Norrut för att leva på riktigt

KULTUR: KULTUR2003-08-07
I sina romaner ”Hohaj” och ”Till Mervas” skildrar Elisabeth Rynell, som snart fyller 49 år, ett Sverige som nästan inte finns längre: Norrlands inland. För henne är den storslagna naturen mer verklig än människogjorda städer.
Av:  Charlotte Frick Säfström

”Gäst hos verkligheten” är en bra titel på vår samtid. Vi har blivit gäster och förlorat förbundet med landskapet. I det moderna samhället frågar man sig aldrig vem människan är och vad hon behöver, säger  författaren Elisabeth Rynell.

Hon är en tvärhand hög och utstrålar explosiv energi. Ur Elisabeth Rynell väller eruptioner av vrede över sakernas tillstånd… och i vredens följe känns en stark kärlek till det verkliga livet. Livet i naturen, i landskapet, med den brukade jorden, i de vida skogarna och med djuren. Det är ett liv som få lever i Sverige i dag, som få ens minns… och när ingen längre minns… finns det då kvar?

En gång var Elisabeth själv där. Förortsflickan hade inga minnen, bara en längtan efter något annat än betong och modernitet. Hon mötte Norrbottens inland, ett Sverige hon inte visste fanns, första gången i mitten av 1970-talet. Det hon såg och upplevde var de sista spillrorna av en två hundra år gammal nybyggarkultur som var på väg att dö vid tiden då AMS uttyddes som Alla Måste Söderut. Flyttlassen hade redan dragit när hon kom till sitt hyrda kronotorp.

– Det fanns bara några få gamla kvar i trakten. Det var precis före ”stängningsdags”, de gamla sa till mig att ”till hösten ska vi sälja korna och flytta in på hemmet…” . Jag mötte en förgången värld och det fanns en smärta i att det snart skulle vara slut, att det bara var fråga om en nådatid.

Elisabeth är inte ensam om att skildra Norrlands inland. Det gör författare som Kerstin Ekman, Torgny Lindgren och Sara Lidman också.

– Sara och Torgny skildrar inlandet medan det fortfarande levde. Hohaj var mitt sätt att få det att leva igen. Människorna i mina böcker kommer till platser som är övergivna. De står vid resterna och bara minnet av liv finns kvar.

Elisabeth tillhör den rotlösa generation som växte upp i det framstegsdominerade sextiotalet, då alla talade om Framtiden och Utvecklingen. Det gamla Stockholm schaktades bort samtidigt som hyreskaserner växte upp som svampar utanför stadskärnan.

På lekplatsen vid tolvvåningshuset i Årsta i Stockholm, som var omgivet av järnvägar och trafikleder, fanns inte ett träd. Allt var skapat av människor. Allt var nytt. Till och med skolsystemet och betygen var nya. Elisabeth gick i den allra första grundskolekullen som fick sifferbetyg. Till och med Li och Lo, figurerna i Första läseboken, saknade mänskliga drag. På teve körde Helgonet i en Volvo P1800 och bar en kostym med rymdkänsla.

– 1960-talet var så brutalt i sin rationalitet. Man beundrade utvecklingen och ingen tittade bakåt. Ändå hade Sverige vänts upp och ned på kortare tid än 50 år. Folk flyttade till jobben i städerna och lämnade de landskap de hade hört till i generationer. Det kändes som att leva i en rymdsaga. Det var overklighet och plågsamt. När jag flyttade till Norrland kom jag till verkligheten.

Om detta visste Elisabeth inte mycket som barn. Hon bara anade sin egen brist på rötter.

– Mamma berättade hur det var när hon var barn, om slädskjutsar och statarbarn. Det kändes mycket verkligare än mitt liv.

När mamman dog ville Elisabeth utforska verkligheten. Eftersom hennes mamma hade vissa rötter i Västerbotten sökte hon sig norrut.

– Jag visste ingenting om Sverige utanför Stockholm. Jag frågade vad Norrlands största tidning hette och satte in en bostadsannons i Norrländska Socialdemokraten och blev förvånad över att svaren kom från Norrbotten.

– Jag hade hört att norrlänningar var tystlåtna. De berättade om sina liv och talade med höga röster. Dörrarna stod alltid öppna. Jag hade rest i Indien, men detta vara min största kulturchock.ning.

Och det här sättet att leva, det var på riktigt, kände Elisabeth.

– Jag var ingen grönavågare. Men jag blev mer och mer fäst vid torpet och människorna i byn. Jag kände att detta är mitt liv.

Senare, när hon bodde i familjens eget ägandes torp utanför Lycksele tillsammans med man och barn, kom hon att älska det låga fjällandskapet, ja till och med den magra jorden.
Hennes genombrottsroman Hohaj utspelar sig i just det landskapet.

– Jag är ett vittne till något som har försvunnit. Den enda substansen är att jag står vid resterna, vid lämningarna av en livsform som inte längre existerar.

I senaste boken Till Mervas står hon bokstavligen vid ruinerna. I själva verket heter Mervas Laver och var ett mönstersamhälle som byggdes upp runt en gruva. Efter tio år monterades samhället ner. I dag finns husgrunderna kvar som minne.

Nu har förortstjejen blivit en kvinna som bott på landet i hela sitt vuxna liv.

 – Jag kan inte leva på heltid i en stad mera. Det finns saker jag har lärt mig, en massa praktiska saker, som att göra barkränder på tallar, slakt, slåtter, vedeldning, hur man eldar, tar hand om svamp och bär.

Och med distansen till Stockholm har också mytbilden kring staden bleknat, den om att Stockholm har allt, att där kan man få sina drömmar bekräftade.

– Många i Stockholm odlar myten om att Stockholm har allt och att det som finns utanför är töntigt och kanske inte ens nödvändigt. En del av dem som bor där är inte medvetna om att de bor i en begränsad sfär.

Det dröjde många år innan det norrländska landskapet letade sig in i Elisabeths texter. Då hade hon länge varit helhjärtat engagerad i glesbygdsfrågor och sugit i sig kunskap om traktens historia. ”Hohaj” utspelar sig i två tidsplan och förebilderna till personerna hittade hon i gamla byaböcker. När byarna firade 200-års jubileum gavs skrifter ut där alla invånare namngavs och där det fanns exempel på bouppteckningar.

– Det kunde finnas tre tallrikar och åtta barn, en ko och skulder hos handlaren. Jag började se personerna för mig. På ett ställe fann jag en främling och undrade vem han var samt en ung kvinna och jag började fantisera om varför hon blev kvar. Jag skrev boken för att förstå varför.

I Hohaj finns också en modern berättelse om en kvinna som har flera gemensamma drag med författaren.

– Hohaj  är en kärleksbok, en hyllning till ett landskap. Den utspelar sig kring Stöttingfjället som är ett lågfjällsområde mellan Lycksele, Åsele och Vilhelmina. I Hohaj är landskapet huvudpersonen och människorna är en del av det.

Till Mervas är berättelsen om en kvinna som gått vilse i livet och som sakta vågar minnas sina trauman.  Förebilden till huvudpersonen Marta mötte Elisabeth på ett kafé där hon såg en kvinna med en svårt handikappad son. De åt våfflor och han kunde inte äta själv. I kvinnans ansikte såg Elisabeth hur hennes liv hade blivit, att hennes öde var svårt och att hon var tapper.

– Marta bor i en mellansvensk stad. Mervas är något som är främmande för henne. Byn är beskriven exakt som den är. Laver var ett stort samhälle när det var i bruk. Man for till Laver på dans och på bio.

När Elisabeth, som i dag växlar boende mellan huset i Hälsingland och lägenheten i Umeå, tänker på framtiden så utbrister hon:

– Det är så smärtsamt att det knappt går att tala om. Tidigare levde människor i symbios med landskapet, de arbetade i landskapet och brottades med jorden. Något har gått förlorat.

Läsning från norr

Andra författare som skriver om norrländsk glesbygd:

Sara Lidman: bl a Jernbane-böckerna

Kerstin Ekman: Händelser vid vatten, trilogin Vargskinnet vars sista del Skraplotter kommer i höst.

Åke Smedberg: Försvinnanden (deckare)

Åsa Larsson: Solstorm (deckare)

Torgny Lindgren: bl a Ormens väg på Hälleberget, Merabs Skönhet

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.