Jonas Gardell ger sig ut på turné med föreställningen »30 år tillsammans« och kommer med en självbiografi. På sätt och vis ett bokslut. »Men jag hoppas att det inte betyder att jag faktiskt är slut«, säger han. Foto: Stellan Herner
Jonas Gardell ger sig ut på turné med föreställningen »30 år tillsammans« och kommer med en självbiografi. På sätt och vis ett bokslut. »Men jag hoppas att det inte betyder att jag faktiskt är slut«, säger han. Foto: Stellan Herner

Tittar i backspegeln och ser framåt

KULTUR: ARTIST2016-08-31
Nu ger sig Jonas Gardell ut på turné med sin hyllade show »30 år tillsammans« och kommer samtidigt ut med en självbiografi. Han blickar bakåt och gör något som liknar ett bokslut.
Av:  Birgitta Haglund

Jonas Gardell tar en klunk te där vi sitter i ett mötesrum i Norstedts förlags­hus, med storslagen utsikt över Riddar­fjärden.

– Jag låter mitt liv och världen gå hand i hand, hela tiden, säger han.

Under hösten turnerar han med sin show som tittar 30 år bakåt i tiden, på tillvaron tillsammans med Mark Leven­good och på hur Sverige har utvecklats. Han är även aktuell med biografin Bara på besök och skriver dess­utom på en ny tv-serie – och en ny roman. I alla sina projekt ställer han frågan vad som hände med landet vi växte upp i, och väver ihop det med sitt eget liv.

Är du mitt uppe i ett bokslut?

– Ja, på sätt och vis, men jag hoppas att det inte betyder att jag faktiskt är slut.

Han konstaterar att han är 53 år nu och att shower i det här formatet sliter. Kanske blir det inte så många fler, inte som soloartist i alla fall.

– Jag tänker inte bli buren av scen.

I en lång och briljant utvikning i »30 år tillsammans« beskriver han ett sjuttiotals-Sverige där vi åt burkmat i stora lass, tyckte vitlök var suspekt och var allmänt intoleranta mot oliktänkande. Nej, det var inte bättre förr.

– Min mamma var vänsterhänt, i skolan fick hon vänsterhanden uppbunden bakom ryggen för att lära sig skriva med höger hand.

Jonas Gardell kan vända från skämt till allvar på nolltid, och få publiken med sig. Det kräver sin artist. Han har full kontroll men också förmåga att ta in publiken och använda sig av det oförutsedda. Som när ett par sena damer slinker in och han ser till att allt ljus hamnar på dem.

– Det du såg på Cirkus var rätt svårt. Framför allt vändningarna på slutet där jag blir mycket politisk. Där får jag inte tappa fokus minsta ögonblick.

Han ger Sverigedemokraternas in­vand­­ringsfientliga politik en känga och frågar sig hur den här tiden kan ha blivit »så ond och så dum«.

– 20 procent av befolkningen kan tänka sig att rösta på Sverigedemo­kraterna och 70 procent står bakom den nya, restriktiva flyktingpolitiken. Det är laddade ämnen.

Men än så länge har ingen lämnat salongen. Showen innehåller ett starkt humanistiskt budskap och tankar om vikten av att försonas med oss själva och våra misslyckanden. Det hela
avslutas med allsång av hans låt »Aldrig ska jag sluta älska dig«, där han trevar sig fram över omnichordets knappar.

– Jag är väldigt förtjust över att jag slutar med något som inte är perfekt, att jag inte briljerar, utan med ett godmodigt misslyckande.

I en scen beskriver han hur han betraktar sig själv i spegeln, och utbrister: »Jag är definitivt inte min typ.«

– Jag visar en bild på mig och Mark som unga, sedan en bild på oss från i vintras … Det är ofta där publiken skrattar mest. Jag tror det är befriande att få se att åldrandet drabbar oss alla.

I biografin blir just tidens gång tydlig, genom Stellan Herners fotografier.

– Jag går från den här nästan odödligt vackre unge mannen till den betydligt mer fårade herre som jag är i dag, men som fortfarande befinner sig mitt i livet.

Hans förhållande till sin kropp har förändrats genom åren, berättar han:

– När jag var ung tyckte jag att jag var jätteful. Jag godkände mig inte alls. På ett plan är jag mer försonad med min kropp i dag, fast jag har svårt att hålla vikten. Jag tittar inte heller, rent erotiskt, på unga killar. Jag vill inte spegla mig i dem, det gör mig bara ledsen. Jag försöker snarare se skönheten i en äldre kropp.

Är du rädd för att dö?

– Att dö nu vore ett svek mot mina egna barn, och jag vill gärna få se mina barnbarn. Så rädslan handlar snarare om att inte få följa barnen, inte om döden i sig.

Redan i 20-årsåldern kom han nära döden, vilket han berättar om i tv-serien »Torka aldrig tårar utan handskar«.

– Min generation homosexuella har en undertext av sorg i våra liv på grund av att vi såg våra vänner dö och det outsägliga lidande som vi blev vittnen till.

Framöver vill Jonas Gardell få tid att utveckla sitt skådespeleri – och skriva mer för tv och film. Romanen han arbetar med nu betraktar han som sin sista, den kommer hålla honom sysselsatt ett antal år framöver. Det får räcka. Pensio­neringen ser han fram emot, förutsatt att Mark och han får fortsätta att dela tillvaron.

–  Jag drömmer om att barnen ska bli så stora att jag och Mark kan åka till varma länder under vintrarna, äta god mat, njuta av tillvaron. Kanske skriver jag lite, för skojs skull. Jag har larmat och gjort mig till väldigt mycket i mitt liv och det ska bli trevligt att så småningom larma lite lägre.

Jonas Gardell

  • Författaren, dramatikern, komikern och artisten Jonas Gardell är född 1963 i Täby. Han är gift med programledaren och författaren Mark Levengood, de har två barn.
  • Under hösten turnerar han med sin show »Jonas Gardell – 30 år tillsammans«. Turnépremiär 2 september i Lund och avslutning i Gävle 17 december.
  • Jonas Gardells biografi Bara på besök släpps i slutet av september.

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.