Tyskland svart på vitt

KULTUR: KULTUR2003-12-05
”Bara i utkanterna går det att göra sig en bild av samhällets verkliga tillstånd”. Det är tyske fotografen Bernd Markowskys filosofi. Men hans bilder uppskattas inte alltid.
Av:  Christoph Andersson

- Struntprat, ropar Bernd från åhörarplats i Berlinakademins hörsal.

Den är fylld till bristningsgränsen med folk som kommit till öppnandet av en utställning om samizdat, underjordiska tidningar och litteratur i forna Sovjet och andra öststater. Bernd Markowsky upprörs av en herre i mörk kostym som just äntrat talarstolen.    

– Vi arrangörer vill tacka våra sponsorer, Volkswagen-stiftelsen och Deutsche Bank, som möjliggjort denna fantastiska utställning av underjordisk litteratur, säger mannen.

Bernd kontrar med ett ironiskt ”Vielen Dank, tack så hemskt mycket!!!”. Han är själv uppvuxen i staden Jena i DDR, stadsdelen hette Paradies, paradiset”. Som tonåring utvisades han därifrån på livstid. Anledningen var att han spridit regimkritiska flygblad och protesterat mot utvisningen av sångaren Wolf Biermann. 

– Vi ville ha en demokratisk socialism i DDR, viskar Bernd i mitt öra. Pragvåren och president Dubceks reformprogram var våra ideal. Inte ett västerländskt konsumtionssamhälle med Volkswagen och Deutsche Bank!
 
Därför retar det honom att företagen utnyttjar samizdatkulturen för att skapa goodwill åt sig själva, kanske i kombination med en avskrivningspost i bokföringen. Viss vinst kan kvittas mot utgifterna för sponsring av samizdat. Vips minskar skatten som skulle gått till återuppbyggnaden av forna DDR.

– Det ger dålig bismak, säger Bernd irriterat och föreslår att vi går och dricker kaffe i en närbelägen lokal.

Vi har känt varandra sedan hösten 1983. Då var han på turné i Sverige och höll föredrag om den inofficiella östtyska fredsrörelsens kamp mot DDR-regimen. Min uppgift var att tolka hans tyska till svenska. Sex år senare, 1989, gjorde vi flera gemensamma reportage om murens fall.

– Samizdatutställningen är ett bra exempel på hur dagens samhälle egentligen fungerar, säger Bernd och häller upp en kopp. Det som tidigare var en protest i DDR-samhällets periferi har idag anammats av etablissemanget och hamnat i centrum. Då inställer sig frågan vad som idag finns i samhällets utkanter.

Han anser att det bara är i periferin som det går att fånga en rättvis bild av samhällets eller världens egentliga tillstånd. Men periferin har inga fysiska eller geografiska gränser. 

– Utkanterna finns på andra sidan jordklotet likaväl som i Berlin, anser Bernd.
Med sin kamera har han dokumenterat fattigdomen i Rumänien. Likaså  svältande och döende människor i Somalia, som glömts bort av den rika världen. Men också hur det tyska samhället hanterar sina döende och döda. Närmare bestämt ensamma åldringar, som har upplevt två världskrig och hjälpt till att bygga upp dagens Tyskland. De blev också bortglömda, mitt i välfärden.

– Jag följde deras sista färd från begravningsbyrån till krematoriet, berättar Bernd.

Men han lyckas inte alltid få sina bilder publicerade. Problemet är att han tidvis skildrar den absoluta periferin. Exempelvis utmärglade lik på begravningsbyrån eller utmärglade människor i Afrika, som just står i begrepp att dö. Redaktionerna tackar nej av etiska skäl. Det skulle bli för mycket för läsarna.

– Redaktörerna i de stora mediehusen vill varken konfrontera sig själva eller sin läsekrets med verkligheten. Den som ser mina bilder tvingas nämligen välja sida. Antingen att aktivt göra något för att hjälpa exempelvis svältande i Afrika – eller erkänna sin egen likgiltighet, förklarar Bernd vars fotobana egentligen började i slutet på 80-talet.

Då tog han unika bilder från den tyska återföreningen. I nedslitna östtyska fabriker fotograferade han människor som väntade på att bli arbetslösa. På Kommunistiska enhetspartiet SEDs sista egentliga kongress i december 1989 fångade han partichefen Egon Krenz i ett avgörande ögonblick. Krenz hade hoppats bli DDRs nye ledare, men offrades av sitt eget parti. Bernd var också på plats vid Brandenburger Tor när ett  massivt östyskt polisuppbåd sattes in mot en ensam demonstrant.  

– För mig är det inte bara bilder från olika platser, utan symboler för det dåvarande samhällets tillstånd. Bilden på Brandenburger Tor är exempelvis inget snapshot, utan visar DDRs verkliga ansikte. Bakom den socialistiska fasaden fanns en polisstat, säger Bernd.

Än idag gör sig DDR påmint i hans liv. Hemma i den kombinerade lägenheten och ateljén ligger hundratals kopior ur hans gamla Stasiakt, som han fått ta del av efter murens fall. Där avslöjas att några av hans närmaste vänner varit angivare åt Stasi. 

– I akten figurerar även min före detta flickvän. Vi blev ihop av en slump och jag var mycket kär i henne, berättar Bernd.

Förhållandet varade i ungefär ett år och slutade med ett praktgräl. Han gillade Biermann, hon gillade disko. Han trivdes i vardagskläder, hon älskade senaste DDR-modet. Han ville vandra i skogen, hon ville gå på danshak. En dag förlorade Bernd besinningen – och kallade henne för ”Stasihora”. Följden blev att hon lämnade honom omedelbart.

– Döm om min förvåning när jag 20 år senare läser i akten att hon faktiskt var en Stasihora, säger Bernd. Hennes uppdrag var att bli ihop med mig och sedan rapportera allt jag gjorde till säkerhetspolisen. Hela vår kärlekshistoria var bara en bluff.

Utav akten framgår också att flickvännen inte lämnat Bernd på grund av hans hårda ord. Istället hade Stasi lyft bort henne från uppdraget, i tron att Bernd hade genomskådat polisoperationen.   
– Många tyskar vill inte läsa sina akter av fruktan för att just hitta denna typ av uppgifter, säger Bernd. Men det är faktiskt i utkanterna som sanningen finns, oavsett om det är i form av gulnade Stasipapper eller miljöer där ingen hittills brytt sig om att ta bilder.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.