Så lär man en sten att tala

KULTUR: BÖCKER2015-08-26
Sex, våld och kärlek, javisst, rätt skildrat är allt detta mycket intressant att läsa om. Men frågan är om inte skröpligheten är ännu mer intressant. Skröplighet berör oss alla, för det är det mest mänskliga, den svaghet vi alla försöker dölja.
Av:  Sanna Töringe
  • Mina vänner av Emmanuel Bove är en av 1900-tals­litteraturens mindre kända klassiker. Victor Bâton är krigs­veteran, han har en liten pension och lever på existens­minimum i Paris.  Hans lakan är styva av smuts, hans tänder är oborstade och hans tånaglar… Victor Bâton är en ömklig kärlekstörstande människa full av både inre och yttre skröplighet. Han ser på världen med förvrängd blick och eftersom han alltid är sig själv närmast och aldrig förmår ge kärlek, så får han heller ingen tillbaka. Efter en natt med en kvinna ser han bara hennes blanka panna och fula ansikte. Han försöker hitta värme och medkänsla, sätter sig på en bro och låtsas vilja begå självmord i hopp om att någon ska närma sig, men hans försök till kontakt slutar alltid i misslyckande. Även om ingen vill identifiera sig med Victor, vet jag att det finns tankar hos honom där vi alla kan känna igen oss. (Lind & Co, översättning Katarina Frostenson)
  • Vicekonsuln av Marguerite Duras har nyligen för första gången översatts till svenska. Det är en stor händelse, för Duras är en av de stora. Denna roman är som en våtmark där dyn binder ihop ett stycke historia. Ibland syns bara ytan, den underbara Anne-Marie Stretter som alla män åtrår, de gyllene salarna, champagnen, de verserade samtalen. I allt detta befinner sig vice­konsuln av Lahore. Genom honom och hans svagheter ser vi hur det blanka vattnet bryts gång på gång och hur allt är på väg att rämna. Romanen utspelar sig i Calcutta, någon gång på tjugotalet. Hettan är ständigt närvarande i texten, liksom tiggarna, de leprasjuka, de andra. I en nästan febrig parallellhistoria får vi möta den namnlösa skalliga tiggerskan som fångar fisk med händerna och sjunger sånger som oroar. Det är lätt att se vår egen tid, där våra tiggare ständigt stör den balans som vi tror oss leva i. (Lind & Co, översättning Kristoffer Leandoer
  • Att lära en sten att tala – Expeditioner och möten av Annie Dillard är en skatt med fjorton essäer om naturen och det mänskliga. Författaren har jämförts med Henry David Thoreau och liksom föregångaren har Dillard en å att besöka. Runt Tinkerån finns kärrmark med både vesslor, vildrosor, sköldpaddsägg, motorcykelspår och tomma ölburkar. Med lupp och road min utforskar Dillard polarforskares civilisations­vanor, sina egna djupt underliggande känslor inför andras lidande. Det hon berättar är aldrig tidigare berättat, därför kan man länge fundera över hennes tankar om naturens tystnad och om hur man lär en sten att tala. (Ellerströms, översättning Olle Thörnvall)

Sanna Töringe är kulturjournalist. Hon tipsar om böcker i publikt.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.