Mord sköt upplagan i höjden

KULTUR: KULTUR2003-07-30
– Jag tror att författare i sina bästa stunder kan fungera som besvärjare eller försångare. Man bearbetar det som rör sig i huvudet på folk: Någon bär hand på mina barn. Vad händer då? Författaren kan leka den leken och följa med ned i helvetet.

Författaren Aino Trosell har haft anledning att reflektera över sina tre senaste böcker. De är kriminalromaner, och sedan hon började skriva sådana har upplagorna stigit som en raket och två av böckerna har blivit prisbelönta. Hennes övriga 13 böcker hade nått en betydligt mindre läsekrets.

– Jag var en gärdsgårdsförfattare, säger hon frankt när hon föreläser under en författarafton på Dackeskolan i Mjölby.

Sina första tre romaner skrev hon på fritiden, parallellt med arbetet som svetsare på Arendalsvarvet i Göteborg. Hon hade flyttat dit från barndomshemmet i Malung och utbildat sig till socionom, men efter tio ångestladdade månader som socialarbetare hade hon fått nog. Hon hade gått in i väggen, även om det begreppet inte fanns på 70-talet.

– Jag gick till arbetsförmedlingen och fick jobb direkt på Arendalsvarvet. Det är det bästa som har hänt mig. Det var ett vanligt jobb, och jag såg resultat. På måndagmorgonen låg balkarna kvar där jag hade lämnat dem på fredagen, och ingen hade hängt sig eller supit ihjäl sig.

Ensam med svetslågan gick tankarna till arbetet i socialförvaltningen, och ur dem föddes Socialsvängen.

Sedan blev det tre romaner om livet på varvet: Hjärtstocken, Samnanger och Facklorna. Epitetet arbetarförfattare lades nu till Aino Trosells namn.

Men banden till arbetslivet tunnades ut i mitten av 80-talet. Varvskrisen hade slagit till. Aino miste jobbet och flyttade till Värmland efter att ha vidareutbildat sig till licenssvetsare. Där fanns jobb, men tillsammans med ett ettårigt barn och författarskap blev det för mycket. Hon gav upp svetsningen och etablerade sig som författare på heltid. Sedan 14 år är hon också återflyttad till hembygden i Malung med sin familj.

Att hon gav upp det vanliga arbetslivet har påverkat hennes författarskap på gott och ont, anser hon.

– När jag i dag öppnar Facklorna känner jag svetsröken bolma ur sidorna, den lever starkt. Jag skulle förmodligen inte kunna skriva en sådan bok nu. Jag har inte den kontakten, och det är ett dilemma.

– Men jag har å andra sidan utvecklats konstnärligt som författare sedan dess.

Licenssvetskursen var i alla fall inte bortkastad tid, för där mötte hon en man som gav henne ämnet för två kommande romaner.

– Han var dykare och berättade att det var ett mycket farligt jobb, nästan alla hans gamla arbetskamrater var döda. Jag sa att jag förstod att han ville omskola sig, men så var det inte alls! Han ville ut och svetsa pipelines i Mexikanska golfen, på 300 meters djup.

Aino Trosell, som trivs bäst på land och lärde sig simma först som vuxen, fascinerades. Ja, mer än fascinerades.

– Jag var som besatt av ämnet. Här prövas människan på teknikens yttersta egg. Jag undrade vad det är som driver dem.

Hon började arbeta med research, prenumererade på specialtidskrifter och talade med yrkesdykare. Men det skulle dröja många år innan de kunskaperna smälts ned i skönlitterär form i Offshore från 1991.

– Dykare är macho till max. De läste boken och gillade den, men de tyckte inte om att jag försökte komma dem inpå livet. Den rädsla jag skriver om förnekade de.

I Ytspänning åtta år senare återvänder Aino Trosell till dykarmiljön. Hon säger att hon ville ge dykarna den äventyrsberättelse de egentligen ville att hon skulle skriva.

Men det var först när förlaget talade om det för henne som hon förstod att hon hade skrivit en thriller, en kriminalhistoria. Det blev en lyckad debut i genren, och boken belönades med Polonipriset. Hon blev också inbjuden till en författarturné på temat ”vårt behov av mord”.

– Jag tyckte de sa ”vårt behov av mod”, så jag blev väldigt glad, berättar Aino Trosell.

Med på turnén fanns deckarexperter som kände till det rätta receptet för en nutida kriminalroman: den ska utspela sig i en storstad och huvudpersonen ska ha ett yrke som gör att de kommer i kontakt med mord, som journalist, polis eller rättsläkare. Hon kan också gärna ha någon form av kulturell finish, vara intresserad av exempelvis viner, konst eller opera.

Men när Aino Trosell efter påtryckningar från förlaget satte igång med en ny deckare hade hon i stället hittat Siv Dahlin, en medelålders, lågutbildad kvinna som lämnar sin man och jobbet i äldreomsorgen i Göteborg och flyttar till Malung, där historien utspelar sig. Siv Dahlin är inte förtjust i opera, tror Aino Trosell.

Trots – eller kanske delvis tack vare – att konceptet stred mot gängse deckarnorm blev Om hjärtat ännu slår en framgång, och utnämndes till Bästa svenska kriminalroman 2000.

Den har delvis verklighetsbakgrund. Den förteckning över svenska judar som förekommer i boken upprättades av nazister under kriget och hittades i ett hus i Malung 1997.

– Ingen ville befatta sig med de där listorna, de hamnade till slut hos Föreningen mot antisemitism. Jag fick sitta där och läsa, men inte anteckna. Det var som om djävulen själv andades på mig. Där fanns bilder, bröllopsfoton, anteckningar i utsökt piktur om yrke, barn, inkomst, släktrelationer. Och alla ville de skicka till gasugnarna.

Trots priset och de stora upplagorna ser Aino Trosell ett problem med Om hjärtat ännu slår. Liksom en skådespelare behöver känna någon form av sympati eller förståelse för en aldrig så obehaglig rollfigur, behöver hon som författare hysa åtminstone en gnutta medkänsla med romanfigurerna. Och det fungerade inte med nazisten Nils, som har en relation med Siv men försöker döda henne när hon upptäcker hans brott.

– Jag förstår mig inte på honom. Och jag är inte särskilt nöjd med det porträttet.

Mördarna i den senaste boken, Se dem inte i ögonen, säger hon sig däremot i någon mening kunna förstå.

Denna bok kom ut i höstas och utspelar sig på Folk och Försvars årliga konferens på Högfjällshotellet i Sälen. Här blandas yrkesmilitärers frustration över nedrustningen av det svenska försvaret med den mänskliga efterbörden av Balkankrigen. Hat och hämnd är motivet till de mord som här begås.

Siv Dahlin arbetar nu som städerska på hotellet. En av hennes kollegor är bosniska Dunja, vars man och tonårige son dödats av serber sedan FN-trupperna övergett området. Dunja kunde identifiera lämningarna av sin son med ledning av en blå hemstickad tröja.

– Dunja kom mig plågsamt nära, säger Aino Trosell. Tänk att känna igen en tröja man stickat åt sitt eget barn.
Våld mot flera barn utgör hämndmotivet i Se dem inte i ögonen. Men även om mördarna i viss mån kan få läsarnas sympati, har de ingen framtid. Den försvann när de själva tog till våld. Och det är en situation som Aino Trosell har svårt att förlika sig med.

– Jag kommer inte att skriva kriminalromaner i längden. Det är kört redan när historien börjar, och det blir ännu mera kört när man hämnas genom mord. Det blir ett systemfel.

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.