicklig, även om jag hade önskat att han hållit ner sidantalet en smula.
Romanen handlar om korruption i Afrika, om brittiska beskickningen i Kenya och om smuts i läkemedelsindustrin, men allra mest handlar den om moral.
John le Carré vet var han ska sticka in kniven. Jag kommer att tänka på att USA nu får handla vaccin mot mjältsjuka till mycket bra priser.
Hur var det med priserna för aidsmediciner till fattiga afrikanska länder? De rabatterna satt hårt inne.
Fylld av sorgmod över mänsklighetens ruttenhet vandrar jag ut i vattnet, medan påpälsade italienare förskräckta ser på.

Böcker:

Joyce Carol Oates: Blonde (Albert Bonniers förlag)
John le Carré: Den trägne odlaren (Albert Bonniers förlag)

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.