Det omistliga facket

LEDARE2003-07-30
De svenska fackföreningarna  behåller sin internationellt sett unika styrka.
Av:  Jan-Åke Porseryd
Ungefär 80 procent av löntagarna är fackligt anslutna (likadant är det i Danmark och Finland).

I Sverige, och våra två nordiska grannländer, lyckades organisationerna stå emot 1990-talets attacker.

Under de åren samlade sig nyliberaler, marknadsekonomer och arbetsgivare till ett gemensamt frontalangrepp mot löntagarna. Många ville dödförklara facken och hoppades på en massflykt av medlemmar.

Hos de svenska löntagarna finns uppenbarligen en grundmurad uppfattning om att  det ligger i deras intresse att organisera sig, att det är viktigt att bygga slagkraftiga organisationer för att stå emot arbetsgivaren.

Medlemsstatistik för 2002, som nyligen publicerats, visar att både TCO och Saco ökat medlemsantalet, tvärtemot belackarnas önskedrömmar.

Den organisation som inte riktigt lyckats hålla sina medlemssiffror intakta under senare år är LO. Men det är en marginell minskning. LO har fortfarande cirka två miljoner medlemmar.

Tillsammans med TCOs 1,3 miljoner och Sacos drygt en halv miljon betyder det att cirka 3,8 miljoner svenskar är fackligt organiserade.  En imponerande siffra.

Största ökning bland TCO-förbunden svarar Lärarförbundet och Tjänstemannaförbundet HTF för med ett plus på drygt 3 000 vardera. Största minskning gör SIF som tappat drygt 5 000 medlemmar.

ST förlorade netto cirka 1 500 medlemmar förra året, vilket innebär att STs minskning  bromsats upp kraftigt.

Fackens dödgrävare menar att löntagarorganisationerna spelat ut sin roll. Man pekar på att yngre välutbildade personer som nu kommer ut på arbetsmarknaden inte har något intresse av fackligt medlemskap, att de skulle vara sig själva nog.

Det motsägs med eftertryck av tillströmningen av nya medlemmar; exempelvis har  ST rekryterat hela 5 000 medlemmar delvis från nämnda kategori.

Akademikerorganisationen Saco hade den allra mest framgångsrika utvecklingen förra året med en ökning på hela 4,5 procent upp till dagens samlade medlemssiffra på nära 540 000.

Civilingenjörsförbundet ökade netto med 4 778, Jusek med 3 109, Lärarnas Riksförbund med 2 826 och Universitetslärarförbundet med 875. Alla är förbund som riktar sig till välutbildade akademiker.

Personer med lång utbildning tycks alltså mycket väl inse att  facklig organisering gynnar även deras intressen.
Samtidigt vet vi att huvuddelen av svenska ungdomar ändå inte kommer att arbeta i ”heta” akademikerjobb inom t ex staten.

De flesta blir verksamma i vård och omsorg, i handeln, i servicenäringar, i transportsektorn, i tillverkningsindustrin och i byggsektorn.

Inget tyder heller på att deras behov av stöd från facket kommer att minska, snarare tvärtom.

Så länge orättvisorna i arbetslivet finns kvar, så länge enskilda löntagare kommer i kläm, så länge hoten om en arbetsmarknad med svagare rätt för de anställda är levande, så länge behövs också fackföreningsrörelsen.

Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.

ÄMNEN:

Facket ST
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.