Åtgärder nödvändiga när personal kränks
Personalen på Statens institutionsstyrelse ska inte förväntas acceptera våld, hot eller rasistiska påhopp, skriver arbetsplatsombudet Roger Lenngren. Han kräver att arbetsgivaren agerar tydligt när medarbetare kränks.
Hur mycket våld, hot och kränkande trakasserier måste vi behandlingsassistenter på Statens institutionsstyrelses institutioner acceptera? Ska en klient få kalla en behandlingsassistent ”hora” eller ”fitta” utan att det får några som helst konsekvenser?
Statens institutionsstyrelse har en arbetsmiljöpolicy som slår fast att ”Våld och hot är lika oacceptabelt i vår verksamhet som i samhället i övrigt”. Men hur ser verkligheten ut på myndighetens institutioner? Hur agerar arbetsgivaren som har arbetsmiljöansvaret?
Statens institutionsstyrelses LVM-hem tar emot klienter som kommer från en värld där våld, hot och trakaserier är en del av vardagen. Men det innebär inte att de anställda ska acceptera att själva utsättas för detta.
Behandlingsassistenterna arbetar närmast klienterna. Man har den dagliga kontakten där man bygger relationer genom att tillsammans utföra vardagliga uppgifter som att laga mat, duka, städa, promenera, titta på tv och andra gemensamma aktiviteter. Allt detta görs under relationsskapande samtal som är en stor del av behandlingen. Det är ofta då man får möjlighet till förtroliga samtal.
Men ibland lyckas man inte och all frustration och ilska som klienten bär på drabbar personalen. I de situationerna undrar man vad man ska acceptera och hur mycket våld och hot man ska ta emot? Svaret är: Noll och inget.
När man börjar acceptera våld och hot tappar man kontrollen. Ribban för när man ska reagera och rapportera händelserna sänks eftersom acceptansen för våld och hot sakta ökar. Detta skapar en osäkerhet och otrygghet både för klienter och personal – och en arbetsmiljö som ingen vill jobba i. Personalen ska inte förväntas acceptera våld, hot eller rasistiska påhopp. När det ändå händer, så ska man känna att det finns en organisation som står på personalens sida. En behandlingsassistent ska aldrig behöva stå ensam och känna sig dum för att man inte accepterar att utsättas för våld, hot eller rasism.
Är man en duktig och kompetent medarbetare för att man står ut med en galen arbetsmiljö utan att klaga? För att man står ut med fysiskt och verbalt våld utan att rapportera det? Nej, det är snarare tecken på uppgivenhet; man orkar inte längre stå upp för den arbetsmiljö man har rätt till och som Statens institutionsstyrelses policy beskriver. Det är ett dåligt tecken när händelser med hot, våld och rasism inte rapporteras. Det visar på en ökad acceptans som leder till en försämrad arbetsmiljö.
Resultatet hittills av Arbetsmiljöverkets nationella tillsyn av bland annat HVB-hem visar att hot och våld är vardag för de anställda, enligt Sveriges Radio P4. Myndigheten besöker också Statens institutionsstyrelses institutioner och det ska bli intressant att se hur de bedömer arbetsmiljön där.
När medarbetare systematiskt och återkommande utsätts för upprepade grova rasistiska påhopp och annan form av psykiskt våld är det institutionens skyldighet att sätta stopp för det. Det håller inte att skylla på klientens komplexa sjukdomsbild till den grad att det går ut över personalens rätt till en trygg och säker arbetsmiljö. Att erbjuda den drabbade medarbetaren samtal är bra. Men det krävs även ett kraftfullt agerande där man visar både klientgrupp och personal att detta inte är acceptabelt. Ett sådant agerande skulle skapa trygghet och en medvetenhet om att arbetsgivaren står på den anställdes sida när denne blir utsatt. En handlingsplan för sådana situationer skulle vara ett bra verktyg för att förbättra personalens arbetsmiljö.
Statens institutionsstyrelses värdeord – respekt, omtanke, tydlighet – måsta gälla alla.
Roger Lenngren,
behandlingsassistent Statens institutionsstyrelses LVM-hem Hornö och arbetsplatsombud för ST
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
Vilken fighter du är. Alla på bygget ska vara glada att du finns där. Håll huvudet högt, ryggen rak och kärlek i hjärtat det vinner alla på.
Kram
// Linda K (2:an)