Den högre utbildningens akademiska frihet är hotad
Försöken att styra den högre utbildningen mot arbetsmarknadens behov kan gå ut över den akademiska friheten, skriver Alejandra Pizarro Carrasco och Sandra Hellstrand, företrädare för ST inom universitets- och högskoleområdet. De anser att politikerna i stället bör låta lärare och forskare forma framtidens utbildningar och prioritera att ge lärosätena ökade resurser.
Politiken sträcker sig allt längre in i den högre utbildningen, samtidigt som frågor om stärkt akademisk frihet utreds på annat håll. Men när politikerna tror sig veta bättre än lärare och forskare vad framtiden behöver riskerar samhället att få en mindre välfungerande akademi. Det är särskilt problematiskt i en tid som präglas av global kris för demokratin, klimatomställning och den strukturomvandling som AI medför.
Det mest aktuella exemplet är att regeringen innan valet tillsatte en utredning om utbudet inom högre utbildning. Utredningen ska ta sig an problemen med stora framtida utbildningsbehov och underdimensionering av vissa utbildningar. Utbildningsutbudet ska anpassas till arbetsmarknadens och samhällets framtida kompetensbehov. Detta kan låta rimligt, men direktivet är problematiskt på flera sätt.
Underdimensioneringen av utbildningar inom exempelvis skola, vård, omsorg och vissa tekniska yrken beror till stor del på faktorer som ligger utanför lärosätenas direkta kontroll. Det handlar om lågt söktryck, svårigheter att säkra platser för verksamhetsförlagd utbildning och att yrkena uppfattas som oattraktiva på grund av låga löner, dåliga anställningsvillkor och en orimlig arbetsmiljö. Dessa problem kan inte lösas med politiska ingrepp i utbildningsutbudet, utan kräver helt andra åtgärder, som bättre villkor i de berörda sektorerna.
Utredningsdirektivet nämner att åtgärder för att styra utbildningsutbudet mot framtidens behov riskerar att utgå från historiskt och nutida utfall och ha väldigt lite med framtiden att göra. Det är en av anledningarna till att politiska ingrepp i högre utbildning kan slå fel. Lärare och forskare som är experter inom sina områden har sannolikt bättre förutsättningar att bedöma var det finns framtida behov av kompetens. Dessutom ska lärosätena vara platser för samhällskritik, ifrågasättande av makthavare och prövande av ny och bitvis kontroversiell kunskap. Därför måste den akademiska friheten även omfatta utbildningen.
I direktivet finns också en glidning – inledningen betonar både arbetsmarknadens och samhällets behov, men avsnittet om åtgärder rör i stort sett bara efterfrågan på arbetsmarknaden. Formuleringar om bildning, kritiskt tänkande och demokrati får ingen motsvarighet i diskussionen om möjliga reformer. Intrycket blir att samhällets behov likställs med ett snävt fokus på arbetsmarknaden, med särskild betoning på vissa professionsutbildningar.
Tidöregeringens agerande har varit minst sagt motsägelsefullt. Ett antal problem som ligger utanför lärosätenas kontroll har använts som förevändning för att öka den politiska styrningen av utbildningsutbudet, samtidigt som regeringen i andra utredningar uttryckt en vilja att skydda den akademiska friheten och lärosätenas autonomi.
Vi anser att det är andra frågor inom utbildningspolitiken som borde prioriteras:
- Ett stärkt skydd för utbildningens akademiska frihet.
- Ökad resurstilldelning till lärosätena, eftersom finansieringen av högre utbildning urholkats under lång tid.
- Goda villkor i studiemedelssystemet.
När en ny regering tillträder är det här fokus för politiken bör ligga, inte på ökad politisk styrning.
De ansträngningar som gjordes under den förra mandatperioden för att stärka den akademiska friheten saknar trovärdighet om politiken samtidigt försöker tillskansa sig mer makt över högre utbildning genom klåfingrig detaljstyrning. Forskare och lärare är de som vet mest om var den framtida potentialen ligger och kan skapa utbildningar som gör det möjligt att realisera den. Högre utbildning ska ge oss de framtida experter som ska hjälpa oss igenom de stora förändringar vi står inför och samtidigt säkra demokratin. Det är utbildningens akademiska frihet som kommer att ge oss de bästa förutsättningarna – inte politiker som pekar med hela handen.
Alejandra Pizarro Carrasco
Ordförande, ST inom universitets- och högskoleområdet
Sandra Hellstrand
Andra vice ordförande, ST inom universitets- och högskoleområdet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
